Ovärdigt att sätta kristen etikett på massmördaren Breivik

Jag har behövt några dagar för att smälta fredagens tragedi i vårt västra grannland. Få perspektiv. Men det går knappt, det finns så få företeelser att skapa perspektiv mot, att göra jämförelser med. I västerlandet under det senaste seklet ser jag bara en rimlig parallell där en kollektiv dom fällts där en viss grupp människor dömts skyldiga till att samhället gått åt skogen, och där straffet blivit medvetet, urskillningslöst individuellt mördande.

Men det fallet - Nazityskland - var ett kollektivt folkmord. Ett helt folk som kollektigt bar skuld till mord på ett annat folk. Här rör det sig om domare och bödel i en enda person. Norske Breivik måste betraktas som tämligen unik i seriemördarnas skara. Motivet, det politiska inslaget, den djävulska beräkningen, leendet på väg ut från häkningsförhandlingen. Nej, det här bräcker nog det mesta i ondska.

Det unika i Breiviks hat gör också att försök att placera honom i ett fack (förutom möjligen då det ultranationalistiska/nazistiska) blir ett meningslöst etiketterande som i praktiken mest fungerar som slagträn mot den ideologi men själv ogillar. Diskussionen kring tragedin har också generellt varit befriande fri från sådana inslag. Idag blev det lite sämre.

Jag hörde för en stund sedan på inledningen till Lars Ohlys sommarprogram. Till skillnad från övriga som uttalat sig hade han svårt att lägga partipolitik och ideologi åt sidan, och förkunnade att mördaren beskriver sig som "fundamentalistiskt kristen". Inte heller Christer Sturmark kan idag avstå från frestelsen att stämpla attentatsmannen som "konservativt kristen", med hatet mot sekulärhumanism som drivkraft.

Det tar för stort utrymme och behov av inläsning för att ge ett fullödigt svar på detta. Låt oss bara kort slå fast att etiketterna kanske aldrig har varit mer illa placerade än i det här fallet. Av det jag har läst har jag inte någonstans sett Breivik uttrycka någon av dessa etiketter som beskrivning av sig själv. Jag kan förstås ha fel; djupare analyser av mördarens ideologiska motiv kommer att utredas grundligt framöver, lita på det. Dagens Anders Gustavsson är en av dem som tagit upp temat, och han kommer säkerligen att göra det igen (Edit: görs här). Men det etiketterandet som Ohly och Sturmark gav uttryck för verkar här mest bli falskmyntade slagträn i debatten. Och det känns i detta sammanhang djupt ovärdigt.

Ett kort utdrag ur Breiviks manifest: "I'm not going to pretend I'm a very religious person as that would be a lie. I've always been very pragmatic and influenced by my secular surroundings and environment. In the past, I remember I used to think;

"Religion is a crutch for weak people. What is the point in believing in a higher power if you have confidence in yourself!? Pathetic."

Perhaps this is true for many cases. Religion is a crutch for many weak people and many embrace religion for self serving reasons as a source for drawing mental strength (to feed their weak emotional state f example during illness, death, poverty etc.). Since I am not a hypocrite, I'll say directly that this is my agenda as well."

Breivik beskriver sig som en tvivlare inför Guds existens. Han ber inte, men upphöjer Europas kristna kulturarv, i likhet med sitt eget hedniska nordiska arv. Han understryker gång efter annan att hans mordiska planer inte motiveras av kristen tro. Han söker efter den idelogi som kan ge extra kraft till hans hat. Visst talar han om kristendomen i Europa, men samtidigt ser han darwinism som den ideologi som är mer lämpad att ligga till grund för vårt västerländska samhälle.

Det finns säkert ytterligare, mer belysande citat för den som vill leta. Jag har inte för ambition att sätta mig in i Breiviks skriverier i sin helhet, lika lite som jag avser att lusläsa Mein Kampf. Men låt oss vara överens om en självklar sak. Mördaren Breivik tycks inte vara en troende, utövande kristen, han agerar inte utifrån en kristen tro, och hans synsätt ligger så oerhört långt ifrån det som kristen tro och etik förkunnar att jag ännu inte sett en enda kristen förkunnare som sett ett behov av att ens ta avstånd från hans ideologi eller gärningar.

Det vi istället såg var att över 10 000 människor i lördags tog sin tillflykt till domkyrkan i Oslo. I sin sorg och förtvivlan var det till Guds hus man kände att man behövde gå. Det var här Norge samlades till högmässa för att tillsammans försöka finna ett hopp, en väg framåt.

Vi inser alla att detta handlar om en man som ställt sig i fiendskap mot mänskligheten. Vilken ism han råkar tycka mest eller minst illa om är för sammanhanget förhållandevis irrelevant. Fredagens händelser i Norge är för fruktansvärda för att solkas ner av ideologisk pajkastning. Jag avstår därför för att ytterligare fördjupa jämförelserna mellan Breiviks synsätt och socialdarwinismen.

Låt oss stanna vid en sanning som återigen blivit alltför uppenbar. Verklig ondska finns. Den har nu fått ytterligare ett namn. Det stavas: Utöya. Låt oss tillsammans verka för att det onda till slut ska besegras med det goda.

Ogräs

Att rensa i rabatter, grusgångar, gångplattor etc är ungefär som att åka på kristen konferens. När man är färdig är det alldeles rent, vackert och helt ogräsfritt. Det är alldeles härligt att uppleva. Man andas fritt, och känner "Precis så här är det tänkt".

Det varar i ungefär två dagar. Sen kommer de där små, små retliga första ogräsen som åter tittar upp genom gruskornen. Och man inser att den där perfekta känslan inte kommer att hålla i sig så länge som man i en stunds naivitet vågade hoppas.

Samma sak upplever man som färdigkonferensad människa. Gud kan göra något fantastiskt i ens liv, och man känner att inget mer kommer att bli som förr. Men efter några dagar kommer de där små, små vardagsgrejerna som stjäl uppmärksamhet och skapar irritation än här, än där. Ogräset börjar än en gång ta plats i livet.

Och det är väl så det är. Men en sak kvarstår. Den där grundliga genomrensningen man gjorde gör att de där näten och rotsystemen av ogräs som fanns där tidigare är borta. Visst dyker det upp lite här och var. Men rensningen har ändå gett ny renhet och nya växtmöjligheter för allt det där vi faktiskt vill se blomma i våra livs trädgårdar. De små irriterande ogräsen till trots kan vi vara övertygande att rensningen innebär att marken förnyats. Och den kommer att bära frukt.

Komma hem

Nu börjar bitarna falla på plats så smått, känner jag. Den där känslan från den gångna Norrlandssemestern där känslorna från barndomens somrar kom tillbaka med full kraft i dofter och synintryck.

En känsla av tacksamhet för händelser, situationer, vissa relationer som man fått ta del av. Men också att få tillåta att släppa fram känslan av saknad efter sådant som gått förlorat. Att få sätta sig vid farföräldrarnas grav och släppa fram tårarna och inse hur mycket man saknat en farmor som lämnade jordelivet alltför tidigt.

Men jag kunde med ett mer vuxet öga se sådant jag inte riktigt lagt märke till tidigare, men som fortfarande fanns kvar, orört. Korset över köksbordet i ett hem som jag alltid uppfattat som gudsfrånvänt. Ett kors - över köksbordet! Vad säger det? Nedskrivna tankar, ord och strofer som pekade på en större öppenhet för Gud än vad jag tidigare uppfattat. Jo, det finns mycket i människan som andra inte ser. Inte vid ett snabbt eller barnsligt påseende. Men ofta, ofta i de lite djupare lagren.

Människan behöver komma hem. På alla plan. Existentiellt, själsligt, geografiskt, arbetsmässigt, et cetera. På släktgården fick jag uppleva mycket av den känslan. Det var väldigt helande.

Men känslan av att komma hem har också varit stark de här senaste dagarna. Jag har varit med på Oasmötet i Kungsbacka och föreläst om att förkunna evangeliet med de stora frågorna som kontaktpunkt. Jag vågade knappt ha några förhoppningar alls om antal åhörare, men det blev faktiskt lapp på luckan båda dagarna och väldigt givande blandning av föreläsning och samtal.

Men den helt dominerande känslan av dagarna i Kungsbacka är ändå att få vara hemma. Jag uppskattar oerhört den hängivenhet, äkthet, karismatik och bibeltrohet som finns hos Oasrörelsen. Detta kombinerat med en otroligt givande bibelundervisning, en sund liturgi, en djupt seriös, mogen och kärleksfull strategi för att möta människor i förbön, bikt och andra andliga och själsiga behov. Jag tror att varma kristna från i stort sett alla läger kan känna att i Oasen får jag känna mig helt hemma, fullt ut få vara mig själv som människa och kristen och kunna få mina djupaste behov mötta.

Kanske är hemkänslan i Oasrörelsen såpass stark just för att den inte är ett stadigt hem, inget samfund, ingen geografisk församling. Utan just en Oas dit man kan komma för att dricka i en tillfällig miljö där vattnet aldrig stannar upp, drar till sig parasiter eller slammas igen som det kan göra i ett sammanhang som satt sig, blivit vardag. Med den kraft och inspiration (ordets allra mest bokstavliga bemärkelse) man får i Oasen räcker till för livet även där vi hör hemma.

Ateisten Harris sågas jäms med fotknölarna

Jodå, Humanistbloggen brukar vara ruskigt på tårna att kommentera allt som berör diskussionen religion/tro/ateism. Det har dock varit märkbart tyst om mottagandet av den svenska översättningen av en av nyateismens huvudapostlar Sam Harris bok "Moralens landskap", där han försöker ge moralen en strikt gudlöst vetenskaplig grund. Resultatet blev väl sådär.

Filosofen Lars Gustavsson - som för övrigt inte betraktar sig som troende - sågar Harris rakt av. Under rubriken "Rent trams" levererar han bland annat följande drapa: "Det är litet svårt att avgöra om Harris bara är dum eller om det är hans totala okunskap om den metaetiska debatten de senaste två århundradena som är värst."

Stefan Gustavsson och Bengt Malmgren noterar även de det ateistiska resonemanget som slagits i spillror.

Lite intressant det där, hur överlägset sarkastiska som gudsförnekande debattörer kan vara mot varje än så litet tveksamt inlägg hos en meningsmotståndare, men samtidigt undvika att se de retoriska bjälkarna i det egna ögat. Men det kanske blir så om debattviktorian blivit viktigare än sanningen.

Jag har för övrigt ett spännande projekt om Harris och hans gelikar på gång framöver, mer om detta inom någon månad. Men jag tror det kan vara värt att vänta på!

Varför är vi så ruskigt sekulariserade i Sverige?

Dagen refererar idag Torsten Åmans seminarium från Lapplandsveckan om orsaken till att Sverige blivit så kraftfullt sekulariserat, framförallt jämfört med andra länder med jämförbar kulturhistorisk bakgrund.

Jag tycker hans analys är vettig. Åhman avfärdar först de tradidionellt ateistiska låtsasargumenten som att utbildning, eller teknisk och ekonomisk utveckling tvingar ut gudstron ur samhället. Den viktigaste orsaken är istället enligt Åhman (och Magnus Malm, som han lånat slutsatsen av) att kyrkan i vårt land - till skillnad från många andra - inte representerar frihet för gemene man, utan snarare en del av den historiska maktapparaten.

Det är förstås inte hela förklaringen, men det är en viktig aspekt. Kristendomen har alltid fungerat bäst som rebellrörelse. Inte med fysiska vapen, men genom förföljelsen och martyriet som visat att tron på Jesus är så angelägen att inget förtryck förmått utplåna tron. Istället har kristendomen bara blivit starkare under förföljelse. Exemplen är mångahanda, alltifrån Rom till det nutida Kina. Ju mer de kristna torteras och dödas, desto fler blir anhängarna. Klart tänkvärt, ställt i relation till den i Sverige så vanligt förekommande sänka-tröskeln-strategi.

Förföljelsen för att vara bekännande kristen är ännu inte speciellt avskräckande i Sverige. Kyrkan har andra - och i det stora perspektivet farligare - faror att brottas med. Men även i ett sekulariserat land där mycket av den kristna kontexten har gått förlorad finns det mycket spännande möjligheter att nå fram med det kristna budskapet.

Det senare ämnet ska jag prata om på Oasmötet i Kungsbacka senare i veckan. Hoppas vi ses då!

Hur vet man om någon ångrat sig tillräckligt?

Som kraftfullt idrotts - framförallt friidrotts- intresserad kunde jag förstås inte låta bli att lyssna på den nedladdade utgåvan av Sven Nylanders sommarprogram igår när familjen somnat in efter hemkomsten från semestern.

Jag kände mig sviken av Sven Nylander, både av honom som människa och som representant för en ren idrott och livshållning när han i första läget slingrade sig och därefter erkände att han "sex till åtta gånger" (det verkliga antalet var högre) använt kokain.

Jag tror att vi var väldigt många som kände likadant. Patrik Sjöberg hade man inte väntat sig fullkomlig renlevnad av. Men Nylander. Det var en annan femma. Människor kan generellt acceptera en ofullkomlig vandel hos varandra. Men dubbelmoral är något värre. Att ena timmen stå och propagera för renlevnad och i nästa stå och dra i sig droger på en pubtoalett - det luktade riktigt illa.

Jag hade många funderingar inför programmet: Kände Nylander att fem års väntan var lagom för att kunna bli förlåten av svenska folket för sin kokainanvändning? Vad gör han nu? Hur ser han nu i backspegeln på sitt ansvar och skuld? Vad vill han lära oss utifrån sitt eget svek mot sig själv och andra?

Svaren blev anmärkningsvärt torftiga. Sorgligt, som den gode retoriker Nylander är. Det är väldigt vanskligt att försöka bedöma när man tycker att en människa har "ångrat sig tillräckligt" för att bli förlåten. Det är ovärdigt att kräva att syndaren krälar i stoftet för att vi ska tycka att den gjort tillräcklig bot. Problemet var att Sven Nylander - om än klätt i en utmärkt språklig och på flera sätt belysande dräkt - inte gav intrycket att faktiskt ångra sitt kokain(miss)bruk. Inte heller att han inser hur vi svenskar kände att han svikit vårt förtroende som förebild, och önskar få det upprättat igen.

Det här gjorde mig besviken. Sven Nylander hade ett gyllene tillfälle att upprätta en god del av det förtroende som försvann i drogdimmorna. Han tog det inte. Vägen till frihet och försoning går via bekännelse och ånger. Det gäller nog ganska lika oavsett om sveket skett inför Gud, mellan två människor eller mellan kändis och befolkning.

Det blir klart intressant att följa fortsättningen i det parallella fallet Ola Lindholm.

Dödssynderna i full blomning!

Har just kommit hem från en på flera sätt omvälvande semesterresa i barndomens sommartrakter. Kanske kommer några mer personliga ord om detta.

Vill bara passa på att puffa för den artikelserie om dödssynderna som vi i Claphaminstitutet startat i samarbete med Världen Idag.

Igår onsdag gick en mer utredande bakgrundsartikel på kulturplats (utlagd på Claphaminstitutet.se), samt den inledande artikeln om den grundläggande och allra farligaste synden: högmod.

Jag fungerar som huvudredaktör för artikelserien, och ett antal andra skribenter kommer att vara medförfattare. Vi lägger nu sista handen vid artikeln om girighet som blir nästa destruktiva last att nagelfara och skärskåda. Utan att tala alltför mycket i egen sak hoppas jag att det här ska bli en riktigt intressant artikelserie att följa.