Glädjen över att bli omsprungen

Idag körde skid- och orienteringsklubben ett fyrakilometers motionslopp här i Forserum. Jag tänkte mig att det nog fick bli sista gången som jag slog de största pojkarna, 11 och 10 år; nästa år blir de kanske för svåra tänkte jag mig.

Min plan gick riktigt bra i början. Störste pojken gick ut lite för hårt och fick håll efter knappa kilometern och började gå. Pappa gled triumferande om. Yngre brodern låg långt bak i fältet och förmodades hamna en rejäl bit efter i mål. Mina planer på triumf i familjekampen höll utmärkt i sisådär tre kilometer (förutom att vi sprang lite fortare än beräknat, så frun hann inte fram med de beställda vattenmuggarna efter halva sträckan...) Sen råkade jag gå in - om inte i väggen, så iallafall i en släng av rigor mortis. Jag hörde plötsligt stegen från de unga jagande elefanterna höras allt närmare bakom mig och i slakmotan på väg upp mot mål blåste de om mig i rask fart, jag hade inte ett dyft att sätta emot.

Jag var en slagen man. Jag var en mycket upprymd man.

Glädjen kom av att mina pojkar gjorde sitt bästa. Vilka placeringar de fick i loppet som sådant var mindre viktigt. Det stora var att de tog sina förutsättningar och utifrån dem gjorde de en insats som vi knappt trodde var möjlig. De höjde sig över sin gamle far och över den nivå som både jag och de trodde att de skulle mäkta med.

Jag tycker själv att jag ändå gjorde en rätt hygglig insats i loppet. Men jag gladde mig storligen över att bli omsprungen. Ungefär som Gunde Svan när han i VM 1991 (vill jag minnas att det var) kom i mål överlycklig över att ha fått stryk - den gången av Torgny Mogren på femmilen. Han var på väg ut, och gladde sig mer över att någon annan hade tagit över hans mantel än han sörjde över att ha förlorat.

Det är en påminnelse hos var och en som på något sätt är en ledare eller föregångare på vilket område det än må vara: En god ledare är en person som tycker om att bli omsprungen. Den ledare som lägger mer energi på att hålla andra på mattan än på att hjälpa dem att flyga hamnar i ett felaktigt fokus. Men när man finner sann glädje i att kunna peppa någon annan att lyckas ännu bättre än man själv gjort, då har man nått den mognad som en god ledare behöver ha.