Nyårslöften

Det är lite underligt det där med nyårslöften, nästan som att det förutsätts att man inte håller dem. Det är klart, det beror väl också på hur pass dimmigt formulerade löften man sätter upp. Om jag försöker dra mig till minnes förra nyåret så tror jag att jag lovade mig själv den något blygsamma målsättningen att bära slips något oftare i år. Jag tror jag lyckades...

Målsättningar av större vikt har jag förstås också haft för det gångna året. Samma mål kvarstår även för kommande år. Och det är just sådär otydligt definierat att det är snart sagt omöjligt att avgöra om jag lyckats till hundra procent. Så därför tänkte jag redan på förhand berätta att jag kommer att misslyckas. Åtminstone fullt ut. Jag misslyckades i år också. Men strävan blir ändå på något sätt starkare för varje år.

Mitt mål är att det gångna året bli lite mer lik Jesus. Och jodå, visst kan det låta överfromt - "Se så andliga jag är". Men sanningen är ju att jag önskar ha den här strävan just för att jag inser att det finns så mycket i mig som går rakt emot det goda som Gud vill och som jag längtar efter. Jag tror det är ganska allmänmänskligt. Ju mer vi betraktar oss i Jesu heliga och totalt självutgivande ljus, desto tydligare framstår vår egofixering.

Så oavsett vilka händelser som väntar under det kommande året önskar jag vandra i Jesu närhet, och möta dem lite mer omformad till hans likhet. Tänk om vi alla skulle ha det målet - vi skulle alla misslyckas i varierande utsträckning, men det vore ett fantastisk fokus. Hoppas att du vill följa med på din egen personliga resa, mot samma mål. Ett gott och välsignat år tillönskas er alla!

Årets bästa böcker

Jag tänkte försöka summera året lite grann genom att leta fram några av de finaste guldkornen ur årets digra bokflora. Ja, det blir naturligt nog så att man bäst minns sådant man läst på den här sidan om halvårsskiftet. Jag vill minnas att jag själv gav ut en liten bok i början av året, det känns länge sedan...

De två böcker som jag vill lyfta fram kom både i början av hösten, och de representerar två motsatta, men likväl kompletterande och nödvändiga sidor av det kristna (eller ska vi säga: mänskliga) livet. Jag har skickat förfrågan om recension på båda, men båda hade redan huggits av andra som funnit den intressanta.

Först har vi Gary Haugens Mod och rättvisa -att vara ljus i en mörk värld. Haugen leder en organisation som heter International Justice mission, som arbetar med att befria slavar och traffickingoffer, och ställa de skyldiga inför rätta. Boken utmanar min - och tror jag alla andras - bekvämlighet till max och utmanar oss att verkligen ta vårt livs uppdrag på allvar, att våga leva modigt hellre än säkert, att agera för rättfärdighet och mot orättfärdighet. Varenda sida är som ett slag i magen. Mitt ego mår jättedåligt. Jag älskar det. Jag behöver det.

Om den första boken handlar om aktion handlar den andra om kontemplation. Det är Anders-Petter Sjödins Förvandlad i Guds närhet. Det har hunnit gå 14 år sedan Sjödin skrev sin tidigare bok, men oj vad han har använt den tiden väl till att sammanställa ett budskap som fick ta tid att nå fram till och skriva ner. Ska jag vara riktigt ärlig så har jag inte ens läst klart hela boken än, jag tar liksom några få sidor åt gången, låter dem resa runt några vändor på insidan innan jag känner mig redo att gå vidare till nästa moment eller tanke. Boken är en fantastiskt angelägen motvikt i en samtidskultur som bara rusar framåt i expressfart och missar allt det som faktiskt har betydelse i tillvaron. Den täcker nästan samtliga områden som en riktigt bra bok av det här slaget ska göra. Jag har tidigare sagt om en annan bok att det är den enda uppbyggelsebok man behöver. Självfallet ändrar man sig efter ett tag och tycker att man behöver ytterligare någon. Men jag är böjd att åtminstone känna så ett tag för Sjödins bok.

Så de båda böckerna täcker alltså både aktionen och kontemplationen. För visst är båda omistliga för oss om vi vill leva ett fullödigt mänskligt liv. Så köp båda böckerna. Läs dem. Och låt dig förvandlas. Det vill jag så innerligt gärna för mitt eget liv.

Nästa gång tror jag det får handla om nyårslöften.

En springa till en större värld

Så går själva julhelgen mot sitt slut och mellandagsvardagarna rullar igång. Men budskapet om Gud som blivit människa och öppnat vägen för oss människor till en mycket större verklighet lever vidare i kyrkoåret.

Ikväll när jag nattade mellanpojken fastnade mina ögon för en finstämd parallell. I takfönstret i hans rum hade de ständigt växande snötäcket fallit undan lite grann så att det blivit en springa på ungefär fem centimeter. I den springan kunde man se upp på den vintergnistrande stjärnhimlen. Och rummet som tycktes så litet fick plötsligt en öppning till något oändligt stort därutanför.

För mig blev det en vacker bild av hur Gud för alla människor vid något eller några tillfällen i livet låter en liten eller något större springa öppnas i vårt inre; en öppning till en långt större värld än det livsrum som vi normalt vistas i. Utmaningen för oss var och en blir då självfallet hur vi agerar när springan och den större världen uppenbarar sig. En ryggmärgsreaktion är att snabbt stänga igen öppningen och dra oss tillbaka till den tillvaro som vi känner och behärskar. Men vi kan också välja att ställa oss och betrakta stjärnorna därute. Låta oss uppfyllas av förundran. Och sedan ta steget ut till ett mycket större liv.

Vågar vi det?

God jul!

Jag vill bara passa på att önska alla bloggläsare en god och välsignad jul. För mer ingående resonemang om julens roll i Sverige idag, och hur snurrigt det kan bli ibland - läs gärna mitt inlägg på Samvetsbloggen. I övrigt vill jag bara recitera några rader som uttrycker den första julens oerhörda konsekvenser:

Ty Frälsarn krossat våra tunga bojor,
vår jord är fri, himlen öppen nu är.
Uti din slav du ser en älskad broder,
och se din ovän ska bli dig så kär.

Guds frid över oss alla!

Ny hemsida färdig - clapham.se

Den senaste veckan har jag jobbat mycket administrativt i två spår: dels har jag skrivit på ansökningar till Skolinspektionen för Kungsgymnasiets räkning, vi räknar med att växa framöver.

Och dels har jag gjort en ny hemsida för den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet, där jag fungerar som Fellow och informationssekreterare. Sidan kommer under den närmaste tiden att i första hand fungera som ett artikelbibliotek med de bästa och mest uppmärksammade smakproven från institutets produktion under de närmare tre år som vi har funnits till. När jag nu tittar på resultatet kan jag å Claphams vägnar känna en stolthet och tacksamhet över att institutet har gjort ett arbete med en sådan bredd och djup. Vissa är snabba att fälla nedsättande tillmälen om Claphams verksamhet. Jag tycker att de i så fall gör väl i att först ta närmare del av de teman som vår produktion täcker.

Gå gärna in på clapham.se och studera innehållet och lägg sidan till bland dina favoriter. Ambitionen är att sidan med tiden ska bli ett av Sveriges viktigaste webbplatser för kristen opinionsbildning, och vi kommer fortlöpande att fylla på med nytt material.

Nu förbereder vi oss inför den kommande julhelgen där vi återigen får fira vår Frälsare Jesu Kristi födelse. Och kom ihåg: julafton är en vanlig vardag, det är på lördag som den stora dagen infaller!

Jul 2.0 (Jag gillar nog originalet bättre)

Humanisterna utmanade mig att skicka med något klipp e.d. som skämtade med religionen. (Och jag förutsätter att uppdraget inte med nödvändighet gick ut på att förlöjliga?) Det här var ganska kul - om hur Kristi födelse skulle ha utspelats år 2010 (efter Kristi födelse...).

Men jag måste nog säga att det här verkar vara ytterligare ett tecken på att Guds inträde i världen kom i exakt rätt tid. Idag framstår som ett klart sämre val... Lätt förmedlat - lätt förgånget...

Glasklart från Stefan Gustavsson om aborter

Jag har inte hållit mig helt uppdaterad på Stefan Gustavssons blogg, men jag ser nu lite i efterhand att han har skrivit ett fantastiskt välformulerat inlägg som respons på Torsten Åhmans blogginlägg som argumenterar att kristna bör ligga mycket lågt i diskussionen om ofödda människors rätt till liv. Stefan Gustavsson tycker inte det och ger raka skäl till varför. Jag håller med. Studera även de ytterligare fördjupande kommentarerna till blogginlägget.

Kristendomen - en undergroundrörelse

Dagens mycket duglige utrikesreporter Anders Gustavsson har idag skrivit en perspektivskapande artikel om hur kristna är den mest förföljda gruppen i världen idag, med över 100 000 dödade årligen. Det sätter den välmående västerländska religionsfientligheten i ett lite annat ljus. Kristendomen är inte lika med korståg. Det är inte lika med Rom, inte lika med USA. Som Gustavsson sammanfattar: "Den genomsnittskristna i dag är en nigeriansk kvinna i 40-årsåldern. Inte en vit, västerländsk man."

Man kan tycka att en sådan belysande artikel inte skulle behövas, men eftersom sekularisterna går på i de vanliga "religion-är-lika-med-massmord"-ullstrumporna (se exempelvis dagens dumheter på Humanistbloggen), så behövs det sunda korrektiv. Igen, och igen, och igen.

Det ligger något obehagligt introvert i de här ständiga religionsfientliga utfallen, där man inte kan eller vill förstå att kristendomen är något annat än en överhetens maktmedel. Den har varit det från tid till annan, och då har den förutsägbart nog tagits över av världsliga maktambitioner. Det är kristendomen (och för den delen: alla andra poltitiska/religiösa/filosofiska ismer också) i sin världsligt korrumperade form. Men det är inte den kristna trons verkliga natur.

Artikelns intervjuperson beskriver hur "eliterna i den moderna världen tenderar att se kristna som förövare, inte som offer. Han bedömde också att okunnighet om hur det faktiskt ser ut är en viktig orsak. Förutfattade meningar eller kanske bristande fantasi gör att man ser förföljelse av kristna som otänkbar, osann eller omöjlig." Och om man ska våga fundera ett steg längre kanske det viktigaste skälet lyder: personlig motvilja.

Nej, kristendomen är och har alltid i sitt rätta väsen varit en undergroundrörelse. Förlöjligad, nedtryckt och förföljd. Och ur detta har växt en rörelse med en styrka som ingen världslig makt kan mäta sig med. En rörelse vars kraft ligger någon helt annanstans än i vapen, pengar eller politisk makt. Den ligger i korsets, ödmjukhetens och kärlekens väg. Den vägen är betydligt mer utmanande att gå. Men o, så mycket högre den kan bära.

Stolligast i år: Röda Korset

En kortis idag: Röda Korset i England förbjuder kristna julsymboler på sina kontor och insamlingsställen. Det skulle kunna bli till anstöt för muslimer, säger de.
- Är ni helt stolliga? replikerar muslimerna. - Jul är ju en kristen högtid. Det är väl självfallet att ni använder kristna symboler. Hur skulle vi kunna ta anstöt av det?

Jag försöker själv hitta rätt ord att kommentera stollerierna med. Men jag går bet.

Röda Korset gör inte bara bort sig inför kristna och samhället i stort, utan kanske än mer inför muslimer. Och förmodligen allra mest inför sig själva. Röda Nonsens kanske är ett mer passande namn på organisationen i framtiden.

PS: Jo, de har visst försökt förut. "The charity's umbrella body, the Swiss-based International Red Cross, has also had politically-correct doubts about its famous symbol. But efforts to find an alternative were abandoned in the face of protest and ridicule five years ago." Tro det?

Nära bomben i förrgår

Först såhär i efterhand börjar det gå upp för mig att det kunde ha gått riktigt illa inte bara för andra, utan även för oss i Stockholm i lördags.

Vi hade varit på Skansens julmarknad med hela familjen under dagen, och träffade en person vi samtalade med på Kulturhuset vid Sergels torg efteråt. Jag kommer ihåg att jag tittade på armbandsuret klockan fem och sade att nu behöver vi åka tillbaka till hotellet. Så vi tog den då rätt trötta barnaskaran och gick ner på Drottninggatan och vidare ner i tunnelbanestationen T-centralen. Klockan bör då ha varit någonstans mellan 17.05 och 17.10.

Nu vet jag inte om det är några exakta tider, men det verkar som att terrorbombaren råkade trycka på fel knapp omkring klockan fem exakt, istället för att vandra vidare till punkt X för att en liten stund senare ta så många som möjligt med sig in i döden. Och det är klart, Drottninggatan vid Sergels Torg är väl en ganska väl vald plats för ändamålet...

Konstigt det där med "om". Man får aldrig veta vad som hänt om inte om varit om. Men visst känns det våldsamt obehagligt när man tänker "om" såhär i efterhand. Kalla det beskydd, kalla det slarv, kalla det tur. Men just den här gången angrep ondskan mest sig själv. Jag är glad att vi och alla de andra fick fortsätta leva ett tag till. Ännu ett tillfälle att tänka efter hur vi förvaltar våra dagar här på jorden.

Nära Nobelpris igår!

Nja, jag har nog inga större personliga aspirationer på nobelpris, men vi fick en lite ofrivillig extra närhet till ceremonierna med familjen igår. Vi är i skrivande stund på minisemester i Stockholm, och efter en dag på Naturhistoriska körde vi lite på sniskan i bilköerna och hamnade efter ett tag utanför Konserthuset just under Nobelceremonin. Sen tog oss köerna vidare förbi Stadshuset där festförberedelserna just slutfördes, och till slut passerade vi även Globen med den stundande Idol-finalen. Men kan väl säga att den intellektuella nivån liksom sänktes steg för steg under bilfärden mot hotellet söder om stan...

Men såhär i Nobelpristider kan det vara av värde att se vilka bredare frågor som kan lyftas i samband med Nobelprisen. Vi i Claphaminstitutet hade glädjen att ha två artiklar publicerade på Nobeldagen, en med undertecknad som förste undertecknare om hur fredspriset för tanken även till dem som fängslats för sin tro. En annan artikel belyser det ständigt pågående samtalet om tro och vetande, och pekar på hur vetenskapen kompletteras av och får sin styrka ur tron.

Vet du vad du vet, va? (En sågning av empirismen)

Jag lovade tidigare ett uppföljande inlägg på den rätt långa diskussion vi hade i samband med skärskådandet av argumenten, eller möjligen bristen på desamma, hos ateismen. Det fanns ett resonemang som återkom i den här diskussionen, och som förekommer då och då i diverse sammanhang, men det är icke desto mindre så problematiskt att jag vill stanna till lite extra inför det.

Patrik N skriver att "jag utgår från att allt som finns är det som vi kan uppfatta med våra sinnen". Patrik Lindenfors fortsätter samma tanke med formuleringen att "vi kan inte veta någonting om omvärlden som vi inte har sinnesinformation om."

Problemet med en sådan här typ av sträng empirism, som hävdar att sinnena är vår enda väg till säker kunskap är förstås att den upphäver sig själv. Den självklara följdfrågan lyder ju: HUR VET DU DET? Om påståendet är korrekt finns det ingen möjlighet att nå denna kunskap med sinnenas hjälp, den måste inhämtas förnuftsmässigt, intuitivt eller på annat sätt som inte är kopplade till våra sinnen.

När jag bad Patrik L att förtydliga sitt påstående menade han att det i och för sig är möjligt att det skulle kunna finnas något mer än detta. "Men detta "mer" är oåtkomligt för oss. Varför? För att den enda informationskanal vi verkar ha med omvärlden är just sinnesinformation."

Nyckelordet här är förstås "verkar". Och det är en sund brasklapp att lägga in. Brasklappen måste in om vi ska kunna leva som sanna människor i den här världen. För oavsett hur mycket ateist man nu är, så verkar det finnas ett flertal företeelser som tycks oss både verkliga och trovärdiga, men samtidigt är mer än bara materia, mer än något som enbart kan upplevas med hjälp av våra fem sinnen.

Nutida ateister lutar sig ofta mot empiristen David Hume, vilken i slutet av sin i praktiken gudsförnekande bok An enquiry concerning human understanding ville införa ett slags test för hur vi kan skilja trovärdig information från opålitlig:
"Om vi tar en bok i vår hand, om teologi eller metafysik exempelvis, låt oss då fråga: Innehåller den några abstrakta resonemang, baserade på matematiska beräkningar? Nej. Innehåller den resonemang om fakta och existens, baserat på erfarenhet eller experiment? Nej. Kasta den i så fall på elden, för den kan bara innehålla ordklyverier och illusioner."

Efter denna redogörelse infinner sig omedelbart en intressant fråga: Vad ska vi göra med Enquiry, den filosofiska klassiker som Hume avslutar med just detta test? Beskrivningen av testet klarar ju själv inte testet! Den kan varken prövas via experiment eller via matematiska beräkningar, utan utgör bara en grundprincip som författaren helt enkelt förutsätter utan att kunna bevisa. Slutsatsen måste följaktligen bli att även Humes egen bok innehåller meningslös information, och därmed själv borde bli lågornas rov tillsammans med all annan flumlitteratur. Vilket rimligen inte var vad författaren hade tänkt sig.

Ett sådant här sätt att betrakta verkligheten kollapsar helt enkelt under sin egen tyngd. Kanske det då är läge att fråga sig om en strängt materialistisk och empiristisk världsbild verkligen är värd att följa.

Länge leve livet!

Annorzzz kommenterade på föregående inlägg att vår vän Luther ju faktiskt är alldeles väldigt död och begraven, så som person kanske han knappast må leva speciellt länge. Hans arv må dock leva på ett bra tag till!

Men när det gäller livet hoppas jag att vi alla kan stämma in i att det bör värnas även framöver. På söndag firas Livets söndag i kristenheten. I Dagen skriver idag fyra kyrkoledare en angelägen debattartikel om livets okränkbarhet.

Själv är jag citerad i Världen Idag i ämnet (citatet blev väl inte helt klockrent, men jag hade helt enkelt inte tid i fredags eftermiddags att revidera det mera), med anledning av Torsten Åhmans blogginlägg som har sina poänger, men som likväl har köpt alltför mycket av det sekulära samhällets syn på både livet och sexualiteten. Det är just när omvärlden drar åt dödens håll som vi så mycket starkare behöver tala för livet.

Länge leve Luther!

Jodå, det är faktiskt gamle Luther som blickar ner på mig när jag sitter och arbetar. Bakgrunden är följande: Ungefär när vår familj hade köpt vårt nuvarande hus hade min svärmor köpt en låda med diverse prylar på auktion, bland annat då en stor porträtt på Luther. Hon höll just på att slänga ut tavlan med soporna när jag fick syn på den och lyckades rädda den från fjärrvärmevärkets lågor. Passar precis i mitt arbetsrum, tänkte jag.

Så när jag sitter och slöar till i arbetet och låter tangenterna flyta iväg till annat än jag egentligen borde göra, så kan jag bara kika upp på en verklig arbetsinspiratör och ta till mig utmaningen: "Översätta Nya testementet på 11 veckor. Nåja, kanske inte, men lite till måste jag allt kunna producera ikväll..."

Sen gör det förstås också sitt till att Luther har betytt oerhört mycket för att stå emot inte bara religiösa missbruks som avlatsbrev, utan framförallt att han var en tydlig röst för biblisk kristen tro i en tid när den västerländska kulturen började spricka i fogarna och se födelsen av en ny världsbild där människan, inte Gud, började hamna i första rummet. Luther stod fast i början av kampen - jag vill göra det i nutidsfasen. Det var därför också ett enkelt val att för två år sedan släppa "Vem tänder stjärnorna" just på 425-årsdagen av Luthers födelse. Så Luther är - med sina fel och brister - ändå en stark förebild för mig, så att ha honom på väggen känns som en bra källa till inspiration i arbete och liv.

En intressant fundering som infinner sig just nu är förstås hur 500-årsjubileet av reformationen ska firas. Traditionellt lutherska kyrkor verkar ju mer skämmas för sin lärofaders budskap om Sola Scriptura. Frikyrkorna tycker han verkar trist. Det verkar fascinerande nog som att de som idag är allra mest förtjusta i Martin Luther är... katolikerna! Så det kan gå...

Gissningslek - version II

Jo, det var alltså organdonation som Humanisterna ville ordna debatt om. Men hur göra en vettig debatt av ett sådant ämne? Kanske förväntade de sig att kristna intar något slags extremist-Jehovas-Vittnen-position där vi säger nej till varenda typ av kroppsliga ingrepp. Det är klart, visst kan man tänka sig etiska svårigheter om kloning skulle tillåtas, men organdonation skulle i så fall vara det lilla moraliska problemet. Nej, ett sådant ämne lämpar sig nog mest för ett gott samtal i samförstånd medicinare emellan. Så det var ett rätt lätt val att stå över.

Men jag fick ett litet ryck här. Det hänger en stor tavla på en historisk person här ovanför skrivbordet i mitt kontor. (Ja, själv vill jag helst säga bibliotek, men frun tycker det låter aningen pretentiöst. Men fem överbelamrade bokhyllor, ska det inte kunna gå som bibliotek? Jag bara frågar...) Frågan är då vem tavlan föreställer? Och varför vill jag ha vederbörande hängande över mig?

a) Platon
b) Elvis Presley
c) Martin Luther
d) William Booth

Emotser kvalificerade gissningar! Svar inom några dagar.

Galenskaparna & After Shave - Monopol: Du sköna nya värld

Humanistbloggen håller på att skapa ett litet potpurri av religionssatiriska Youtubeklipp. Jag tänkte vara lite allvarligare och bjuda på ett klipp med... förströelse. till och med Gud själv har förvandlats till lekfarbror.

"Viktigare än rolig" kommer jag ihåg att jag sade när jag lämnade biosalongen efter att ha sett Monopol när det begav sig. Budskapet är än mer angeläget idag. Det gäller i kristenheten, men framförallt: i den värld där Förströelsen med stort F har ersatt både Gud och verkligt livsinnehåll. Klart tänkvärt nummer.

Gissningslek - Varför nobbar jag Humanisterna?

Jag fick en förfrågan här från Humanisterna i Stockholm att medverka i en debatt, men tackade utan betänketid nej. Tyckte ämnet inte kändes speciellt väl lämpat för debatt. Jag är i skrivande stund fortfarande inte säker på vilken position de förväntade sig att jag skulle inta... Någon som kan gissa vilket debattämne jag nobbade? Jag tänkte bjussa på lite alternativ för att göra det lite enklare:

a) Dödsstraff
b) Organdonation
c) Bistånd
d) Värnplikt

Pluspoäng i bloggkanten för en bra motivering till varför jag borde avstå valt ämne! Facit i övermorgon.

Varför kommer inte Gud till mitt vardagsrum och trollar lite?

Humanistbloggen är en av de bloggar jag följer mest frekvent. Ömsom med intresse, ömsom med förfäran. Ibland med förundran över vilken svag argumentation som man kan presentera i ateismens namn.

Idag fastnade jag för en kommentar som väcker ett antal frågetecken, där en person först avfärdar den grundläggande kristna synen på sanning som "otroligt löjlig". Och så kommer följande löfte att "kommer Du dragandes med Gud till mitt vardagsrum, och jag får hälsa på honom och han visar sig villig, att utföra av mig specificerat underverk och han gör det så tror jag på honom. Till dess.... icke."

Jag vill inte låta förnumstig i överkant, men jag tror att jag har hört motsvarande ungefär tusen gånger. Oftast låter jag bli att svara, nu tar jag svaret en gång till.

1) De som ställer upp krav av det här slaget visar en förbluffande förmåga att slingra sig ur, att hitta de mest kreativa bortförklaringar om det faktiskt verkar som att Gud varit i aktion. Vilket tyder på att man kanske allra helst av önskar hålla Gud utanför sitt liv. På senare år allra tydligast redovisat av Eva Dahlgren, som satte upp samma krav på Gud, men sen landade i slutsatsen att hon sade nej för att hon inte VILL tro.

2) Guds högsta önskan med människan är inte att hon ska acceptera hans existens som sanningsutsaga. Det vore i så fall väldigt enkelt att fixa till någon lämplig kosmisk show en gång per generation, så var det klart sen. Men Guds syfte med människan är något mycket större än så. Nämligen innerlig gemenskap. Och det uppnår man sällan med en magiker på en estrad.

Det är därför som Gud istället kom på ett annat sätt. Han kom ridande på en åsna. Många jublade över hans ankomst, andra planerade hans avrättning. Men o, vad jag är tacksam att Gud inte valde att komma som Joe Labero. Inga häftiga partytrick, utan bara djupaste kärlek till dem som var helt tömda på den varan.

Trollkarlar har kommit och gått. Och småningom glömts bort. Men snickaren från Nasaret har överlevt längre. Han lever i evighet. Ha en välsignad adventstid!

Dagens...

...trams,

... och glädje!

Personer med Downs syndrom snart helt utplånade?

DN trycker idag en kortfattad, men likafullt mycket sorglig nyhet om kopplingen mellan fosterdiagnostik och aborter. Eller nyhet förresten – det har ganska länge varit känt att ju mer information om olika former av handikapp som fosterdiagnostiken kan tillhandahålla, desto mindre andel av barn med genetiska handikapp eller funktionshinder får födas. Och nu kan man skönja det möjliga slutmålet: De ska bort. Allihop. Nu kommer också en ny teknik som med ett enkelt blodprov mycket tidigt i graviditeten kan ge information om genetiska avvikelser. Marita Wengelin från Svenska Downföreningen är oroad. Undra på det:
"Hon är rädd för en utveckling där det till slut kanske inte föds några barn alls med Downs syndrom.
– Jag tror att det vore olyckligt för samhällsklimatet att vi inte tillåter alla människor att finnas. Det är det som blir följden"

I den här DN-notisen är det barnen med Downs Syndrom det handlar om. En annan gång kan det vara en annan grupp som lyfts fram. Rättare sagt: de lyfts bort från de levandes skara. Och det är en sådan sorg att dessa människor inte får äga rätten att betraktas som människor med samma värde som andra, inte får äga rätten till liv. Dessa två principer är de bärande länkarna i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Men när det gäller ofödda barn verkar man ha fattat ett kollektivt beslut om att dessa rättigheter inte längre gäller. Ingen har skrivit under ett sådant beslut, ingen önskar att det ska gälla en själv.

Oavsett vinkling, oavsett vilken grupp som utsätts är själva resonemanget så obehagligt förvridet. För det är ju inte så att det är oönskade egenskaper som tas bort från människor. Det är människorna som tas bort.

Kan Humanisterna verkligen betraktas som humanister?

Docent Anders Gerdmar har skrivit en klart tankeväckande artikel på Newsmill där han ifrågasätter Humanisternas rätt att lägga beslag på begreppet humanister. Jag måste medge att jag har känt precis samma funderingar sedan föregående veckas samtal om människovärdet som inte blev så vänskapligt som jag hoppades, utan där de humanistiska företrädarna visade sig vara förfärande inhumana.

Jag tror det är tid för en rejäl självreflektion bland Humanisterna med stort H. Ligger fokus på att värna människan, eller är det snarare att hitta maximalt många sätt att slå fast tesen: "Påven är dum"?

Reder ut begreppen på Samvetsbloggen

En liten pålysning: jag har lagt ut ett förklarande inlägg på Samvetsbloggen om vad begreppet samvetsfrihet i verkligheten handlar om. Christer Sturmark gjorde en retorisk knorr i vårt panelsamtal förra veckan som försökte blanda bort korten och påvisa att samvetsfrihet är något helt annat än det som frågan faktiskt gäller. Gå gärna in och läs mer där.

Samtal pågår...

Jag tänkte bara hänvisa till att det ännu pågår en klart intressant diskussion kring Guds eventuella icke-existens kring förra veckans bloggpost. Antalet kommentarer har nu passerat 60, and counting... Jag avser att komma med en post med ytterligare invändningar mot ateisternas resonemang inom kort, men vill invänta något förtydligande först.

Under tiden har jag viktigare saker framför mig. I natt: hjälpa lillflickan som börjat sova - fastän ytligt - i eget rum. I morgon bitti på tåget till jobbet: läsa klart en bok om Fader Vår. Den andra i ämnet som jag läst på ett halvår faktiskt. Diskussion utan vare sig omsorg bön blir inte mycket att hänga i granen. Jag vill gärna försöka ha med båda.

Humanister mot människolivet - är det rimligt?

Jag har repat mig känslomässigt en smula från gårdagskvällens samtalssession med Humanisterna, som visade sig bli klart mer debatt- än samtalskväll. Och tänkte därför komma med några kommentarer.

Min utgångspunkt med kvällen var ända sedan ett trevligt lunchmöte med Humanisternas lokalordförande i våras att vi skulle försöka hitta ett ämne där vi skulle kunna hitta något slags common ground och föra ett ganska vänskapligt samtal om något ämne som engagerar oss båda, trots skillnad i grundläggande världsbild. Det var också den utgångspunkten jag anlade när jag blev intervjuad i lokalradion tidigare på eftermiddagen. När jag förberedde mig valde jag att denna gång utgå inte från Bibelcitat (som jag visserligen vill ha som grund för allt jag gör), utan från Humanisternas egna dokument om människan, hennes värdighet och värde, om människors ömsesidiga beroende av varandra, och om livets betydelse. Detta för att på bästa sätt försöka hitta gemensamma anknytningspunkter där vi i vår strävan efter att värdesätta människan skulle kunna enas kring vissa medicinsk-etiska förhållningssätt.

Det gick väl sådär.

Carin Stenström gjorde en mycket saklig och proffsig insats som moderator, det var båda arrangerande sidor överens om. Vid min sida medverkade överläkare Albert Sundberg från Eksjö lasarett, som kunde ge en praktiskt orienterad bild av människan i livets slutskede, och förklarade att även om han mött några patienter som i ett visst skede önskar att få dö, så har han inte mött någon som efter samtal och omtanke önskar fullfölja tanken. Både han och jag underströk att sjukvårdens uppgift måste vara att bota, lindra och trösta -aldrig avliva.

Från den andra sidan upplevde jag dock dessvärre att framförallt läkaren Gunnar Hagberg anlade ett allför högt tonläge, som kändes allt annat än humanistiskt. Han såg inga som helst vare sig praktiska eller teoretiska problem med att sjukvården aktivt skulle börja döda patienter. Exempelvis avfärdade han rakt av handikapporganisationernas oro inför dödshjälp, även när jag citerade dem direkt. Han menade vidare att vi läste varnande rapporter från Hollands erfarenheter "som f-n läser Bibeln".

Christer Sturmark förde den väntade argumentationen, dels om religiösa som är dumma i största allmänhet, och dels om att om samvetsfrihet införs så kan vegetarianska kockar vägra laga mat, brevbärare vägra dela ut post de inte gillar etc. Den andra punkten var väldigt enkel att korrigera, den första lämnade jag därhän.

Men i övrigt tycker jag att Sturmark hade en åtminstone något mer resonerande ton. Han tog avstånd från en del av Torbjörn Tännsjös ruskiga etik, och kunde liksom resonera kring saker vi var oense om. Jag förstod också att hans engagemang för aktiv dödshjälp kunde vara grundat i en personlig upplevelse av hans far som avled i en svår sjukdom. Jag kan respektera ett sådant ställningstagande.

Men framförallt när det gällde Hagberg måste jag säga att jag kände mig både debattmässigt och emotionellt frustrerad, att gång på gång försöka lägga fram att det är dumt om samhället dödar människor, och inte få någon positiv respons på detta. Det kändes klart obehagligt, och jag vill för mitt hjärta hoppas att de flesta åhörarne, humanister inkluderade, upplevde att detta var ett klart obehagligt sätt att bemöta en så viktig fråga. När jag kom hem sedan var det väldigt svårt att varva ner, inte för den animerade diskussionen, den tycker jag är stimulerande. Nej, snarare för den här "dödens ängel" som tycktes sväva över diskussionen.

Under den följande frågestunden blev det ändå så att samtliga frågeställare riktade samma frågetecken som vi inför Humanisternas syn på liv och död. Det kändes viktigt. Jag kände det också angeläget att flera gånger återkomma till vikten av värme, kärlek och sann omsorg om medmänniskan i livets slut, om vikten av att bygga en livets kultur, inte dödens. Jag vill ändå hoppas att det budskapet gick fram även till åhörare och massmedia.

Men jag känner mig också frustrerad över alla varma, människovänliga humanister som tvingades åhöra det här dödsorienterade budskapet som ligger väldigt långt från den humanism som har förkunnats under sekler, oavsett om grunden varit kristen eller sekulär. Precis som att det vore självklart för varje ateist att om påven är för något, så måste man vara emot. Och likaledes: om Tännsjö har sagt något, så måste man vara för. Detta är inte människovärdigt.

Jag tror att Humanisterna själva kände att det här inte blev något positivt intryck från deras sida, att det nog var ett oklokt drag att kalla in Hagberg bara för att han råkar vara ateist och har diskuterat dödshjälpfrågan tidigare. Jag tror att deras förbund skulle vinna mycket på att ta ett rejält samtal kring de här frågorna, och slå fast om de bara är en organisation för dem som är arga på kristendomen, eller om de faktiskt vill värna människan. Gårdagens signaler var klart obehagliga.

Inför samtalskvällen med Humanisterna imorgon

Det har blivit en ganska intressant diskussion i samband med mina kommentarer till Patrik Lindenfors gästinlägg om hans - i min mening klart tunna - argument för sin ateistiska världsbild. Följ den gärna fortsättningsvis också.

Just i afton håller jag på att sammanställa ett antal synpunkter och argument för livet, och mot den kultur av död som jag fått intrycket att Humanisterna avser att företräda i morgondagens panelsamtal. Det ligger något underligt i det där, Humanister som vill argumentera MOT människans rätt till liv. En humanistisk ståndpunkt borde ju rimligen vara precis tvärtom, det ligger liksom i sakens natur...

Nåväl, jag hoppas att vi kan få ett sakligt samtal där vi kan hitta åtminstone några punkter där vi kan bli överens. Det är åtminstone mitt mål med kvällen. Jag lovar att återkomma med reflektioner efter kvällen. Jag lovar dock inte att det blir redan imorgon.

Patrik Lindenfors har definitivt inte visat att Gud inte finns

Jag ska inte säga att jag har legat sömnlös över Patrik Lindenfors gästinlägg på temat "Därför tror jag att Gud inte finns." Men jag har känt mig, och gör för den delen fortfarande, en smula osäker på hur det bäst bör bemötas. Inte så att argumentationen är så vattentät att jag inte förmår slå hål på den. Utan snarare att den är lite trassligt formulerad, så det är lite klurigt att bemöta den på så tydligt sätt som jag skulle önska. Men jag måste ändå säga att det ateistiska credot var tunnare än jag hade förväntat mig.

Nåväl, såhär ser Patriks argumentation ut efter att han har fått möjlighet att förtydliga den. Den föreligger i tre steg. Vi tar ett i taget.

1. Naturlagarna fungerar så som vi kan uppfatta dem.
2. Vi kan inte uppfatta någonting som inte fungerar enligt naturlagarna.
3. Därför kan vi inte veta någonting om något utanför naturlagarna. Det går därför inte att veta om Gud finns eller inte.

Premiss ett är möjligen lite otydlig, men knappast problematisk. Problemet ligger i den andra. Utmaningen gällde att visa att det inte finns något utöver materia. Och om jag förstår Patrik rätt så förutsätter han a priori att det inte är möjligt att uppfatta (oklart om han avser uppfatta via sinnena eller förnuftet) något som inte fungerar (även här otydligt exakt vad "fungerar" avser). Men slutsatsen tycks visa att det är omöjligt att veta något om Gud även om han skulle existera.

Flera problem: Det är självfallet möjligt att en existerande Gud: 1) har designat naturlagarna, 2) kan agera i enlighet med dem, och 3) kan överträda dem. Naturlagarnas existens utesluter alltså inte Gud. Patrik har dessutom inte alls gett något argument för varför det inte skulle kunna finnas något utöver den naturliga världen. Argumentet utgör i bästa fall ett cirkelbevis som förutsätter det som skulle bevisas.

Nästa punkt:1. Naturlagarna fungerar så som vi kan uppfatta dem.
2. Anta nu existensen av något som inte fungerar enligt naturlagarna.
3. Då stämmer inte längre 1 eftersom vi existerar något som vi inte kan uppfatta. Vi har en självmotsägelse i vår logiska slutledning.

Även här bygger slutsatsen - i bästa fall - på ett cirkelresonemang som förutsätter att det inte finns något som kan överträda naturlagarna. Men det var ju just det som skulle bevisas! Argumentet står alltså fortfarande och stampar på ruta ett.

Slutligen:1. Naturlagarna fungerar så som vi kan uppfatta dem.
2. De räcker för att förklara verkligheten. (Vi är inte där ännu, men på väg dit.)
3. Då har vi en helt igenom sammanhängande bild av verkligheten som inte inkluderar någon Gud. Vi har inte visat att Gud inte finns, men att han är onödig som förklaring.

Inte heller här har Patrik bevisat något. Premiss två är i bästa fall en anti-from förhoppning om att naturlagarna en gång i framtiden skulle kunna räcka för att förklara hela verkligheten. Det vill säga: det som jag brukar kalla "atheism of the gaps". Patrik har fortfarande inte gett något argument för varför det inte skulle vara möjligt att något övernaturligt existerar.

Inte ens i den avslutande slutsatsen tycker han sig se skäl till att tro att Gud inte finns. Han har möjligen försökt visa att Gud inte är en nödvändig förklaring. Men den ståndpunkten kallar vi ju agnosticism, inte ateism!

Så - för att sammanfatta: på uppmaningen att ge skäl till påståendet "Därför tror jag att Gud inte finns" landar Patrik Lindenfors i ett "atheism ot the gaps" och ett cirkelresonemang som redan på förhand utgår frånatt Gud inte existerar, och når en slutsats som i bästa fall pekar på agnosticism, inte ateism.

Om det här är det bästa som ateisterna kan komma med, tror jag de gör väl i att drastiskt omvärdera sin världsbild.

Samtal med Humanisterna, nästa etapp

Sådärja, då var allt igång igen efter lovet. Det blev goda möten och föreläsningar i Falun, hälften av åhörarna var i tonåren, andra hälften uppåt pensionsåldern. Spännande pedagogisk utmaning - men roligt!

Jag ska nu sätta mig och börja repetera och punkta upp relevanta saker som kan tänkas komma upp vid torsdagens panelsamtal med Humanisterna på Jönköpings stadsbibliotek kl 18.30. Ja, samtal och samtal - min tanke var att försöka få till ett så gott samtal som möjligt, där vi förhoppningsvis skulle kunna hitta några gemensamma punkter. Men när de nu kallade in en tydlig dödshjälpförespråkare och Christer Sturmark så blir det förmodligen lite mer debatt av det hela. Men det ska nog kunna gå väl det också. Att vara Humanist borde ju rimligen innebära att man på så många sätt som möjligt är FÖR människan. Att i det läget argumentera för att människor ska dödas torde kräva sin man. En kristen utgångspunkt framstår som enklare att försvara när det går till debatt. Hoppas och tror på en intressant kväll iallafall.

Jag ska också sätta mig och försöka formulera ett klokt svar på Patrik Lindenfors argumentation kring frågan om varför vi skulle tro att Gud INTE finns. Det blev en intressant och långdragen diskussion kring detta, se bloggposten nedan. Min replik kommer så snart jag hinner. (Svårigheten består inte i att försöka finna svagheter i argumentationen - utan just i att finna tiden att plita ner dem.)

Kör på, kungen! (Eller hur var det nu...?)

Jag blir så trött på massmedia ibland. Orkar inte ens lägga ut någon länk och ge nåt slags ytterligare bekräftelse åt hyenorna. Mest funderar jag över inkonsekvensen. Ena dagen är det aja-baja att partaja runt och förlusta sig med unga damer. Övriga dagar på året skriker kvällstidningslöpsedlarna ut att livets mening är - just detta.

Jag för gärna en saklig diskussion kring detta. Både när det gäller konung och pöbel. Men skäms inte kvällspressen över sin upenbara brist på konsekvens i de -förvisso fernissatunna - etiska resonemangen?

Mycket nu igen

Då var det återigen några dagar när det fyller på fastän jag har lov från den vanliga undervisningen. Tänkte träffa läkaren Albert Sundberg imorgon och förbereda oss för nästkommande veckas panelsamtal, där vi representerar Svenska Evangeliska Alliansen, som för debatten med Humanisterna och den nedresande Christer Sturmark. Ska bli spännande, det är ju det första arrangemang som vi båda motsatta föreningar gör här lokalt.

Jag tittar också över föreläsningar inför helgens ungdomskonferens i Falun, där jag ska hålla två pass om Guds existens och uppståndelsen. Inga nya teman förstås, men det är förstås alltid klokt att rekapitulera innehållet och ändra sådant som kan förbättras.

Jag gläder mig också över att ha fått väldigt många positiva reaktioner på intervjuartikeln jag gjorde med Sven Lidman jr i Dagen i förra veckan. Det senaste var att en norsk tidning ville översätta och publicera artikeln där också. Det har jag faktiskt aldrig tidigare varit med om, har ingen aning om hur den typen av överenskommelser görs. Men det är förstås glädjande om budskapet om försoning kan nå så långt som möjligt. Det är dessvärre inget vi har alltför mycket av inom kristenheten. Men den vägen är fortfarande farbar - för oss alla.

Om mammons urvattnade paradis

Jag slölyssnade på ett inslag i Godmorgon Världen idag om köpcentrens framtid, och slogs av en talande tankepaus från en ansvarig. Samtalet gällde just valet av musik i köpcentrets högtalare, och intervjupersonen sade (fritt citerat): "Vi vill ju att kunderna får möjlighet att få tag i de varor och tjänster som..." - och här skulle hon givetvis ha fortsatt med "... vi vill få dem att tro att de behöver".

Men ack nej, hon gjorde istället det fatala misstaget att låta nästa ord bli "de" istället för "vi". Och man hörde nästan genom radiovågorna hur en besvärade röd färg steg i hennes ansikte. För hon kunde ju inte gärna fortsätta meningen med orden "som de behöver". För både den ansvariga och vi andra vet ju mycket väl att köpcentrens uppgift inte är att förse oss med sådant vi faktiskt behöver. Utan snarare att skapa ett inbillat behov av sådant vi inte hade en aning om att vi skulle kunna ha nytta av när vi var kvar på parkeringsplatsen.

Så hon stod där utan någon vettig möjlighet att trassla sig ur situationen. Till slut var hon ändå - efter en paus som kändes som en halv evighet - tvungen att avsluta meningen, så i brist på bättre: "... som de tycker om."

Konsumismen är nog ändå ett ganska svagt religionssubstitut.

Med fingret pekande mot skyn

Ikväll fick vi den ovana möjligheten att gå på konsert tillsammans, frun och jag. Det blev Fredá på Jönköpings teater. Mysig konsertlokal, men publiken blev lite väl stram tycker jag. Ett svenskt drag? Småländskt? Eller kanske bara lite frikyrkligt hämmat? Jag pratade med bänkgrannarna innan om att jag har lite svårt för såväl idrott som konserter som är tänkta för enbart sittande publik. Har lite svårt för det där. Det blir lite för mycket åskådare och för lite engagemang.

Fredá har ju sina rötter i frikyrkan och kom därför att bliv lite sådär småaccepterade i den världen, även om de i sina texter inte stod för något uttalat kristet innehåll. Men de kan förstås ha mycket att säga ändå. Några av de gamla texterna var nog rätt torftiga, ska erkännas. Uno Svenningsons solomaterial håller generellt en högre klass, framför allt textmässigt.

Konserten blev ändå en ganska stark upplevelse - inte minst tänkte jag på kulissen längst bak på scenen (eller säger man backdrop när det gäller musik?). Många låtar rörde sig kring temat sorg och lycka. Frågan är bara vart man ska vända sig med sin sorg, var man ska söka sin sanna lycka. Där tyckte jag kulissbilden fyllde en mycket smakfull roll i det konstnärliga uttrycket. I kanten av bilden syntes silhuetten av en pojke, med ett pekfinger pekande upp i luften.

Tolkningen av budskapet är förstås fri. Men för mig blev det ett talande budskap om var vi bör söka svaren på våra frågor om livet. Svaren finner vi uppåt, inte bara inåt. Snyggt gjort. Oftast når en konstnärs budskap längre in i hjärtat när betraktaren inte får det skrivet på näsan, utan snarare uppmuntras att själv finna budskapets kärna. Jag vågar själv långtifrån alltid lämna den tolkningsrätten till läsaren. Men vad starkt det kan bli när man faktiskt vågar.

Postscriptum till min Dagenintervju med Sven Lidman jr

Det har varit en hektisk dag på flera sätt, först nu kan jag sätta mig och skriva ihop en bloggpost. Det är för övrigt en stimulerande diskussion kring de eventuella argumenten mot Guds existens utifrån Patrik Lindenfors gästinlägg från i måndags. Bläddra dig gärna ner där om du inte redan följer den.

Jag tänkte bara lägga till några personliga reflektioner till min intervju med Sven Lidman jr om det som nu förmodligen blir den allra sista punkten i den så infekterade Lidmanstriden, och som nu som gick i Dagens utgåva av Dagen. Känner mig glad och faktiskt också lite stolt över att ha fått vara med i sättandet av den punkten. Men några tankar:

1. Vi snuddar en del vid temat att människor tycks ha ett omättligt intresse för konflikter och ett klart mindre för försoning och upprättelse. Just därför har jag konsekvent valt att försöka spegla goda exempel på det senare i artiklar jag skrivit. Och det var också därför jag valde att ta bilen och åka ut till Sven i Lidhult strax bortom svärföräldrarnas hus, där jag lämnade barnen medan jag gjorde själva intervjun. Jag hade läst en intervju med honom i lokaltidningen, och jag upplevde en ton av försoning som jag tyckte om, och gärna ville hjälpa honom att sprida vidare.

Samtidigt blev det lite av en tråkig påminnelse när de mest klickade artiklarna på Dagen.se idag inte var den här artikeln, som jag vill våga beskriva som ganska historisk. Nej, på klicktoppen tronar istället samma klassiska ämne som så ofta förr: "Kristna som bråkar med varandra". Det ger ett stänk av sorg i hjärtat.

2. Artikeln gav mig dock ett än större stänk av fröjd i hjärtat, framför allt av att få känna den till synes djupa glädje som Sven jr visade av att få sitt budskap förmedlat på det här sättet. Ibland känner man att man hittar den riktigt goda kontakten med en intervjuperson, och så var fallet även här, trots den stora åldersskillnaden oss emellan. Svens medhjälpare ringde mig tidigare idag och berättade att Sven var lite för svag för att ringa idag, men han uttryckte sin tacksamhet med ord som känns lite för privata att återge offentligt. Men de gav mig som skribent en djup tillfredsställelse över att inte bara ha kunnat återge en intervjupersons ord, utan också något mer. Något som kanske är både starkare och viktigare än vad själva orden kan säga.

3. Det är också fascinerande att se den kraft och det engagemang som kan väckas i en människa. Vid den första kontakten jag tog lät Sven jr som - tja, vilken lite långsam och ålderskrämpig 89-åring som helst. Men för varje kontakt, både före och efter intervjun märkte jag hur han livade upp mer och mer för varje gång. Sinnet verkade liksom skärpas, och sista samtalet talade han precis som vilken redaktör som helst i sin krafts dagar i sina skarpa funderingar kring formuleringar och publiceringsstrategi. Bara det var roligt att höra, och gav en påminnelse om Guds goda tanke med ålderdomen. Som en källa till vishet, inte en väg mot ättestupan.

Slutligen så hoppas jag att Sven Lidmans jr:s vittnesmål på ålderns höst kan få betyda något gott för den svenska pingströrelsen, både i synen på dåtiden. Och än viktigare: inför framtiden.

Därför tror jag att Gud inte finns - gästinlägg av Patrik Lindenfors

Jag är ateist. För mig betyder det två saker. Dels tror jag inte att Gud finns. Dels tror jag inte att gudar finns. En lek med ord? Nej, för mig är skillnaden viktig. Låt mig förklara.
Dels är jag ateist på det sättet ett nyfött barn är ateist. Ett nyfött barn har aldrig hört talas om någon gud, har inte fått berättat för sig om Jesus eller Shiva, inte upplevt den känsla av varmt hopp man kan få av bön, eller känt skräcken inpå bara skinnet som tanken på evig bestraffning kan frammana.
Det här sättet att inte tro på någon gud är ingen tro, utan en frånvaro av tro. Vi är alla ateister på det här sättet gentemot nästan alla gudar som har hittats på av mänskligheten.
Hittats på? Ja, i alla fall menar kristna att det bara finns en enda Gud. Så var kom alla de andra gudarna ifrån? För kristna liksom ateister är svaret givet: de är påhittade. I princip alla nu levande människor är ateister i förhållande till Mictlantecuhtli, utan att veta någonting om honom.
Det här sättet att vara ateist på är det överlägset vanligaste. Det finns ingen egentlig anledning – för någon – att gå igenom alla upptänkta gudar. Det är inte ens möjligt, bara hinduismen stoltserar med 330 miljoner gudar. Man kan avfärda alla föreslagna övernaturliga varelser som mänskliga påhitt på samma grunder: det finns ingen anledning att anta existensen av något övernaturligt. Det är härifrån liknelsen mellan att tro på Gud och att tro på tomten kommer ifrån.
Men sen är jag också ateist i betydelsen Gudsförnekare. Jag förnekar flera speciella gudar, nämligen de jag vet någonting om. Jag antar att ni läsare av den här bloggen är speciellt intresserade av den kristne guden, så det är väl Honom jag får brottas med: Gud.
Den kristne guden förekommer i en mängd olika versioner. Den kroppslige guden från Gamla Testamentet, Han som vandrar i lustgården och brottas med Jakob. Den lagstiftande guden som visar sig i en brinnande buske och skickar ett regelverk för mänskligheten att åtlyda. Den förlåtande guden som vill oss människor så väl att han skickar ner sin egen son – sig själv! – för att dö. Den straffande guden som återkommer för att döma människor till evig lycka eller evig plåga. Thomas av Aquinos gud som är enkel, perfekt, oändlig, oföränderlig och enhetlig. Svenska kyrkans gud som är ”kärlek” eller ”godhet” eller ”sanning” eller ”allt” (eller inget). Kreationisternas gud som inte ens kan skapa naturlagar Han själv inte behöver bryta emot.
Det här är förstås ingen fullständig lista, men poängen är att kristna har olika syn på vem Gud är, både nu och historiskt. Vissa av de här gudsbegreppen är olika aspekter av samma sak, andra är självmotsägande. För hur kan man få ihop en perfekt Gud med en Gud som måste bryta mot sina egna naturlagar? Hur kan man få ihop en Gud som kroppsligen brottas med en människa med en Gud som är oändlig, eller en Gud som är ”sanning”? Kristna har krigat med varandra över olika sätt att tro på Gud eller vörda honom, så det här kan inte komma som en överraskning för någon.
Jag kan därför inte tro på ”Den Kristne Guden” för en enhetlig beskrivning av någon sådan existerar inte. Och jag har ännu inte träffat på någon specifik beskrivning av Gud som jag funnit några skäl att tro på. Varje beskrivning måste förstås avfärdas på sina egna grunder, så det blir för långt att gå igenom dem alla här. Kanske finns det en beskrivning som jag inte kan avfärda och kanske får jag reda på det i framtiden, vem vet? Eftersom jag är intresserad av religioner så gräver jag vidare.
Men jag hyser stor respekt för de som hellre sysslar med annat. De har tagit del av den generella argumentationen för existensen av övernaturliga varelser och avfärdat dem alla på ett bräde som mänskliga påhitt. Det här är det starkaste sättet att vara icke-troende på. Det är så starkt att även kristna använder det när de avfärdar nästan alla gudar som någonsin existerat. Vissa av oss lägger bara till en gud till.
Så varför tror jag egentligen att Gud inte finns? För att jag inte tror att det finns några gudar. Alls.

Nyhet - tar upp samtal med Humanisterna på två fronter

Då ska jag hålla mitt löfte att pålysa två kommande händelser med anknytning till de i debatten så aktiva sekulärhumanisterna.

1: Vi i Svenska Evangeliska Alliansen i Jönköping kommer torsdagen den 11/11 kl 18.30 i Stadsbiblioteket att arrangera ett panelsamtal tillsammans med Humanisternas lokalavdelning. Temat är människovärdet, med speciellt fokus på dödshjälpfrågan.

Från vår sida medverkar jag själv samt Albert Sundberg, överläkare vid Eksjö lasarett (som precis som jag även är Fellow vid Claphaminstitutet). För Humanisterna kommer Christer Sturmark (behöver väl ingen närmare presentation) samt Gunnar Hagberg, fd ordförande för föreningen Rätten till en värdig död.

Vår förhoppning är att det ska bli ett gott samtal med människolivet i fokus, snarare än frän debatt. Nu har Humanisterna valt två personer som accepterar (i Hagbergs fall med ett mycket aktivt stöd) aktiv dödshjälp, men jag hoppas ändå att vi kan hitta vissa gemensamma ståndpunkter trots våra motsatta utgångspunkter.

Moderator för kvällen blir Carin Stenström, fd chefredaktör för Världen Idag. Antalet sittplatser är begränsade, så den som vill vara säker på att få plats bör komma en stund före 18.30.

Också pålysning nr 2: Humanistbloggen bjöd tidigare in mig att skriva ett gästinlägg på temat "En kristen ser på Humanisterna", och jag återgäldade det med att bjuda in Patrik Lindenfors att skriva ett gästinlägg här hos mig på temat "Därför tror jag att Gud inte finns". Nu har han mejlat in sitt inlägg, som jag kommer att lägga ut nu på måndag. Det ska bli intressant att följa hans argumentation, hoppas att flera läsare vill ta aktiv del i debatten.

Ökat tryck i samvetsfrihetsdebatten

Utdelandet av Ecce Homo i riksdagen (se föregående bloggpost) verkar komma i en mycket lämplig tid, där trycket på svenska politiker att genomföra Europarådets viktiga beslut nu ökar. Se Claphaminstitutets artikel på SvD Brännpunkt idag. Jag kommenterar även saken på Samvetsbloggen - oj, vad den börjar bli viktig nu.

Titta gärna hit igen i helgen, tror mig kunna utlova två intressanta nyheter!

Ecce Homo i riksdagen idag!

Idag tar Svenska Evangeliska Alliansen ett rejält politiskt initiativ för människovärdet, och delar ut min skrift "Ecce Homo - Se människan!" till samtliga 349 riksdagsledamöter. Vi upplever att både gamla och nya ledamöter behöver få en klarsyn och utrustas med goda argument i kampen för människan och livet i en tid när dödens kultur hotar att breda ut sig, med utsorterande fosterdiagnostik och aktivt dödande i sjukvården (populärt kallat "dödshjälp"). Den allmänna motionstiden går snart ut. Frågorna behöver lyftas där, men framför allt vill vi att den nya riksdagen under kommande mandatperiod ska kunna vara med och bygga en livets kultur i vårt land.

För dig som ännu inte skaffat skriften, beställer du den enklast via länken ovan på SEA:s hemsida, alternativt på Vem tänder stjärnorna-sajten.

Edit torsdag: Dagen berättar om utdelningen, som tydligen genomfördes idag istället för igår.

Vaclav-varning för ateism

I afton har jag undervisat två pass om den historiske Jesus och uppståndelsen i Korskyrkan Vimmerby och ska strax förhoppningsvis få sova en hel natt utan skrikande barn. (Jodå, jag älskar det lilla pyret, men sömn är också mysigt då och då...) Imorgon predikan om att möta Jesus.

Jag noterar dock kort att Vaclav Havel satt upp ett varningens finger för den stolta nyateismen som reser sig upp med ambition att erövra världen till en morgondag fylld av kyla och avsaknad av förundran. Måtte den inte segra.

Mycket på gång - nyheter inom kort

Uj, nu är det galet mycket. Allt spännande. Har just kommit hem från vad jag tror blir mitt sista lokalpolitiska sammanträde på ett bra tag, skär ner det engagemanget i stort sett helt under nästa mandatperiod - vill prioritera familjen, andra uppgifter samt arbete inom partiet istället.

Förebereder nu undervisningshelg i Vimmerby till helgen, har haft planeringsmöte med Humanisterna idag inför gemensamt arrangemang i november - håll ögonen öppna så kommer närmare info om detta inom kort. Men det blir nog riktigt intressant tror jag.

Jag är också med och planerar ett initiativ som ska göras i riksdagen nästa vecka, mer nytt kommer även om detta. Läser dessutom in mig och söker Guds vilja inför ett annat viktigt planeringsmöte senare i nästa vecka som kan betyda en hel del för hur jag kommer att fungera i framtiden. Nyheter om det kommer dock att dröja.

Men det är hursomhelst mycket nu, den som vill får gärna be en bön om vishet och kraft. Känner att jag behöver båda för att allt ska gå väl.

Det handlar inte om SM i bästa religion

Regeringen har nu slagit fast det enda rimliga - att kristendomen även fortsättningsvis ska ha en given plats i grundskolans religionsundervisning. Det vill säga: precis som tidigare. Det vill säga: precis som självklart är om man inte flyttat in i ateismens allra oheligaste och reagerar ryggradsmässigt så snart någon påstår att kristendomen skulle ha haft någon som helst inverkan på det svenska samhället.

För det handlar ju här inte om vilken religion som skulle vinna svenska mästerskapen i jämförelsen av "bästa religion". Det handlar helt enkelt om att barnen ska lära sig förstå det samhälle de lever i. Det vore då minst sagt besynnerligt om lokala lärare skulle få mandatet att välja bort jul och påsk och lägga tiden på att istället studera Narvatri eller Rosh Hashana (hand upp, de som på rak arm kan ge en fyllig förklaring av dessa). Båda är centrala högtider i andra religioner, men har spelat en klart summarisk roll i byggandet av det svenska kulturarvet.

Andra religioners företrädare får självfallet vörda sina högtider, men de är inte dumma. De vet att Sverige är ett land med en tusenårig kristen tradition, det är därför kritiska utspelen regelmässigt kommer från ateistiskt håll, inte från förment diskriminerade religiösa företrädare

Lars Ohly är förutsägbart arg: "Det är klart att många känner sig främmande inför det." Humanisterna är också sura: "Att i en föränderlig värld låta skolans ämnen bestämmas av någon sorts historiskt arv är att göra framtidens förvaltare - barnen - en otjänst. Astrologi var också viktigt en gång - so what?!"

Jag skulle nog säga att den här typen av reaktioner säger mer om dem som uttalat dem än om sakfrågan. Dags för sekularisterna att växa ifrån trotsåldern?

Människovärde i praktisk politik

Jodå, fredagens hyperspäckade schema med undervisning i skilda delar av Sverige funkade. Och med en kvarts tupplur mellan passen i Skåne orkade jag köra hem också.

En av de positiva intrycken från Åsljunga var efter det första passet om Ecce Homo, där jag passade på att lyfta hur man på ett konkret politiskt sätt kan lyfta människans status genom etiska markeringar. Hallands läns landsting är ett av dem som har sagt nej till KUB-testet av etiska skäl. Man ville inte dela in samhället i önskade och oönskade, förkunnade landstingsstyrelsens ordförande (M).

Jag lyfte upp dem som ett positivt exempel, och fick efteråt veta av mötesledaren att hon själv sitter i Hallands landstingsfullmäktige och var med och tryckte på för att få det här beslutet. "En bidragande orsak var nog att en av de tongivande politikerna själv hade ett barn med Downs syndrom." förklarade hon.

Visst är det tankeväckande. Hur värdefulla de där människorna som många vill välja bort faktiskt visar sig vara när man lever nära dem. Och hur de då visar sig så viktiga att man gör ganska mycket för att andra inte ska göra sig av med andra människor av samma sort. Länder sannerligen till eftertanke.

Glädje!

Jag har lite brådis idag, ska ju till Skåne och föreläsa om människovärdet i eftermiddag (passande nog!) men vill bara tipsa om Europarådets mycket glädjande och viktiga beslut i samvetsfrihetsfrågan vad gäller abortverksamhet.

S-kvinnan Carina Hägg hade gjort en kraftfull framstöt för att ytterligare begränsa vårdpersonals rätt att slippa döda ofödda människor, men tack vare gott arbete från Claphaminstitutet och andra organisationer vändes beslutet i nästan motsatt riktning!

Här sägs nu uttryckligen att "ingen person och inget sjukhus eller institution skall tvingas, vara ansvarig för eller på något sätt diskrimineras utifrån en vägran att utföra, hysa, medverka till eller acceptera aborter." Återstår att se hur beslutet implementeras i Europas stater, men vi har nu goda möjligheter att ge ett starkare skydd till det ofödda livet.

Omtumlad

Vandringen längs livets väg slingrar ibland lite mer än vanligt. Ömsom är vin, ömsom vatten. Förhoppningen är att slutet i samtliga fall ska bli gott.

Jag skrev igår kväll klart utkastet till artikeltexten jag nämnde tidigare, vilket jag anar kan bli den sista punkten i en långsträckt konflikt som jag nu hoppas ska få ett gott och framåtpekande slut. Resultatet bör kunna komma i Dagen någon gång nästa vecka.

Och lillflickan vår ser ut som om hon har legat i en blåbärstårta med halva ansiktet, vi var i förrgår med henne på första laserbehandlingen av hennes födelsemärke. Här hyser jag dock rätt så gott hopp om att den hy som idag är skrämmande blåsvart om cirka tio dagar kommer att se ännu vackrare ut än den gjorde tidigare (om det är möjligt!).

Jag sitter också och lägger sista handen vid de föreläsningar jag ska hålla på bibeldagar i skånska Åsljunga. Förutsättningarna har dock ändrats på en central punkt: den mycket vänlige och uppmuntrande prästen Janne Stjärne som ringde och bjöd in mig, och som sade så vackra ord om "Vem tänder stjärnorna?" att jag inte näns yppa dem offentligt avled i förra veckan. Men hans medarbetare sade att det bästa de kunde göra mot honom var just att hålla bibelveckan just som han hade önskat och planerat. För mig känns det då naturligtvis än viktigare än annars att förmedla ett budskap som doftar av både hjärta och hjärna. Hoppas att vi på det sättet tillsammans kan lysa frid över Jannes ljusa minne.

Från föraktad till människorättskämpe

Idag hade jag förmånen att ha en advokat från Bolivia på besök hos våra elever på Kungsgymnasiet. Men det intressanta var inte hans titel, utan hans livsresa.

Den 30-årige Gilberto kommer från ett av landets ursprungsfolk, och hade som barn fått ett annat, mer negativt klingande namn. Nu kommer jag inte ihåg vare sig det ursprungliga namnet eller dess exakta betydelse. Men innebörden var något i stil med "föraktad". Som nyfödd hade han nämligen mörkare hy än de flesta i hans by. Och mörk hy innebar lägre status, mer förakt i gruppen. (Se där, ännu ett slag mot myten om den ädle vilden.)

Pojkens mamma dog tidigt, och hans pappa dröjde länge med att låta honom gå i skolan. Men när han väl fick chansen via den svenska Pingstmissionens Ulandshjälp (Se där, ännu ett slag mot sekularisternas myt om den ständigt destruktiva religionen) tog han den fullt ut. Gick igenom grundskolan som bäste elev, gymnasiet som näst bäste, började som i princip ende indian på universitetet och tog för något år sedan som förste person från sin folkgrupp examen som advokat. Och nu ser han som sin uppgift att hjälpa sitt folk att få de mänskliga rättigheter som de genom historien har förvägrats.

Från föraktad till utgivande övervinnare. Med missionens hjälp. Med sin egen målmedetenhet som hjälp. Och - som han själv sade - med Gud och hans Ord som yttersta hjälp. För visst är det precis det som den kristna människosynen säger: att varje människa är en unikt skapad, värdefull och älskad person med ett bestämt och högt syfte med livet. Inte bara ett resultat av uppväxtmiljö och evolutionens spel. Det var stort att ta del av.

Mitt livs kanske mest givande intervju idag

Jag har under hela min bana som frilansskribent försökt plocka upp uppslag, personer, händelser som på något vis kan bli en inspiration för läsaren. Ge hopp, ödmjukhet och engagemang att bygga Guds rike och förändra världen lite grann till det bättre.

Jag har konsekvent undvikit att ta upp trådar som handlar om person X som är oense med person Y. Inte så att konflikter inte ska skildras i pressen. Där de påverkar många bör de belysas på ett sakligt sätt. Jag har dock inte upplevt det vara min kallelse. Jag minns när jag täckte Europakonferensen för Dagen för (jag tror det var) tre år sedan. Ulf Ekman gjorde i sin avslutningspredikan en ganska skarp markering mot den överdrivna nådesförkunnelsen som förekom inte minst i trosrörelsen. Jag såg mig nödgad att skildra predikans innehåll, men när nyhetschefen frågade om jag ville skriva en förklarande kommentar om den teologiska schismen avstod jag. Dels just för det jag skrivit ovan, men också för att själva fokus i min övriga bevakning handlade om just det motsatta, där jag bland annat intervjuade ledaren för världens karismatiska katoliker som nu besökte ett helt annat sammanhang.

Det finns så många som skriver ett oräkneligt antal tecken om kristna som är oense med andra kristna. Uppslagen är många och det är alltid lätt att med sådana uppslag få många läsare. Men jag tror att det finns betydligt bättre sätt att använda våra skriftliga förmågor. Det finns så mycket mer positiva saker att lyfta upp och inspirera varandra med.

Jag har under senaste två åren dragit ner bit för bit på mitt skrivande av nyhetsartiklar i takt med att mitt engagemang som samhällsdebattör har ökat, och beroende på vilka uppdrag som jag kommer att gå vidare in i framöver det är troligt att jag helt kommer att upphöra med skrivandet av denna typ av artiklar. Jag avser dock att hålla mig kvar inom kultursfären, och inom det temat har jag idag gjort en av mitt livs kanske mest givande intervjuer. (Vem jag besökte får förbli hemligt ytterligare en kort tid.)

Temat gällde en av frikyrkohistoriens mest plågsamma konflikter, där både jag och intervjupersonen snart hittade ett gemensamt synsätt att det nu är tid att sätta den troligtvis allra sista punkten i konflikten i fråga. Den intervjuade uttryckte också en tydlig tacksamhet över möjligheten att få tala till punkt och få fram det budskap och den känsla som den var mån om att förmedla. Vederbörande hade varit med om en annan intervju för något år sedan, där intervjuaren hade varit alltför påstridig och skapat en aggressiv känsla som stängde in hela det positiva budskap som ville ut. Och det kändes såväl professionellt som personligt gott att få känna att det möte vi hade idag kändes klart mer tillfredsställande även för den intervjuade.

Resultatet av dagens möte är tänkt att kunna läsas i Dagen inom några veckor. Jag hoppas och tror att det ska kunna beröra många läsare på ett positivt och läkande sätt. Håll ögonen öppna!

Broderskapsordföranden hoppar i galen tunna

Peter Weiderud, ordförande för Broderskaparna snurrar till det i en debattartikel i Dagen idag. I ett tidigare utspel, som han nu ser sig nödgad att nyansera, anklagar han frikyrkliga väljare för att vara snett ute. (Det är för många som röstar på Kristdemokraterna istället för Socialdemokraterna.)

Idag slungar han sig istället rakt över i det andra diket: "Det skulle aldrig falla mig in att kritisera väljarna. I en demokrati finns det bara ett som är säkert och det är att väljarna alltid har rätt." Hur menar han då? Enligt vilken norm då? Den enda tänkbara normen i det fallet är ju en totalrelativistisk norm som säger att inga objektiva värden finns - människorna måste komma på allt sådant själva. Det vill säga: om 51% röstar på nazisterna har de rätt. Om 51% av folket röstar för utrotning av broderskapare har de rätt. Folket har alltid rätt. Eller?

Demokratin är bra till mycket. Men knappast till att slå fast evigt gällande sanningar om rätt och fel. En sådan inställning kan få allvarligare följder än Peter Weiderud anar.

Ännu ett hål i nyateismens babelstorn

Dagen rapporterar att en jämförelse mellan olika typer av sjukvårdsinrättningar i USA ger vid handen att de som bedrivs i kristen regi har: a) högre kvalitet och b) bättre effektitet än de som bedrivs av sekulära motsvarigheter. BOM - så föll ytterligare några tegelstenar i sekularisternas propagandabygge.

Och så får jag väl återigen betona en viktig detalj: Sådana här jämförelser säger självfallet inget om den grundläggande världsbildens sanningshalt, huruvida Gud existerar eller ej. Men nu verkar ju nyateismen inte i någon överdriven grad ägna sig åt deta, utan snarare åt en kraftfull kritik mot religionens plats i samhället. Varje offentlig verksamhet som bedrivs med kristna eller andra religiösa förtecken är för dem aningen moraliskt, intellektuellt eller resultatmässigt underlägsen.

Och så mycket kan man väl säga, att den aktuella undersökningen sätter ett kraftfullt frågetecken för åtminstone det sista inslaget i nyaateisternas något hybrisansatta credo.

Via Dolorosa i teverutan

Jodå, lidandet kan vara så svårt så svårt att förklara. Men oftare än man kanske vågar tro är den också en väg till Gud. Och samtidigt en väg till att på allvar upptäcka sig själv.

Kvällens avsnitt av Sommarpratarna i SVT gav varmhjärtade prov på det. Gud blev en levande och naturlig del av samtalet (även om man till och med här kunde se hur även varmt troende människor i det sekularistiska Sverige till en början verkar skygga en smula inför att uttala Hans namn helt otvunget). Han var dock mer än bara en from kuliss; Gud verkar för flera inte bara ha varit en hand att hålla i när det gjort ont. I deras berättelser framstår Gud fastmer som Vägen. Den väg som leder den lidande längs smärtornas väg, och ut på andra sidan.

Dit kommer man sällan med en känsla av att vara alltigenom hel. Något av såren finns kvar. Men kärleken har gjort ett verk som består och kan ge ett värdefullt vittnesbörd till andra. Det var ett fint samtal. Titta gärna på programmet du också.

Kan man bli illa berörd av en Världens barn-insamling?

Idag var en intressant dag. Jag kände att eftermiddagens workshop om kristet samhällsengagemang blev riktigt inspirerande - åtminstone för mig själv! Det är lustigt det där, så ofta när jag undervisar om något som på något sätt kan utmana åhörarna känner jag själv att jag blir så upplivad och engagerad i mitt inre. Och det behöver jag. Det behöver vi alla för att undvika att fastna i den där bekvämlighetsfåtöljen som vi har så förtvivlat lätt att sjunka ner i.

Innan dess ägnade jag och delar av familjen förmiddagen åt att hjälpa till lite grann med det arrangemang som Världens Barn anordnade idag på köpcentret A6. De arrangerande hjälporganisationerna gör verkligen ett fantastiskt arbete kring detta, och man blir så glad och inspirerad av att kunna hjälpa andra, om så på ett än så litet hörn. Samtidigt kunde jag inte undgå att känna mig beklämd i åsynen av skarorna som vällde in i Mammons gapande entré, färdiga att uppslukas av butikernas lockande erbjudanden om ytterligare prylar att fylla upp de redan överbelamrade svenska hemmen med. Några stannade och gav en slant. Men andelen givare var sorgligt liten. Och valörerna oftast mer av skramlande än av prasslande natur.

Detta säger jag inte som något slags skrytepisod om att jag minsann är en duktig och frikostig individ som ser ner på övriga lata snåljåpar. Så är det inte. Jag drabbas av precis samma bekvämlighetslockelser, samma dragningskraft från Mammons bord. Men jag gör det ständigt kämpande med en vetskap om faran i dessa krafter, en ständig insikt om att jag så ofta sätter fokus på mig själv än på min nästa, och en lika ständig sorg över att vi människor har så ofantligt lätt för att försvara vår egen rätt att... lyxa till det lite extra/ha lite bättre förmåner än andra/tänka på oss själva just idag.

Men visst blir livet så mycket fattigare när fokus bara hamnar på jag, mig och mitt. Visst når vi en djupare tillfredsställelse när vi ägnar vår tid, energi och pengar åt sådant som verkligen kan hjälpa min medmänniska. Så lätt i tanken - så svårt i praktiken. Och därför: så viktigt att ständigt, ständigt påminna oss om.

På höstturné

Nu när valet med allt det inneburit verkar vara över börjar det bli tid att blicka framåt mot höstens kommande strapatser och glädjeämnen. Den närmaste tiden är uppbokad med några engagemang där jag har glädjen att medverka. Den som skulle vilja höra bloggaren i levande livet får gärna titta på listan nedan om något ligger inom närliggande intresse- eller geografiskt område.

Imorgon lördag deltar jag i panelsamtal samt workshop på konferensen AtHeart hos Livets Ord i Huskvarna,

Fredagen den 8 oktober gästar jag Bibel- och gemenskapsveckan på EFS-gården i Åsljunga för två seminarier.

Helgen därefter, den 16-17/10 besöker jag Korskyrkan i Vimmerby, föreläser på lördagen, predikar på söndagen.

Till allhelgonahelgen blir det en lite längre resa till Falun, där jag håller två föreläsningar på en ungdomskonferens i Elsborgskyrkan.

Jag kan också nämna att vi inom Svenska Evangeliska Alliansen i Jönköping har ett spännande arrangemang på gång tillsammans med Humanisterna i november, mer info om detta kommer när fler detaljer är spikade.

Det är alltid väldigt intressant att besöka nya platser och möta nya människor, men kanske ännu roligare att återkomma till platser där man varit förut. På två av de inbokade platserna har jag blivit inbjuden att återkomma efter att ha varit där förut, och det känns förstås extra hedrande.

Utöver detta ser jag förstås också fram emot den vanliga undervisningen och att få dela tid med familjen, varför jag också har valt bort ett antal spännande saker. Men om Herren dröjer och vi får leva så blir det nog tid till så mycket annat när barnen blivit större.

Livets mening från scenen

Ikväll har jag varit på teater! Ja, utropstecknet är mest ett uttryck för att det var alldeles för länge sedan. Jag har intervjuat diverse teaterfolk, men inte tagit mig möjlighet att själv gå på många år, inte sedan barnen kom, kom jag fram till.

Men ikväll var det genrep på "Tisdagarna med Morrie", baserad på en välkänd bok med samma namn, och filosofi- och svensklärare var inbjudna. Och eftersom både jag och frun passar in på den beskrivningen fick vi gå tillsammans! (Även det värt ett klart utropstecken.)

Berättelsen är fascinerande, med den karriäristiske unge mannen som steg för steg får lära sig mer om livets verkliga mening av sin i ALS döende före detta lärare. Visst kunde den unge mannens utveckling visats bättre, visst kunde den förändrade relationen till Gud fått en tydligare skildring. Men bara det att de stora frågorna ställs och brottas med är förstås av yttersta vikt.

Jag kom inte på hur mycket jag har saknat teater förrän jag väl satt i salongen. Det är en konstform som verkligen fyller sin plats i vår Hollywoodflimrande tid. Mer personlig, mindre effekter, mer eftertanke. Frågan om livets mening bearbetas bättre på det sättet.

Och vad gör vi nu?

Det finns ofantligt mycket att säga om söndagens val och resultat. Det mesta är redan sagt och genomgranskat, och jag gör som statsministern - inväntar onsdagsräkningen innan jag drar några definitiva slutsatser. Men visst finns det en hel del att oroa sig för - här vill jag framförallt lyfta fram Olof Djurfeldts kommentar kring Lars Ohlys - som det tycktes i förbifarten framkastade - kommentar om att tillgripa i stort sett vilka metoder som helst för att motarbeta sin meningsmotståndare. Motarbeta rasism: gott. Men att låta ett sådant mål rättfärdiga att rasismen (och för Ohly tydligen även kapitalism) bekämpas med "alla slags utomparlamentariska metoder": ja, det låter mer än oroande. Läs även Haore Sulaimans talande reportage från Sverigedemokraternas valvaka. Klump i magen. Avslutningen säger det mesta.

Själv var jag fullständigt borta igårkväll efter fullbordat föräldramöte med Kungsgymnasiet, dessförinnan en heldags jobb och dessförinnan en natt med knappt tre timmars sömn efter valvaka, föregången av rösträkning här i Forserum där jag var valförrättare under dagen. Glad att det inte är val mer än vart fjärde år...

Under rösträkningen satt jag bredvid det inte alltför muntra kommunalrådet för det lokala missnöjespartiet SAFE, som efter en mandatperiod av regerande kollapsade från elva mandat till tre. Själva tappade vi Kristdemokrater två mandat från nio till sju, men det betyder troligen mindre i praktiskt inflytande i den eventuellt fortsatt röda kommunen.

Val medför obarmhärtiga förändringar för aktiva politiker vart fjärde år. En del förlorar makten, andra byter position med varandra. Och andra kommer in från kylan till politisk makt. Vishet är en god dygd för alla människor. Men kanske allra viktigast för dem som tillhör den sista gruppen. Låt oss be för all överhet - och samtidigt göra allt vi kan för att motarbeta dårskap, men göra det med lämpliga vapen istället för att överlåta allt till gatans parlament. Sanning. ödmjukhet och rättfärdighet har visat sig vara goda redskap i gångna tider. De lär vara det även under kommande mandatperiod.

En sista valguide innan rösterna avläggs

Imorgon blir det heldags och helnatts sysselsättning i vallokal, kommunhus och valvaka innan man kanske kan få några timmar innan man ska upp och undervisa på måndagsmorgonen. Men med glada resultat och Sverigedemokrater utan för stort inflytande vill jag tro på en morgondag med större inflytande för den kristna rösten i Sverige.

Här presenterar Dagen en sista guide som hjälp till den som ännu inte bestämt sig.

Elisabeth Sandlund får gå - varför??

Jag vill bara skriva av mig ett stort frågetecken inför hur tidningen Dagens styrelse agerar. Det är svårt att tolka nyheterna i dagens tidning som annat än att Elisabeth Sandlund får sparken snett neråt. Detta oroar mig. Mycket.

Sedan Elisabeth tog över som chefredaktör har tidningen lyft sig åtskilliga snäpp i samhällsdebatten och hon har lett tidningen till en klarare och tydligare kristen röst än den varit på länge. Daniel Grahn, som tidigare varit chefredaktör, och nu tycks återkomma på den positionen uppfattar jag som duktig på många sätt. Men det blev ett klart lyft för tidningen när Elisabeth tog över den posten, och jag uppfattar hennes ideologiska klarsyn som klart starkare än Daniel Grahns. Vilket jag också tycker har återspeglats i själva tidningen.

Kanske är det ledaregenskaper eller skicklighet i det rent redaktionella arbetet som ligger till grund för styrelsens beslut? Sådant har undertecknad ingen större inblick i som frilansare, men jag kan bara från min sida understryka att jag enbart har positiva saker att säga om Elisabeth. Om styrelsen har goda skäl till sitt agerande borde de hur som helst kommunicera sitt beslut klart mycket bättre. Det här skapar enbart frågetecken och sår.

Elisabeth Sandlund har varit en inspirerande, brobyggande och mycket uppskattad person i alla kristna sammanhang. Det ska det till mycket starka skäl för att skicka henne ett snäpp neråt. Har såhär lite från utsidan klart svårt att se att sådana skäl skulle finnas. Utan mer information kan jag bara beklaga det hela djupt.

Vem i hela världen kan man rösta på?

Ja, själv bedriver jag en ohyggligt blygsam personvalskampanj i kommun- och landstingsvalet i Nässjö kommun respektive Jönköpings län. I huvudsak för att jag med fyra barn mellan ett och nio inte ser mig ha så mycket tid till lokalpolitik under kommande mandatperiod. Men den som bor i krokarna får självfallet gärna kryssa mig ändå. Om jag blir inkryssad tackar jag förstås ja till förtroendet!

Viktigare är det med årets riksdagskandidater, där det förstås är av stor betydelse vilka ledamöter som kommer in för respektive parti. Jag kan här rekommendera SEA:s mycket ambitiösa valenkät till varje partis fem toppnamn i respektive valkrets. Den kan ge god ledning för den som söker en kandidat som vill arbeta efter centrala kristna principer. Bland de positiva dragen ser vi att antalet kandidater som säger nej till aktivt dödande i sjukvården är uppmuntrande högt. Värre är det förstås när det gäller inställningen till de människor som ännu inte fötts. Här finns det all anledning att fundera både en och två gånger innan man lägger sin röst.

Jag har efter en tids funderande - och inte minst efter att ha tagit del av SEA:s undersökning beslutat att rekommendera andra i Jönköpings län att kryssa unge Andreas Carlson (KD). Jag är också klart mån om att den både sympatiske och ideologiskt medvetne Stefan Attefall (KD) får möjlighet att sitta kvar, men ryktet säger att det skulle kunna bli en välförtjänt ministerpost för hans del. Dessutom är Carlson tydligare när det gäller det ofödda barnets rättigheter.

Så får vi önska varandra, och landet, lycka till på söndag! Må rättrådiga och ödmjuka personer få regera landet!

Dawkins och ännu mera Dawkins

Jag snuddade i förra bloggposten vid Richard Dawkins, lusläser just nu hans Illusionen om Gud än en gång. Orsak därtill får nog fortfarande hållas lite hemligstämplad, hav tålamod så kommer mer info senare i höst!

Jag råkade samtidigt få se en del av den X:te reprisen av hans serie "The root of all evil" på teve i afton om den allting förgiftande religionen. Och slogs än en gång av hur snett grundprincipen för hans korståg mot religionen har hamnat. Det verkar ofta vara just fasan för religionen som sådan, snarare än själva sakfrågan om Guds existens som motiverar Dawkins. Även i detta avsnitt slog han fast den tes som blivit så bärande för honom - att all "moderat" form av religion bara är en inlindad form av militant extremism. Därför bör kampen inte bara stå mot fanatikerna, utan mot varje form av organiserad religion.

Detta förhållningssätt är självfallet klart oroande ur demokratisk aspekt. Kan vi tänka oss motsvarande resonemang i politikens värld. "Vissa partier på X-kanten är militanta. Alla övriga partier på den kanten utgör bara täckmantel för extremism, därför bör de alla avskaffas." Eller: "Vissa konstnärer ägnar sig åt grovt omoralisk och samhällsomstörtande konstnärskap. Vi förbjuder därmed konst." Exemplen kan flerfaldigas, och pekar på faran i att anamma ett budskap som Dawkins. Hans hängivna kamp mot extremismen visar sig i slutänden kunna leda till en än värre extremism och åsiktsförtryck. Vi bör fortsatt vara klart på vår vakt.

Edit: Håkan Arenius gör en klok reflektion på samma program på Dagens Ledarblogg

Hur orkar Gud?

OK, jag är helt med på principen att Gud är allsmäktig, och att allt som verkar komplicerat att skapa inte är något större problem för den som äger allmakt. (Dawkins Ultimate 747-argument faller alltså ganska platt).

Men lidandet... där undrar jag ibland hur Gud orkar. Här är det liksom ingen överjordisk kapacitet eller styrka som ska till. Utan snarare frågan om hur Guds hjärta klarar av att se all smärta. Och ändå säga att "Jo, det är ändå värt det. Det jag har och vill ge är så underbart att det är värt det."

Idag fick jag en lite djupare inblick i en familj i min närhet där någon öppnade lite mer på dörren än de visat tidigare. Och smärtan blev mig nästan ohanterbar. Jag - som ändå står en bit ifrån. Och frågan är då: hur förmår en allgod, allvetande Gud hantera allt det mänskliga lidande som han ständigt ser i utan att hans hjärta krossas? Utan att han säger: "Det är nog nu. Låt oss göra slut på det."

Vilken tur att inte jag är Gud. Jag hade gett upp för väldigt länge sedan. Men Gud gör inte det. Hur djupt djupet än är, ser han alltid en väg till upprättelse. Eller: Hur väldig ondska människan än är beredd att utsätta varandra för, var Gud villig att själv utsätta sig för denna ondska i sitt fulla mått. Så att ingen av oss kan säga: jag är ensam. För längst ner i botten, en liten bit längre ner står korset förankrat. Inget djup finns, som Jesus inte har besökt.

Jag förstår inte lidandet. Gud förstår. Jag förstår inte Guds kärlek fullt ut heller. Men jag kan våga falla i den famn som alltid är öppen. Och jag kan bestämma mig för att orka titta när det egentligen gör för ont. Ständigt försöka återvinna det som gått förlorat. Övervinna det onda med det goda.

Orkar Gud, så måste vi försöka orka. Det finns många därute som behöver oss. Mycket.

Friskolor eller friskolefritt?

Okej, det får bli ett litet politiskt inpass till. Vi hade politikerdebatt idag på Kungsgymnasiet, där jag höll i utfrågningen. Alla riksdagspartier dök något överraskande upp (varav två lite försenade, men ändå), så det blev en riktigt bra möjlighet för eleverna att ta del av partiernas budskap.

Själva debatten följde ganska givna spår, mest intressant blev det väl i den för oss så aktuella friskolefrågan. Inte minst framkom det hur genomskinligt en del politiker försöker smeka aktuell publik medhårs, fast man egentligen tycker något helt annat. Vilket förstås känns rätt oseriöst. Här låtsades S-representanten som att deras parti egentligen var helt och fullt för religiösa friskolor, vilket förstås är en ganska grov förenkling - speciellt i Jönköping där vi bor.

Allra snärjigast blev det förstås för Vänsterns representant, som försökte påskina att de egentligen bara var mot vinstdrivande skolor. "Ni är ju en annan sorts skola", försökte hon. "Så du menar alltså att ni tycker att den här skolan ska få finnas?" replikerade KD:s talesman. Nej, det kunde hon ju inte hålla med om och ljuga åhörarna rakt upp i ansiktet. Men, skyndade hon sig att tillägga, friskolor är ju segregerande, så att bara de rika går där. Och det är klart, det låg ett visst överseende men mest ett "jotack, där har vi en som inte vet ett ringaste dyft vad hon pratar om" i skrattet som följde från elevskaran som nog kommer från så olika bakgrund som det är möjligt. Så där blev det väl ett ganska präktigt självmål...

Men utanför den rent partipolitiska diskussionen är det fortfarande klart viktigt att lyfta människors rätt att välja en kristen skola. Jag är i skrivande stund inbegripen i en diskussion på Humanistbloggen - gå gärna dit och ge stöd i debatten - om föräldrars rätt att fostra sina barn efter den religiösa/filosofiska grundsyn men önskar. Det står inskrivet i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Men Humanisterna svävar betänkligt på målet vad gäller dessa rättigheter.

Kanske en varningssignal så allvarlig som någon.

Edit. Dagen tar upp ämnet i dagens tidning. Ungefär samma resultat där: förhållandevis brett stöd, men klar anledning till oro från vissa politiska håll.

Blir lite personlig på Samvetsbloggen

Ikväll på fredagsaftonen har jag skrivit ner och lagt ut ett lite mer personligt färgat inlägg på Samvetsbloggen, där jag beskriver hur jag som moraliskt funderande ung man utan större åthävor fick välja vapenfri tjänst i lumpen. Men kommer i nästa andetag fram till att det idag finns andra arenor som defintitivt inte är lika tillåtande mot de "samvetsömma".

Klicka gärna dit och läs. Och fundera. Och kanske även - agera?

Sådan ääär kapitalismen...

Jag har nu på några dagar mer eller mindre sträckläst ekonomijournalisten Bengt Ericsons bok Den nya överklassen för en kommande kulturartikel till Världen Idag. Boken är en grymt svidande redogörelse med främst den grupp människor som fått smått obegripligt mycket pengar för att - tja, inte för något speciellt egentligen.

Jag har ingen egentlig minnesbild av Ericson som medarbetare på Veckans Affärer, även om jag har läst tidningen till och från. Men jag måste ändå säga att han behärskar det ironiska greppet till fulländning. Speciellt när det gäller rikingarnas syn på sig själva och sina nöjen, i första hand sådana som särskiljer dem från oss andra vanliga dödliga. Med hans ständigt återkommande ironiska knorr framstår de som just så fisförnäma och småbarnsliga som de ofta kanske faktiskt också är.

Nu gör författaren en skiljelinje mellan dem som varit goda entreprenörer och själva skapat sig en förmögenhet och de som har lyckats tillskansa sig väldiga bonusar och andra ersättningar utan att själva ha byggt upp de värden de kapar åt sig. Och det är just det temat som jag tror att min diskussion i artikeln kommer att röra sig mest kring.

Jag noterar när jag tittar tillbaka på flera andra kulturartiklar från senare år att jag ofta hamnar i ett väldigt tydligt samtidskritiskt spår. För visst är det ändå något konstigt med nutiden och vad den gör med människan, hur lätt hon (ja, självfallet även undertecknad) korrumperas alltför lättförtjänta pengar/framgångar/beundran/annat som ger oss en känsla av utvaldhet, att vara liiite viktigare än alla de andra. Gratis är inte i första hand gott. Det är i första hand farligt. Om inte annat, så för vår självinsikt. Jag tycker att Den nya överklassen skildrar det på ett strålande sätt.

(För den vänsterengagerare läsaren kan jag förresten tillägga att Bengt Ericson inte ger ett ett uns av förståelse för den röda sidans lösningsförslag som han bara ser skulle leda till nya sätt att sko sig för den som så vill och har möjligheten. Förändringar via lagstiftning kan vara nog så viktiga. Men de viktigaste styrmedlen är alltsom oftast inte politiska. Utan moraliska.)

Laborerar lite med bloggen

I högerspalten har jag lagt in möjligheten att se de senaste kommentarerna på bloggen, tror det kan underlätta för er läsare att följa diskussionen. Och inte minst kan det göra det enklare för mig själv, har märkt att det ibland kommer kommentarer på bloggposter rätt långt ner i listan, som jag då ofta missar. Har dock inte - som Humanistbloggen - lyckats fixa så det syns vilken bloggpost den aktuella kommentaren gäller. Nån som vill tipsa om hur man gör detta?

I nästa inlägg tänkte jag sätta lite ljus på den ohämmade kapitalismens avigsidor. Vilket kanske kan glädja det s-märkta kommunalrådet som lite oväntat stövlat in i diskussionen i de senaste inläggen. Om inte annat satte han fingret på begreppet ödmjukhet - i både tanke och ord...

Vem är jag?

Ja, det är just frågan. Jag ger ju ett försök till presentation här till höger, i något slags prioriteringsordning som jag kan stå för. Det var dock länge sedan som någon ställde frågan rakt ut till mig. Men i går hände det.

Jag påbörjade filosofikursen för årets treor på Kungsgymnasiet, och som jag brukar lät jag dem börja att fundera över frågan "Vem är du?" i cirka en kvart och sedan ge möjlighet till fullständigt valfri form av redovisning. Som vanligt vitt skilda typer av svar, några mer, några mindre genomtänkta. Nästan alla dock på något sätt tänkvärda.

Men sen gav de osnytna slynglarna sig till att bolla tillbaka frågan till magistern! "Och vem är du själv då?" Generellt brukar jag i en sådan här kurs undvika att direkt uttrycka mina personliga/privata ståndpunkter. Men visst, eftersom ungdomarna nu inte behagade ge sig...

Så det blev på stående fot något i stil med: Jag är en människa, skapad till Guds avbild, älskad och värdefull, med syftet att älska och göra gott mot mina medmänniskor och förvalta det pund, de förmågor som Gud gett mig ansvaret för.

Jodå, det finns miljoner sätt att ge en mer genomtänkt presentation av mig/sig själv, både ur kristen och ur allmänmänsklig synvinkel. Men något sådant här blev det. Framstår kanske vid första anblicken som något katigt. "Jag är värdefull jag , hej och hå..." Men jag tycker att vi i Jantelagens rike behöver våga lyfta fram oss själva som värdefulla, begåvade. Det vill säga: acceptera att Gud verkligen velat och givit något gott med just mig. "Älska din nästa som dig själv." Ett av Bibelns allra högst ställda moraliska mål. Som självfallet blir väldigt fattigt så länge vi inte vågar älska och acceptera oss själva.

Kanske skulle någon vilja ändra något, lägga till något som framstår omistligt i en kort presentation. Alla tankar är välkomna. Privat tänkta eller delade på blogg. För du som läser här - vem är du själv?

Fick till ett toppenutspel i valrörelsen idag

Jo, eftersom jag har krupit ut ur fotbollsgarderoben så får jag väl passa på att bekänna politisk färg också för er som inte känner till den. Jag är sedan valet 2002 aktiv inom Kristdemokraterna (vilket kanske inte bör komma som någon större överraskning för den som följt mina ståndpunkter i grundläggande ideologiska frågor.) I kommande val står jag inte på riksdagsvalsedeln utan enbart på landsting- och kommunlistan, och eftersom jag har en stor familj att ta hand om försöker jag i första hand att engagera mig där det känns ideologiskt nödvändigt, exempelvis när det gäller människovärdet.

Ibland får jag dock ett ryck och gör en extra ryck där jag ser att det finns en god möjlighet till massmedialt genomslag i någon fråga. I förra valet bjöd jag in till en familjepolitisk debatt mellan KD:s Stefan Attefall och lämplig socialdemokrat. Eftersom jag visste att de röda brukar avstå från sådana bestämde jag mig för att hålla debatten iallafall. Så Attefall fick därför debattera med en skyltdocka som jag lånade i klädbutiken på hörnet. Huvudlös råkade dockan bli också... Men aktiviteten var klart talande och gav bra mediegenomslag.

Idag har jag gjort en liknande liten kupp, har ju jobbat en hel del med miljö- och avfallsfrågor i mitt civila skrivande under våren, och har där insett hur oerhört slöa den röda majoriteten i Nässjö har varit på att införa utsortering av matavfall (som sedan kan omvandlas till miljöriktig biogas). Vi bjöd därför in kommunstyrelsens S-märkte ordförande till vår valstuga idag, där jag lämnade över en osorterad soppåse som en symbol på vårt missnöje. Såväl press, radio och teve nappade och kom dit och speglade upptåget. Klart lyckat må jag säga! Det finns ett kortare separat klipp på SVT Play, men där har den tjusiga överlämningen inte kommit med, så den som är nyfiken kan klicka på länken ovan och spola fram till 3.45. Fotot på radiolänken tycker jag inte ser ut att direkt vara till min fördel. Men motpartens stammande försök till svar ser nog värre ut i sammanhanget, skulle jag tro...

Och nej, jag kommer inte att skruva om den här bloggen till valpropaganda nu, utan inom kort återgå till ordinarie teman. Men visst är det kul när man lyckas nå ut med ett budskap!