True Euphoria

Då har det gått ett dygn sedan Sverige tog hem en alldeles överlägsen seger i Eurovision Song Contest. Jag är inte jätteeuforisk. Men lite.

Den glädje jag känner handlar mest om att årets tävling till allra största delen kännetecknades av sånger som handlade om världen sådan den är, utan att håna eller provocera för dess egen skull. Det svenska vinnarbidraget hade något befriande pretantionslöst över sig, inte minst genom den avskalade scenshowen. Den djupaste euforin kommer nästan alltid när strålkastarna släckts och konfettin fallit till marken.

Visst känns det aningen problematiskt att en diktatur som Azerbajdzjan höll en så strålande propagandaföreställning. Samtidigt kändes det lite rörande att se svenska Loreen ständigt gömma sig bakom håret och framstå något obekväm i rollen som glittrig segrare. Att ha en text som vill peka på eufori är förstås också bättre än en som hyllar förstörelse, egoism och död. Gott så.

Samtidigt innehåller vinnarlåten några filosofiskt problematiska formuleringar. Se exempelvis:
"We are here, we’re all alone in our own universe
We are free, where everything’s allowed and love comes first
Forever and ever together, we sail into infinity
We’re higher and higher and higher, we’re reaching for divinity"

Om vi är alleles ensamma i världen har vi ingen verklig, utan endast spelad eufori att nå. Att människan ändå vill söka gudomlighet i en ensam värld tyder kanske allra mest på att själva den grundsynen är falsk. Vi är inte ensamma. Lösningen kommer inte från oss själva, den ges oss som gåva ovanifrån. Som psalmtexten säger:
"För att du nedsteg, hit till de plågade
Hit till de dömda
Vet vi att ingen ensamhet finns mer
Vet vi var Gud är"

Där har vi en orsak till eufori. Verklig sådan.