Till försvar för...

Jag är trött. Och bekymrad. Över flera saker. Jag längtar efter för det goda samtalet, där man med ömsesidig respekt kan brottas med olika frågor och ideer i strävan att tillsammans vilja nå närmare sanningen. Det brukar vara gott för alla människor som inte tror sig själva äga den fulla insikten om allting och som vill växa i kunskap och vishet. Jag anser mig tillhöra den kategorin, och uppskattar varje gång jag möter andra med samma inställning.

Som jag skrivit tidigare har jag ingen ambition att vinna en debatt för debattens skull. Jag är ute efter att nå fram till människors hjärna och hjärta med det budskap som jag tror kan föra människor hem till sitt livs yttersta mening och syfte. Jag har som ambition att efter bästa förmåga försvara sanning, ödmjukhet och rättfärdighet. När jag upplever att något av dessa nyckelord är under attack är det där jag vill försöka sätta in försvaret. Boken Vem tänder stjärnorna? fokuserar på det första: sanning.

Boken och många av inläggen på denna blogg handlar om att försöka presentera en saklig men absolut inte neutral beskrivning av de tre världsbilder som dominerar den existentiella diskussionen: ateismen, panteismen och teismen. I andra sammanhang använder jag hellre begreppet materialism om den första världsbilden, men då boken är tänkt för en tämligen bred publik har jag valt att använda det vanligare använda begreppet ateism. Har inget emot att använda materialism istället om läsare föredrar det, det är i första hand en smaksak.

Jag ser två grundläggande sätt att försvara sanningen i en världsbild. 1: Presentera skäl för att dess grundläggande påstående är sant. (Materia är det enda som existerar/bakom allt finns en opersonlig andlig verklighet/Gud finns), och 2: Visa att världsbilden går att följa till dess logiska slutpunkt vad gäller dess konsekvenser för övriga stora existentiella frågor.

I Vem tänder stjärnorna lägger jag stort utrymme på att försöka visa att ateismen och panteismen inte kan presentera tillräckliga sådana skäl under punkt 1, och att vi som sanna människor inte förmår följa dem till dess logiska slutpunkter under punkt 2, medan jag ser goda skäl att hålla Guds existens för sann, samt att en biblisk världsbild stämmer väl överens med hur de allra flesta människor upplever sin mänskliga existens.

Detta förefaller åtminstone enligt mitt förmenande som ett sunt sätt att vilja försvara en viss tro. Ateisten är fullt fri att skriva en motsvarande skrift, faktum är att vill minnas att jag i bokens förord också inbjuder till detta som ett led i ett fortsatt respektfullt samtal.

Jag har haft en mängd stimulerande och engagerande samtal på en mängd platser kring bokens innehåll och argumentation, men de senaste dagarnas retorik på denna blogg och på Humanistbloggen, här ("Per Ewert skriver gissningsvis som han gör för att han vill kasta smuts på de som inte tänker som han tänker, han gillar helt enkelt inte att människor tänker annorlunda än vad han gör") eller här (hitta på och gör en bloggpost av diverse låtsascitat från undertecknad)  har tyvärr gått en bra bit utöver vad jag upplevt tidigare. Debattstilen hos ett antal av er gudsförnekare/religionskritiker//sekulärhumanister/ateister eller vad ni nu vill kalla er har gjort att jag i viss mån förlorat hoppet om möjligheten till ett ärligt och öppet samtal. Tyvärr.

Jag lider inte av sådan melaglomani att jag anser mig vara så intressant att jag eller denna blogg skulle förtjäna den här typen av uppmärksamhet eller inlägg som borde gå mogna och tänkande människor förnär. Så frågan är vad som är orsaken till det här väldigt uppdrivna tonläget.

För att förtydliga ännu en gång: det är idéerna jag jämför och värderar, inte människorna som uttalar dem. Charles Darwin var som bakant tämligen flyktig i sin personliga bekännelse, vissa stunder bekände han sig som teist, andra som icke-troende.Det jag velat visa i resten av frågorna i boken samt i den artikelserie som på fredag kommer med sitt andra avsnitt på Världen Idag kultur är de existentiella konsekvenser som materialismen (om det ordet gillas bättre) och panteismen får, jämfört med en biblisk teism.

Det jag inte gör är att hävda att alla/de flesta ateister säger/gör/tycker si eller så i sig själva eller på grund av sin ateistiska/materialistiska världsbild. Det jag säger är att materialismen såväl som teismen får vissa idémässiga konsekvenser vad gäller människans natur, moralen, livets mening etc. Vissa personer agerar i enlighet med dessa konsekvenser, vissa gör det inte. Men jag säger samtidigt att vi människor - framför allt de som vill kalla sig humanister - inte kan ställa upp på vissa av dessa konsekvenser, utan har en annan hållning, exempelvis vad gäller människans natur och moralen. Detta är just det jag vill påvisa: att många ateister känner ett behov av att distansera sig från sin de fulla konsekvenserna av sin världsbild är ett tecken på att de är sanna människor, och därmed också ett tecken på att materialismen/ateismen inte är en världsbild som håller att basera sitt liv på.

Tidigare har jag kunnat föra sakliga diskussioner med olika personer om de här svaren, men har på senare tid mött allt underligare bemötanden från gudsförnekare av olika snitt. Vissa har ondgjort sig över när jag själv beskrivit vissa konsekvenser av en materialistisk världsbild. OK, jag citerar istället ledande filosofer. Ajaj, säger kritikerna, du kan ju inte citera kristna filosofer. OK, då summerar jag vad ateistiska sådana säger om sin världsbild. Nejnej, säger kritikerna, det här är ju sammanfattningar, inte citat, det blir fabulerande. OK, jag tar konkreta citat som rakt uppochner skriver konsekvenserna av sin världsbild. Usch fy, nu tar du ju enskilda citat, det här är ju inte vad han egentligen menade. OK, då väljer jag ett längre citat. Då möts jag av de mer bisarra anklagelserna jag mött - att jag hämtat citaten från "kreationistisk litteratur" (att jag i själva verket tagit citat från mina eget inköpta och vällästa ex av exvs Darwins böcker spelar troligen ingen roll för den som inte vill lyssna eller samtala). OK, då försöker jag hitta citat från personer som själva inte tagit ställning, men belyser konsekvenserna av en materialistisk världsbild. Ånej, säger kritikerna igen, man behöver ju inte alls hålla med om allt den här personen säger bara för att man är ateist. Underkänt igen. Och så vidare, och så vidare.

Jag noterar inom parentes sagt att sekulärhumanister inte brukar vara riktigt lika noggranna med att presentera hela sammanhanget eller sätta citatet i sin historiska kontext när det gäller citat från Gamla Testamentet, som man gärna droppar ut lite här och där med avsikt att visa på den onda eller undermåliga religionen. Värt att betänka kanske.

Jag ser helt enkelt inte hur man ska kunna föra en saklig diskussion med en motpart som konsekvent underkänner varje beskrivning av innebörden i deras världsbild, utan att själv försöka argumentera för en alternativ och logiskt konsekvent beskrivning av sin inställning. När jag exempelvis använder Darwin, Dawkins eller någon helt annan som exempel på det här området gör jag det alltså inte för att diskutera deras vetenskapliga hypoteser eller teorier, utan för att belysa materialismens konsekvenser exempelvis för frågan om vilka vi människor är. Den som påstår att jag egentligen vill angripa det eller det bör ge goda skäl för den anklagelsen. I annat fall är det kanske lämpligare att utgå från vad jag faktiskt skriver. Vad gäller människans natur försvarar jag övertygelsen att vi är skapade av en Gud som älskar oss och har ett syfte med våra liv, och jag argumenterar mot materialismens inställning att människan och alla våra förmågor är "ingenting mer än beteendet hos en stor mängd nervceller och deras åtföljande molekyler", för att återigen citera ateisten pch DNA-upptäckaren Francis Crick.

Frågan gäller inte om de som utförde Förintelsen var ateister, gudstroende eller vad de var är inte den viktigaste frågan. Personer av alla bekännelser kan utföra goda eller onda gärningar, därom är vi alla överens. Den avgörande praktisk-politiska frågan är vilken människosyn och vilka värden vi bygger våra handlingar på. Jag menar att de som var skyldiga till Förintelsen och andra brott mot mänskligheten agerade utifrån en människosyn som liknade Cricks, snarare än den som säger att varje människa är objektivt värdefull och okränkbar. Den som tycker annorlunda har förstås rätt att arguemntera för detta. Men håll er då till sakfrågan, inget annat.

Om någon nu vill argumentera för en annan definition än Cricks, eller att materialismen skulle ge en radikalt annorlunda syn på människan än den jag just gett är man självfallet fullt tillåten att göra så. Men man bör då rikta den kritiken mot Crick, inte mot undertecknad. Men det blir fullständigt omöjligt att föra ett sakligt samtal om den ena parten uteslutande ägnar sig åt att ogiltigförklara varje citat som tycks besvärande och slå undan benen på allt motparten säger eller komma med rader av nedsättande omdömen om vederbörande istället för att själv presentera ett respektfullt svar. De senaste dagarnas tirader har gjort att jag funderar allvarligt på om det är meningsfullt att skriva mina inlägg om stort och smått. Om ett sakligt och respektfullt samtal är omöjligt avstår jag hellre.

När jag för några år sedan gick en högskolekurs i frågor kring skapelse och evolution med en uttalat ateistisk och för den delen också lite väl öppet missionerande lärare frågade en av mina ateistiska medstudenter i känd något stickig stil: "Går du den här kursen för att försöka hitta försvar för en kreationistisk hållning?" Jag svarade helt sanningsenlingt: "Nej, jag går den här kursen för att jag vill få reda på sanningen." Medstudenten funderade en stund, och så sa han eftertänksamt: "Då är du nog modigare än de flesta."

Så kanske det kan vara. Men jag vill ändå våga hoppas att vi är några till som inte bara är ute efter att få våra egna föreställningar bekräftade, utan som ärligt vill söka sanningen om livet, universum och allting. I så fall finns det ändå hopp.