Macbeth!

Man bör visst inte säga namnet på "the Scottish play" av skrockskäl. Nu är jag inte överdrivet skrockfull av mig, så jag klämmer till med titeln ändå. Under några dagars skrivpaus håller jag på att tröska mig igenom Shakespeares tragedi, faktiskt i serieform, men med komplett manus. Är inte färdigläst än, men slås av några teman.
1) Det är sällan bra för oss att veta exakt hur framtiden kommer att te sig. "Det är därför som Guds ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig" Inte en strålkastare. I ett sådant sken är det fara värt att vi människor skulle lägga om livsstrategi och lägga allt krut på att försöka förhindra det onda och utöka det goda. Tacksamhet och förundran över det vi har det inte mycket energi kvar till. Macbeth inleds med att han som general gör osjälviska stordåd för landets sak. Men när häxornas profetia når honom ändrar han fokus. Mer ljus på honom själv, mindre på det rätta och sanna.
2) Makt korrumperar. Påståendet är uppenbart. Vi vet alla om det. Men det behöver upprepas gång på gång på gång på gång på...
Macbeth skulle ha kunnat nöja sig med den högre post han belönas med, men framför allt hans hustrus maktbegär driver honom till mord och extrem själviskhet. Mycket vill ha mer. Vi har så oändligt svårt att låta nöja oss när chansen till mer uppenbarar sig.
Som en av denna bloggs vana kommentatorer lyfte om mitt bokmanus, det ligger ett starkt ochobehagligt samtidstema i Rolling Stones credo "I can't get no satisfaction". Ett evigt mänskligt problem. Från begynnelsen, via Shakespeare, vår tid och in i framtiden. Vi gör väl i att ta varning av makarna Macbeths grymma och - i slutänden - alltid självutplånande exempel.