Jag är inne i de skrivtillfällen på året jag nog gillar allra bäst, kvällarna i förtältet vid levande ljus när resten av familjen somnat inne i husvagnen. Just nu med västkustregnet smattrande mot tältduken. Vi är i Kungsbacka på sommarens Oasmöte. Vår familj har i Oasrörelsen - tillsammans med många andra - funnit en plats där vi känner oss hemma, där förkunnelsen och mötesformen är hängiven och knivskarp men ändå inte mänskligt upphaussad, utan med en känsla av helighet.
Ikväll var det Daniel Viklund som undervisade (jag hann inte höra hela passet, eftersom lillan ville gå och lägga sig i husvagnen) om den saliga kombinationen nåd och sanning. Precis just det ämnet håller jag som av en händelse på att revidera i det bokmanus som jag hoppas ska kunna lämnas till förlag inom några veckor. Jag vill passa på att dela vidare en psalmvers som lyftes fram under kvällen. Samma psalm har jag en gång spelat på en äldre väns begravning, den säger mycket om hur vi mäniskor inser vår skuld. Det behövs egentligen inte speciellt många uttryckliga lagar för att övertyga oss om rätt och fel. Det räcker att någon lyser på oss, så blir det uppenbart vad vi bär på. Så frågan är om vi verkligen vågar låtas oss bli fullt genomlysta. Det är obarmhärtigt avslöjande, men oerhört välsignande.
Från Frälsaren på korsets stam
ljus faller på min dräkt.
Då träder syndens fläckar fram,
jag blir med rövarn släkt.
Men han som var mot rövarn god,
han tvår mig snövit i sitt blod.
Så helt förlåter Gud,
så helt förlåter Gud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar