Fas 2

Då har jag gått in i fas två i bokprojektet - vila. Med manus inlämnat hos förlag är det bara att ta en välbehövlig paus och göra annat en stund i väntan på respons därifrån. Jag ska med glädje gripa mig an sommarens två första bokinköp: Beevors tegelsten Andra Världskriget. Strid. Och parallelt också den nygamla Sök Guds ansikte av Anders-Petter Sjödin. Frid.

Också blir det förstås en massa OS. Ett kapitel i min bok kommer för övrigt att ta avstamp i TV-sportens OS-krönika från Peking. Vilken växel jag drar på den får hugade spekulanter allt bärga sig en stund till för att få veta!

Har också passat på att ta lite skolkonferensande här under sommarlovet. Som det ser ut kommer vi att växla upp arbetet med friskoleorganisationen KLEO en bit ytterligare under höstterminen. Ser fram emot hösten som börjar närma sig så sakteliga!

I mål!

Då har vi nått den fas i skrivarbetet där jag nu ska skriva ut ett så färdigbearbetat bokmanus som jag kan ha i det här läget och lämna över till förlag. Ett antal konkreta synpunkter har kommit in, och så sent som idag kom min kära hustru till slut på en titel som jag tror håller måttet i nivå och genomslagskraft. Jag vill förstås också hoppas och tro att även innehållet gör det. Första frågan är nu om något förlag är intresserat av att ge ut boken. Så får vi i nästa läge fortsätta arbetet därifrån. Några belysande citat saknas ännu. Om någon kan bidra med en dikt e dyl som på ett fångande sätt åskådliggör begreppet förundran tas det tacksamt emot!

Lära av Spindelmannen

I afton tog jag en biosväng med äldste pojken och tittade på Spindemannen på bio. För den som sett för många liknande filmer kändes actionscenerna onödigt utdragna och filmen lite för lång. Men budskapet i den var inte dumt alls (jag hade också kollat upp filmen först via några av de hemsidor som recenserar biofilmer ur ett kristet perspektiv).
Ingenstans nämndes Nietzsches namn, men det var tydligt att filmens skurk anammat den mustachbevuxne filosofens grundsyn om att svaghet är något mindervärdigt som bör utplånas och ersättas av övermänniskan som måste besegra den kristna "slavmoral" som ger oss budet att visa barmhärtighet och älska vår fiende. Och publiken får tillfälle att samfällt uppleva en moralisk motvilja mot Nietzsches omänskliga inställning.
Hur det hela gick? Ja, ni kan väl er Hollywood-dramaturgi... Om sonen krävde att få se nästa film också? Jo, även här kan ni väl samma ämne...

...for whom the Bell tolls...

Såhär i slutbearbetningen av mitt bokmanus efterfrågade jag en länk om Washington Posts reportage om världsviolinisten Joshua Bell som kläddes ut i lodiskläder och fick agera gatumusiker i tunnelbanan. Artikeln gör en grundlig och intressant analys av hur så gott som alla stressade storstadsbor helt kunde ignorera denna kulturupplevelse utöver det vanliga. Artikeln är mycket väl värd att lägga en stund på, läs den här. Klockrent exempel på nutidsmänniskans oförmåga att skilja ut värdefullt från värdelöst.

Speciellt fascinerande är den intervjuade killen som istället satsade sin hela uppmärksamhet på lotterimaskinen mittemot. Pengarna också. Han gick miste om både insatsen och vinsten. Ja, den större vinsten också. Det är något som gått väldigt snett i vår samtidskultur. Jag tror det blir en intressant bok det här.

Lys inte på mig, tack!

Jag är inne i de skrivtillfällen på året jag nog gillar allra bäst, kvällarna i förtältet vid levande ljus när resten av familjen somnat inne i husvagnen. Just nu med västkustregnet smattrande mot tältduken. Vi är i Kungsbacka på sommarens Oasmöte. Vår familj har i Oasrörelsen - tillsammans med många andra - funnit en plats där vi känner oss hemma, där förkunnelsen och mötesformen är hängiven och knivskarp men ändå inte mänskligt upphaussad, utan med en känsla av helighet.

Ikväll var det Daniel Viklund som undervisade (jag hann inte höra hela passet, eftersom lillan ville gå och lägga sig i husvagnen) om den saliga kombinationen nåd och sanning. Precis just det ämnet håller jag som av en händelse på att revidera i det bokmanus som jag hoppas ska kunna lämnas till förlag inom några veckor. Jag vill passa på att dela vidare en psalmvers som lyftes fram under kvällen. Samma psalm har jag en gång spelat på en äldre väns begravning, den säger mycket om hur vi mäniskor inser vår skuld. Det behövs egentligen inte speciellt många uttryckliga lagar för att övertyga oss om rätt och fel. Det räcker att någon lyser på oss, så blir det uppenbart vad vi bär på. Så frågan är om vi verkligen vågar låtas oss bli fullt genomlysta. Det är obarmhärtigt avslöjande, men oerhört välsignande.

Från Frälsaren på korsets stam
ljus faller på min dräkt.
Då träder syndens fläckar fram,
jag blir med rövarn släkt.
Men han som var mot rövarn god,
han tvår mig snövit i sitt blod.
Så helt förlåter Gud,
så helt förlåter Gud.

Ett utrop till: Higgs!

Ja, man får väl sälla sig till beundrarskaran inför de forskare som nu kunnat bekräfta existensen av den långt före sin upptäckt sägenomspunna Higgsbosonen - eller i populär mun: Gudspartikeln. Det senare tillnamnet tillför förstås varken från eller till i frågan om Gud själv. Själva poängen är att så mycket i fysiken tytt på att Higgs måste existera, annars kan vi inte få ihop vetenskapens standardmodell. Vetenskaplig forskning är - som professor emeritus Sune Svanberg kommenterar upptäckten - "som att läsa Guds tankar efteråt".

Detsamma kan förstås som parallell sägas gälla om tillvaron i övrigt: de spår vi ser i tillvaron tyder på existensen av en Gud. Här kommer förstås den yttersta bekräftelsen inte i första hand med vetenskapliga medel. Men vetenskapen kan förstås dra sitt strå till stacken i att beskriva den snillrikt utformade värld vi lever i. Pilarna pekar åt ett visst håll. Frågan är om vi vågar följa dem, eller om vi försöker fly undan den riktning vartåt de pekar så länge vi förmår. You can run, but you cannot hide. Verkligheten hinner alltid ikapp oss till slut. Ibland är det bättre att omfamna den snarast möjligt istället för att dröja.

Macbeth!

Man bör visst inte säga namnet på "the Scottish play" av skrockskäl. Nu är jag inte överdrivet skrockfull av mig, så jag klämmer till med titeln ändå. Under några dagars skrivpaus håller jag på att tröska mig igenom Shakespeares tragedi, faktiskt i serieform, men med komplett manus. Är inte färdigläst än, men slås av några teman.
1) Det är sällan bra för oss att veta exakt hur framtiden kommer att te sig. "Det är därför som Guds ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig" Inte en strålkastare. I ett sådant sken är det fara värt att vi människor skulle lägga om livsstrategi och lägga allt krut på att försöka förhindra det onda och utöka det goda. Tacksamhet och förundran över det vi har det inte mycket energi kvar till. Macbeth inleds med att han som general gör osjälviska stordåd för landets sak. Men när häxornas profetia når honom ändrar han fokus. Mer ljus på honom själv, mindre på det rätta och sanna.
2) Makt korrumperar. Påståendet är uppenbart. Vi vet alla om det. Men det behöver upprepas gång på gång på gång på gång på...
Macbeth skulle ha kunnat nöja sig med den högre post han belönas med, men framför allt hans hustrus maktbegär driver honom till mord och extrem själviskhet. Mycket vill ha mer. Vi har så oändligt svårt att låta nöja oss när chansen till mer uppenbarar sig.
Som en av denna bloggs vana kommentatorer lyfte om mitt bokmanus, det ligger ett starkt ochobehagligt samtidstema i Rolling Stones credo "I can't get no satisfaction". Ett evigt mänskligt problem. Från begynnelsen, via Shakespeare, vår tid och in i framtiden. Vi gör väl i att ta varning av makarna Macbeths grymma och - i slutänden - alltid självutplånande exempel.