Nu förkunnar vi evangeliet i Sverige!

Jag har ägnat helgen åt att besöka Götabro kursgård utanför Örebro och vara med på mitt första möte i Evangeliska Frikyrkans samfundsstyrelse, som jag blev invald i våras. Det är ganska omfattande möten, den här gången var det fredag kl 10 till lördag kl 17.

För den som inte är så bevandrad i samfundseografin är Evangeliska Frikyrkan - där vår församling Kungsportskyrkan är med - en halvannat decenium gammal sammanslagning av de tre samfunden Örebromissionen, Helgelseförbundet och Fribaptistsamfundet, som stod varandra nära i teologi och uttryckssätt. Men EFK är definitivt ingen krympande rörelse som ägnar sig åt att krympa fronten mot en elak omvärld. Det händer väldigt mycket spännande i samfundet.

Det var flera engagerande saker som kom upp under mötet, men det jag reagerade mest positivt på var att det finns en skjuts i samfundets svenska arbete som jag blev väldigt inspirerad av (samfundet har av tradition en stor yttre mission). Se gärna EFK:s strategidokument för Sverigearbetet. Jag tycker det finns en offensiv friskhet i det dokumentet som jag hoppas och tror kan få betyda en hel del för vårt land. Vi fick uppmuntrande statistik om att antalet människor som låter döpa sig ökar - och dopsifforna ökar mest i de län som är mest sekulariserade. Vi fick också veta att vi som länge sänt missionärer till andra länder snart ska få ta emot missionärer från fjärran land, sända hit för att förkunna det glada budskapet om Jesus i ett sekulariserat Sverige.

Nu är EFK inte ett sådant samfund där allt styrs centralt och där förhoppningsvis några bra saker kan sippra ner till de lokala församlingarna. Samfundet är snarare en samarbetsorganisation för lokala evangeliska församlingar. Så samfundsstyrelsen har inte - och ska heller inte ha - någon större maktutövning av vad samfundets församlingar ska och inte ska göra. Men jag ser fram emot att få vara en del i att vara med och samordna det fantastiska arbete som görs i alla lokala församlingar. Arbetet är stort, men i allra högsta grad angeläget!

Anfäkta och regera - nu är jag arg!

När vi är på semester i Stockholm med familjen brukar vi ha vårt vattenhål i Kulturhuset vid Sergels Torg. Någon gång har vi spelat schack på mellanvåningen, ännu oftare besök Rum för barn längst upp. Suttit på sagostund, tittat i böcker, klättrat i deras lekmöbler, målat i deras konsthörna. Förra gången blev vi lätt irriterade över att de tagit bort möjligheten att ta med barnvagn upp, vilket komplicerade situationen lite. Det kunde vi väl iofs leva med. Men nu tror jag vi bojkottar eländet för gott.

Jag kan komma på tusen Kapten Haddockska invektiv att slänga över den klåfingrige biblioteksansvarige som nu vill slänga ut för honom ovälkommen litteratur. Själv hyser jag en nästan överdriven faibless för Tintin, kan albumen nästan utantill. Min hängivenhet för den unge journalisten (som aldrig skriver en artikel) var också orsaken till att jag undvek biofilmen, då den sades ha förvanskat originalet alltför mycket.

Nu är det inte min persinliga smak som gör att jag går i taket, utan agerandet i ett öppet samhälle. Att utifrån personliga, samtidsfärgade glasögon börja slänga ut böcker som inte överensstämmer med en viss aktuell diskurs. Vi börjar alltså med Tintin, därefter väntar fortsatt bokbål. (Böcker med hårdpärm återvinns inte, så förmodligen är det väl just det öde som väntar Hergés hjälte.)  "I stället är utrensningen av Tintin en del i en helt ny vision som Behrang Miri arbetat fram för Kulturhusets räkning. En vision som ska styra Kulturhusets verksamhet utifrån diskrimineringslagen."

Problemet är förstås att den ansvarige själv sätter sig som domare över vilka typer av diskriminerande böcker han vill utplåna från landets offentliga boksamlingar. Det finns mängder av böcker som i bild eller text uttrycker sig gravt nedsättande mot kristna. Kommer biblioteks-Behrang att rensa ut dessa böcker? Knappast, hans korståg har siktet väl inställt åt annat håll: "Nu har personalen fått i uppdrag att leta efter fler böcker med rasistiska eller homofobiska värderingar." Så nu vet ni vad som gäller, författare som knystat något om sexualmoral eller olika folkslag. Är ni inte med Behrang så är ni emot.

Ingen lag har tvingat bibliotekarien till denna självpåtagna utrensningsaktion. Han har själv tagit på sig ett kall som han därutöver ha ambitionen att sprida vidare; nåde den biblioteksanställde som inte skickar ideologiskt felaktig litteratur till bränning. Statlig censur är farligt i ett samhälle. Självcensur kan vara precis lika farligt.

Edit onsdag: Nu fick ju Behrang väldigt snabbt omvända sig under galgen och gå på semester en stund. Gott så. Men bara förslaget, tanken, handlingen är fortfarande djupt oroande. Läs David Eberhards lysande ironiska inlägg i ämnet. Jag råkade också få ta del av den kulturartikel om den stora välsignelsen i böcker och bibliotet, skriven av den judisk-rumänske författaren Norman Manea, och som DN som av en ren slump råkade ta in samma dag som kulturskymningen sänkte sig över Kulturhuset. Artikeln är ren njutning att ta del av - läs!

Så försöker vi skriva om evangelierna igen...

Några korta rader (mer är det inte värt) som respons på den sedvanligt generande mediehajpen kring yttereligare en synnerligen svag men teologiskt omtänkande historisk källa till Jesu liv. En kort förklarande text från det icke speciellt apologetiskt inriktade CNN. Också en kommentar från en nytestamentlig forskare. Mer än så tror jag knappast vi behöver lyfta fram.

En enkel historievetenskaplig grundregel bara: nyupptäckta källor med motsägande information skriver om historien om och endast om dessa källor är bättre än de vi redan har. Om deras källvärde däremot är radikalt sämre än de vi redan har - varför då bry oss om dem överhuvud taget?

Ny artikel om USA-valet och abort publicerad idag

Jag skriver idag i nättidningen Liv och Rätt en lite längre artikel som fördjupar resonemanget i den artikel på SvD.se som jag och Tuve Skånberg undertecknade förra veckan. Studera den gärna och ta del av exakt vad Republikanerna egentligen föreslår på abortområdet. Jag tror att den genomsnittlige svenska läsaren kommer att bli förvånad av hur lite deras förslag avviker från vanliga europeiska ståndpunkter.

Skylla och Karybdis i Syrien

Idag när vi skulle åka hem från centrala Jönköping kom plötsligt en lång procession bilar med syriska flaggor rullande, tutande och uppenbarligen genomförande något slags manifestation. När sverigebeflaggade bilar gör på liknande sätt har det normalt varit någon större idrottslig seger. Men så kunde väl knappast vara fallet med Syrien? Jag såg också att flera bilar hade kors hängande i innerbackspegeln. Någon bil hade också en stor bild på landets diktator Bashar al-Assad.

Jag började ana sambandet, och vi (de två minsta barnen var hos mormor) fick ett plötsligt infall att hänga på processionen för att se vart den tog vägen och kanske kunna träffa några inblandade och höra vad de ville säga. Det blev ett rätt långt varv på Jönköpings gator innan processionen stannade och vi hoppade ut för att se om vi kunde få kontakt med någon av de bilburna demonstranterna.

Och mycket riktigt, vi stötte snabbt på ett antal ivrigt tobaksbolmande och synnerligen engagerade syrisk-ortodoxa kristna som intog den i Sverige tämligen ovanliga uppfattningen att diktatorn al-Assad absolut måste få sitta kvar. Orsaken: De tyckte absolut inte att Bashar al-Assad var den främste härskare som tänkas kan. Men de var synnerligen oroade över att de krafter som bekämpar honom i ett inbördeskrig som tycks sakna lösning är ännu värre. Kristna förföljs och hotas till liv och hem av militanta islamister som står redo att fylla maktvakuumet efter en fallen despot med sharialagar och trycka den lilla religionsfrihet som ännu finns i Syrien helt och hållet under jord.

Utan att köpa hela deras resonemang ville vi ändå visa de syriska demonstranterna ett stöd i sin kamp för sin rätt att finnas och utöva sin tro här, där och överallt. Den mänskliga rättigheten får aldrig gömmas undan i en naiv förhoppning att om bara diktatorn faller kommer lyckans land. Det gjorde det inte i Irak, inte i Egypten. Oskyldiga kristna bör inte säljas ut heller i Syrien. Kampen för demokrati och religionsfrihet är alltför angelägen för att förrådas av fromma förhoppningar.

Skriver om abort och USA-valet i Svenska Dagbladet

Jag och Tuve Skånberg har idag fått en debattartikel om abortfrågan och USA-valet publicerad hos Svenska Dagbladet.

Bakgrunden är följande: i söndags morse innan vi åkte till kyrkan hörde jag brottstyckten ur Godmorgon Världens reportage om demokraternas partikonvent inför presidentvalet. Bland annat berättade reportern om uppseendeväckande beslut från republikanernas konvent veckan före. De skulle bland annat ha tagit ett nytt beslut om att förbjuda alla aborter, inklusive i fall som orsakats av våldtäkt eller incest.

Jag tyckte den sakuppgiften lät alltför underlig för att vara rimlig. Jag kollade därför upp saken i republikanernas valplattform, som är enkelt åtkomlig här. Abortfrågan (och för den delen: även dödshjälp och övriga människovärdesrelaterade frågor) återfinns under rubriken "The Sanctity and Dignity of Human Life" Och situationen stod fullständigt klar: rapporteringen var överdriven, felaktig och direkt vilseledande. Jag fann även att andra medier förde vidare samma oriktiga budskap, och skrev därför en debattartikel tillsammans med Tuve, som Svenska Dagbladet tog in. (Jag lämnade med en brasklapp att vi i detta fall kunde utelämna den kritik som framfördes mot även deras tidnings felaktiga rapportering, men de valde hedrande nog att låta den stå kvar)

Artikelns spik handlar dels om att förtydliga vad republikanernas förslag faktiskt innebär, och att dessa förslag inte ligger speciellt långt från den allmänna svenska inställningen, och dels om att ifrågasätta svenska journalisters sätt att medvetet eller omedvetet ge en felaktig rapportering i denna fråga där korrekta fakta är en omistlig grund för att kunna fatta rätt beslut i en etiskt svår fråga.

I skrivande stund har artikeln uppåt 150 kommentarer, och vid en snabb genomläsning ser jag faktiskt ingen som menar att vi har fel i sak. Vissa är förstås rätt otrevliga och tycker att vi är blåsta i största allmänhet; det kan jag leva med. Men att även kommentatorer som inte håller med oss i abortfrågan som sådan bekräftar det vi påstår tycker jag nog ändå känns som ett väldigt starkt stöd för vår tes.

Glädjen över att bli omsprungen

Idag körde skid- och orienteringsklubben ett fyrakilometers motionslopp här i Forserum. Jag tänkte mig att det nog fick bli sista gången som jag slog de största pojkarna, 11 och 10 år; nästa år blir de kanske för svåra tänkte jag mig.

Min plan gick riktigt bra i början. Störste pojken gick ut lite för hårt och fick håll efter knappa kilometern och började gå. Pappa gled triumferande om. Yngre brodern låg långt bak i fältet och förmodades hamna en rejäl bit efter i mål. Mina planer på triumf i familjekampen höll utmärkt i sisådär tre kilometer (förutom att vi sprang lite fortare än beräknat, så frun hann inte fram med de beställda vattenmuggarna efter halva sträckan...) Sen råkade jag gå in - om inte i väggen, så iallafall i en släng av rigor mortis. Jag hörde plötsligt stegen från de unga jagande elefanterna höras allt närmare bakom mig och i slakmotan på väg upp mot mål blåste de om mig i rask fart, jag hade inte ett dyft att sätta emot.

Jag var en slagen man. Jag var en mycket upprymd man.

Glädjen kom av att mina pojkar gjorde sitt bästa. Vilka placeringar de fick i loppet som sådant var mindre viktigt. Det stora var att de tog sina förutsättningar och utifrån dem gjorde de en insats som vi knappt trodde var möjlig. De höjde sig över sin gamle far och över den nivå som både jag och de trodde att de skulle mäkta med.

Jag tycker själv att jag ändå gjorde en rätt hygglig insats i loppet. Men jag gladde mig storligen över att bli omsprungen. Ungefär som Gunde Svan när han i VM 1991 (vill jag minnas att det var) kom i mål överlycklig över att ha fått stryk - den gången av Torgny Mogren på femmilen. Han var på väg ut, och gladde sig mer över att någon annan hade tagit över hans mantel än han sörjde över att ha förlorat.

Det är en påminnelse hos var och en som på något sätt är en ledare eller föregångare på vilket område det än må vara: En god ledare är en person som tycker om att bli omsprungen. Den ledare som lägger mer energi på att hålla andra på mattan än på att hjälpa dem att flyga hamnar i ett felaktigt fokus. Men när man finner sann glädje i att kunna peppa någon annan att lyckas ännu bättre än man själv gjort, då har man nått den mognad som en god ledare behöver ha.

Dawkins dissar vidare

Jag var inte med på Richard Dawkins föreläsning i Stockholm i förrgår. Den var säkert intressant när han rörde sig inom sitt huvudområde, sin hyllning till vetenskapen. Men det är när han tar detta tema några steg längre än till de resultat som vetenskapen i sig kan ge som Dawkins faller in i sin nedlåtande och intoleranta retorik.

Jag såg däremot Dawkins på Skavlan ikväll och kände ungefär just så: när han talade om vetenskapen och dess skönhet är jag helt med på tåget. Men de nedlåtande slängarna kommer. Och det gör de när han går vidare och sätter likhetstecken mellan naturvetenskap och naturalism - ståndpunkten att den enda verklighet som existerar är den inomvärldsliga, den som kan undersökas med hjälp av vetenskapliga medel Vilket naturligtvis i grunden är en självmotsägelse, eftersom den ståndpunkten i sig inte kan bevisas med vetenskapliga medel. Den är en filosofisk ståndpunkt, inte en vetenskapligt grundad sådan. I teorin kan den naturligtvis vara korrekt. Men den kan också vara helt eller delvis felaktig.

Igår eftermiddags inträffade ett lite lustigt sammanträffande: vi hade tittat på en intervju med nämnde Dawkins på religionslektionen i skolan. Eleverna, även de som inte säger sig tro på Gud (jadå, vi har sådana elever också, var så säkra...) var ganska samstämmiga i sitt omdöme att Dawkins uttalade sig både svepande och nedlåtande mot dem som inte tycker just som han. Under lektionen brummade telefonen; jag tog inte samtalet men kollade efteråt. Då var det en journalist från Världen Idag som strax ringde upp igen och önskade få mina kommentarer på några citat som han lyft ut från Dawkins föreläsning. Ni har kanske sett dem i övriga medier sedan dess, men det var citat av typen att han förundrar sig över hur intelligenta människor som själva kan knyta sina skor ändå kan hålla sig med något så orimligt som en gudstro. Uttalanden av det slaget gör förstås mest att debattören själv genom sin attityd skrämmer bort vanliga sökare.

Jag ringde iallafall tillbaka och försökte  på kort varsel ge några förståndiga synpunkter på några av dessa formuleringar; det hela finns att läsa här. Citaten kanske hamnade lite grann i oordning, men jag hoppas jag ändå kunde förmedla en vettig analys av Dawkins retorik. För jag kan knyta skorna. Och jag tror på Gud. Känner mig dessutom väldigt övertygad om att den kombinationen är alldeles rimlig.

Breivik oskyldig?

Jag har ägnat mig lite grann åt det norska språket idag. Jag såg en så välskriven artikel från den norska tankesmedjan Skaperkraft, vars arbete påminner om det vi bedriver här i Sverige inom Claphaminstitutet, och frågade om vi fick översätta och publicera den på vår hemsida. Så jag har suttit och översatt idag, och på kuppen även hunnit lära mig några nya norska uttryck (exempelvis att "enkelte" inte alls betyder samma sak som enkla).

Men artikelförfattaren Espen Ottosen lyfter fram några viktiga poänger när det gäller vår världsbilds betydelse för vår syn på den fria viljan och därmed också vårt moraliska ansvar. Det är förfärande att studera Sam Harris ateistiska grundsyn och hans därpå förljande inställning till ansvaret för handlingar av den arten som massmördaren Breivik utfört. Men det är konsekvent. Vilket i förlängningen indikerar att den världsbild som vi upplever som omöjlig att följa till sin logiska slutpunkt också känns mycket tveksam att hålla för sann. Läs artikeln här.