Tänkte bara pålysa att planerad artikel om världsbilderna och döden kommer i Världen Idag på onsdag istället för idag. Kulturredaktören tyckte det kunde vara läge att lägga in några artiklar om kyrkoåret och advent idag istället, det fyller nog sin funktion i en tid när det uppenbarligen behövs en folkbildningsinsats på det området. Så ett artikelutdrag och eventuellt följande samtal kring döden och närliggande ämnen får därmed dröja till onsdag.
Med önskan om en välsignad advent!
Trösta,
trösta mitt folk! säger er Gud.
Tala ljuvligt till Jerusalem och förkunna för det
att dess vedermöda är slut, att dess missgärning är försonad,
och att det har fått dubbelt igen av HERRENS hand
för alla sina synder.
En röst ropar i öknen: "Bered väg för HERREN,
bana en jämn väg i ödemarken för vår Gud.
Varje dal skall höjas, alla berg och höjder sänkas.
Ojämn mark skall jämnas, kuperat land bli slät mark.
HERRENS härlighet skall uppenbaras,
alla människor skall tillsammans se den.
Ty HERRENS mun har talat.
(Jesaja 40:1-5)
fredag 30 november 2012
torsdag 29 november 2012
Okränkt
Jag har i afton varit med familjen på adventsamling med förstaklassen där minste pojken går. Uppfriskande tydlig redogörelse om Jesus och intåget i Jerusalem, glada och fina sånger om Messias, fin dikt om den kommande konungen, som sonen läste högt. Ja, vi tror att det var sonen, han lyckades helt gömma ansiktet bakom pappret med texten, så en viss osäkerhet råder ännu...
Det underliga var att ingen reste sig och ropade "Kränkt!". Alla verkade förvånansvärt glada och tacksamma över den fina samlingen med sitt ljusa budskap. Konstigt. Vi har ju hört så allvarliga farhågot och varningar i pressen om dessa hemska tilltag att anordna adventsamlingar med kristet innehåll. Vilket torde bli svårt att undvika eftersom advent är en uteslutande kristen högtid. Eller kan det möjligen vara så att nutidssvensken längtar efter och faktiskt också gläder sig åt ett rakt och frimodigt högtidlighållande av de högtider vi har som inramning av året?
Den här larviga debatten om högtidens plats i kommunala skolor tycks vara ännu en orsak att stärka kristna friskolor. Idag hade vi styrelsemöte i elevföreningen KLEO, där jag är ordförande. Jag tror att vi fyller en uppenbart viktig uppgift i dagens skolvärld. Imorgon ska jag hålla morgonsamling på vår skola och läsa Jesajas ord om att bereda vägen för Gud, sedan ska vi ha något slags adventgudstjänst för eleverna. Det vill säga: vi ska ha en härlig inledning på adventstiden.
Det underliga var att ingen reste sig och ropade "Kränkt!". Alla verkade förvånansvärt glada och tacksamma över den fina samlingen med sitt ljusa budskap. Konstigt. Vi har ju hört så allvarliga farhågot och varningar i pressen om dessa hemska tilltag att anordna adventsamlingar med kristet innehåll. Vilket torde bli svårt att undvika eftersom advent är en uteslutande kristen högtid. Eller kan det möjligen vara så att nutidssvensken längtar efter och faktiskt också gläder sig åt ett rakt och frimodigt högtidlighållande av de högtider vi har som inramning av året?
Den här larviga debatten om högtidens plats i kommunala skolor tycks vara ännu en orsak att stärka kristna friskolor. Idag hade vi styrelsemöte i elevföreningen KLEO, där jag är ordförande. Jag tror att vi fyller en uppenbart viktig uppgift i dagens skolvärld. Imorgon ska jag hålla morgonsamling på vår skola och läsa Jesajas ord om att bereda vägen för Gud, sedan ska vi ha något slags adventgudstjänst för eleverna. Det vill säga: vi ska ha en härlig inledning på adventstiden.
tisdag 27 november 2012
Givande diskussion!
Just nu är det ett klart givande meningsutbyte i bloggposten nedan i anslutning till den gångna fredagens artikel om ondskans och lidandets problem. Jag håller i skrivande stund på att slutföra kommande fredags artikel om döden. Två veckor senare kommer artikeln om livets mening, vi kan lämpligen spara den diskussionen tills då, ser att några har smugit iväg i den riktningen.
Pga det - åtminstone just nu - goda samtalet tror jag att jag sparar övriga aktuella ämnen som just nu engagerar mig väldigt mycket (skickade manus till ny bok till layout igår) för att hålla ihop det här samtalet tills artikelserien fullbordats. Fortsätt gärna en konstruktiv diskussion i syfte att söka sanningen. Då har vi också förutsättning att nå den.
Pga det - åtminstone just nu - goda samtalet tror jag att jag sparar övriga aktuella ämnen som just nu engagerar mig väldigt mycket (skickade manus till ny bok till layout igår) för att hålla ihop det här samtalet tills artikelserien fullbordats. Fortsätt gärna en konstruktiv diskussion i syfte att söka sanningen. Då har vi också förutsättning att nå den.
fredag 23 november 2012
Ny artikel om världsbilderna och ondskans problem
Jag tycker att samtalet i föregående bloggpost med tiden har antagit en sakligare, mer lyssnande ton. Jag uppskattar det. Inte minst diskussionen mellan Daniel W och motparter känns givande.
Angående förslaget att utbyta texter och försöka hitta gemensamma definitioner är jag försiktigt positiv. Bombardemanget tidigare har skapat stora frågetecken om huruvida ett sakligt samtal är möjligt. Låt oss fundera vidare på saken.
För övrigt tycker jag att Patrik N:s inlägg på Humanistbloggen om hans personliga världsbild har en fin och mycket mänsklig ton. Uppskattar även det. Att vilja och hoppas att en viss världsbild är sann är inget tillräckligt skäl att också hålla den för sann. Därför är sanningsfrågan den som avgör saken. Men det är ett gott mänskligt drag att våga blotta vad vi djupast sett söker. Det gör att andra kan få spegla sina egna innersta tankar i någon annans. Kanske kan det också ge en ledtråd om vilka vi egentligen är.
Idag publicerar Världen Idag mitt andra bidrag i serien på Vem tänder stjärnorna-temat. Den här gången handlar det om vilka konsekvenser de olika världsbilderna får för frågan om ondskans och lidandets problem. Ett ämne som varje världsbild, varje livssyn behöver ta på det allvar den förtjänar. Jag har försökt göra det i en tydlig men ödmjuk ton. Om jag lyckas är det upp till läsaren att bedöma. Deltagare i kommentarfältet får dock gärna även de försöka kommunicera i ovan nämnda ton.
Här följer två korta utdrag, för hela texten - se papperstidningen.
"Nutida sekulärhumanister beskriver gärna religionen som roten till allt ont. Inställningen bär dock med sig flera problem. Ett är svårigheten att över huvud taget tala om ont och gott i en gudlös värld. Den ateistiske filosofen Jean-Paul Sartre såg det som ”mycket bekymmersamt att Gud inte finns, ty med honom försvinner också varje möjlighet att leta efter några värden i en andlig himmel… Om Gud inte existerar är i själva verket vad som helst tillåtet, och människan är följaktligen övergiven, eftersom hon varken inom sig eller utom sig har någon tillgång till stöd och hjälp”
(...)
Den kristna tron har inga fullkomliga svar på varför olika typer av lidande drabbar människor. Men - och det är ett viktigt men - det har ingen annan världsbild heller. I en gudlös värld är vi fångar i ett meningslöst lidande där ingen hör våra rop på hjälp. Den kristna tron pekar istället på en Gud som känner vår uppgivenhet, vår ångest och vår smärta. Gud är ingen passiv åskådare till vårt lidande. Han är en deltagare, så aktiv att han redan själv har genomlidit allt vi går igenom när han utan egen skuld lät sig förrådas, dömas, torteras och avrättas."
Angående förslaget att utbyta texter och försöka hitta gemensamma definitioner är jag försiktigt positiv. Bombardemanget tidigare har skapat stora frågetecken om huruvida ett sakligt samtal är möjligt. Låt oss fundera vidare på saken.
För övrigt tycker jag att Patrik N:s inlägg på Humanistbloggen om hans personliga världsbild har en fin och mycket mänsklig ton. Uppskattar även det. Att vilja och hoppas att en viss världsbild är sann är inget tillräckligt skäl att också hålla den för sann. Därför är sanningsfrågan den som avgör saken. Men det är ett gott mänskligt drag att våga blotta vad vi djupast sett söker. Det gör att andra kan få spegla sina egna innersta tankar i någon annans. Kanske kan det också ge en ledtråd om vilka vi egentligen är.
Idag publicerar Världen Idag mitt andra bidrag i serien på Vem tänder stjärnorna-temat. Den här gången handlar det om vilka konsekvenser de olika världsbilderna får för frågan om ondskans och lidandets problem. Ett ämne som varje världsbild, varje livssyn behöver ta på det allvar den förtjänar. Jag har försökt göra det i en tydlig men ödmjuk ton. Om jag lyckas är det upp till läsaren att bedöma. Deltagare i kommentarfältet får dock gärna även de försöka kommunicera i ovan nämnda ton.
Här följer två korta utdrag, för hela texten - se papperstidningen.
"Nutida sekulärhumanister beskriver gärna religionen som roten till allt ont. Inställningen bär dock med sig flera problem. Ett är svårigheten att över huvud taget tala om ont och gott i en gudlös värld. Den ateistiske filosofen Jean-Paul Sartre såg det som ”mycket bekymmersamt att Gud inte finns, ty med honom försvinner också varje möjlighet att leta efter några värden i en andlig himmel… Om Gud inte existerar är i själva verket vad som helst tillåtet, och människan är följaktligen övergiven, eftersom hon varken inom sig eller utom sig har någon tillgång till stöd och hjälp”
(...)
Den kristna tron har inga fullkomliga svar på varför olika typer av lidande drabbar människor. Men - och det är ett viktigt men - det har ingen annan världsbild heller. I en gudlös värld är vi fångar i ett meningslöst lidande där ingen hör våra rop på hjälp. Den kristna tron pekar istället på en Gud som känner vår uppgivenhet, vår ångest och vår smärta. Gud är ingen passiv åskådare till vårt lidande. Han är en deltagare, så aktiv att han redan själv har genomlidit allt vi går igenom när han utan egen skuld lät sig förrådas, dömas, torteras och avrättas."
torsdag 22 november 2012
Till försvar för...
Jag är trött. Och bekymrad. Över flera saker. Jag längtar efter för det goda samtalet, där man med ömsesidig respekt kan brottas med olika frågor och ideer i strävan att tillsammans vilja nå närmare sanningen. Det brukar vara gott för alla människor som inte tror sig själva äga den fulla insikten om allting och som vill växa i kunskap och vishet. Jag anser mig tillhöra den kategorin, och uppskattar varje gång jag möter andra med samma inställning.
Som jag skrivit tidigare har jag ingen ambition att vinna en debatt för debattens skull. Jag är ute efter att nå fram till människors hjärna och hjärta med det budskap som jag tror kan föra människor hem till sitt livs yttersta mening och syfte. Jag har som ambition att efter bästa förmåga försvara sanning, ödmjukhet och rättfärdighet. När jag upplever att något av dessa nyckelord är under attack är det där jag vill försöka sätta in försvaret. Boken Vem tänder stjärnorna? fokuserar på det första: sanning.
Boken och många av inläggen på denna blogg handlar om att försöka presentera en saklig men absolut inte neutral beskrivning av de tre världsbilder som dominerar den existentiella diskussionen: ateismen, panteismen och teismen. I andra sammanhang använder jag hellre begreppet materialism om den första världsbilden, men då boken är tänkt för en tämligen bred publik har jag valt att använda det vanligare använda begreppet ateism. Har inget emot att använda materialism istället om läsare föredrar det, det är i första hand en smaksak.
Jag ser två grundläggande sätt att försvara sanningen i en världsbild. 1: Presentera skäl för att dess grundläggande påstående är sant. (Materia är det enda som existerar/bakom allt finns en opersonlig andlig verklighet/Gud finns), och 2: Visa att världsbilden går att följa till dess logiska slutpunkt vad gäller dess konsekvenser för övriga stora existentiella frågor.
I Vem tänder stjärnorna lägger jag stort utrymme på att försöka visa att ateismen och panteismen inte kan presentera tillräckliga sådana skäl under punkt 1, och att vi som sanna människor inte förmår följa dem till dess logiska slutpunkter under punkt 2, medan jag ser goda skäl att hålla Guds existens för sann, samt att en biblisk världsbild stämmer väl överens med hur de allra flesta människor upplever sin mänskliga existens.
Detta förefaller åtminstone enligt mitt förmenande som ett sunt sätt att vilja försvara en viss tro. Ateisten är fullt fri att skriva en motsvarande skrift, faktum är att vill minnas att jag i bokens förord också inbjuder till detta som ett led i ett fortsatt respektfullt samtal.
Jag har haft en mängd stimulerande och engagerande samtal på en mängd platser kring bokens innehåll och argumentation, men de senaste dagarnas retorik på denna blogg och på Humanistbloggen, här ("Per Ewert skriver gissningsvis som han gör för att han vill kasta smuts på de som inte tänker som han tänker, han gillar helt enkelt inte att människor tänker annorlunda än vad han gör") eller här (hitta på och gör en bloggpost av diverse låtsascitat från undertecknad) har tyvärr gått en bra bit utöver vad jag upplevt tidigare. Debattstilen hos ett antal av er gudsförnekare/religionskritiker//sekulärhumanister/ateister eller vad ni nu vill kalla er har gjort att jag i viss mån förlorat hoppet om möjligheten till ett ärligt och öppet samtal. Tyvärr.
Jag lider inte av sådan melaglomani att jag anser mig vara så intressant att jag eller denna blogg skulle förtjäna den här typen av uppmärksamhet eller inlägg som borde gå mogna och tänkande människor förnär. Så frågan är vad som är orsaken till det här väldigt uppdrivna tonläget.
För att förtydliga ännu en gång: det är idéerna jag jämför och värderar, inte människorna som uttalar dem. Charles Darwin var som bakant tämligen flyktig i sin personliga bekännelse, vissa stunder bekände han sig som teist, andra som icke-troende.Det jag velat visa i resten av frågorna i boken samt i den artikelserie som på fredag kommer med sitt andra avsnitt på Världen Idag kultur är de existentiella konsekvenser som materialismen (om det ordet gillas bättre) och panteismen får, jämfört med en biblisk teism.
Det jag inte gör är att hävda att alla/de flesta ateister säger/gör/tycker si eller så i sig själva eller på grund av sin ateistiska/materialistiska världsbild. Det jag säger är att materialismen såväl som teismen får vissa idémässiga konsekvenser vad gäller människans natur, moralen, livets mening etc. Vissa personer agerar i enlighet med dessa konsekvenser, vissa gör det inte. Men jag säger samtidigt att vi människor - framför allt de som vill kalla sig humanister - inte kan ställa upp på vissa av dessa konsekvenser, utan har en annan hållning, exempelvis vad gäller människans natur och moralen. Detta är just det jag vill påvisa: att många ateister känner ett behov av att distansera sig från sin de fulla konsekvenserna av sin världsbild är ett tecken på att de är sanna människor, och därmed också ett tecken på att materialismen/ateismen inte är en världsbild som håller att basera sitt liv på.
Tidigare har jag kunnat föra sakliga diskussioner med olika personer om de här svaren, men har på senare tid mött allt underligare bemötanden från gudsförnekare av olika snitt. Vissa har ondgjort sig över när jag själv beskrivit vissa konsekvenser av en materialistisk världsbild. OK, jag citerar istället ledande filosofer. Ajaj, säger kritikerna, du kan ju inte citera kristna filosofer. OK, då summerar jag vad ateistiska sådana säger om sin världsbild. Nejnej, säger kritikerna, det här är ju sammanfattningar, inte citat, det blir fabulerande. OK, jag tar konkreta citat som rakt uppochner skriver konsekvenserna av sin världsbild. Usch fy, nu tar du ju enskilda citat, det här är ju inte vad han egentligen menade. OK, då väljer jag ett längre citat. Då möts jag av de mer bisarra anklagelserna jag mött - att jag hämtat citaten från "kreationistisk litteratur" (att jag i själva verket tagit citat från mina eget inköpta och vällästa ex av exvs Darwins böcker spelar troligen ingen roll för den som inte vill lyssna eller samtala). OK, då försöker jag hitta citat från personer som själva inte tagit ställning, men belyser konsekvenserna av en materialistisk världsbild. Ånej, säger kritikerna igen, man behöver ju inte alls hålla med om allt den här personen säger bara för att man är ateist. Underkänt igen. Och så vidare, och så vidare.
Jag noterar inom parentes sagt att sekulärhumanister inte brukar vara riktigt lika noggranna med att presentera hela sammanhanget eller sätta citatet i sin historiska kontext när det gäller citat från Gamla Testamentet, som man gärna droppar ut lite här och där med avsikt att visa på den onda eller undermåliga religionen. Värt att betänka kanske.
Jag ser helt enkelt inte hur man ska kunna föra en saklig diskussion med en motpart som konsekvent underkänner varje beskrivning av innebörden i deras världsbild, utan att själv försöka argumentera för en alternativ och logiskt konsekvent beskrivning av sin inställning. När jag exempelvis använder Darwin, Dawkins eller någon helt annan som exempel på det här området gör jag det alltså inte för att diskutera deras vetenskapliga hypoteser eller teorier, utan för att belysa materialismens konsekvenser exempelvis för frågan om vilka vi människor är. Den som påstår att jag egentligen vill angripa det eller det bör ge goda skäl för den anklagelsen. I annat fall är det kanske lämpligare att utgå från vad jag faktiskt skriver. Vad gäller människans natur försvarar jag övertygelsen att vi är skapade av en Gud som älskar oss och har ett syfte med våra liv, och jag argumenterar mot materialismens inställning att människan och alla våra förmågor är "ingenting mer än beteendet hos en stor mängd nervceller och deras åtföljande molekyler", för att återigen citera ateisten pch DNA-upptäckaren Francis Crick.
Frågan gäller inte om de som utförde Förintelsen var ateister, gudstroende eller vad de var är inte den viktigaste frågan. Personer av alla bekännelser kan utföra goda eller onda gärningar, därom är vi alla överens. Den avgörande praktisk-politiska frågan är vilken människosyn och vilka värden vi bygger våra handlingar på. Jag menar att de som var skyldiga till Förintelsen och andra brott mot mänskligheten agerade utifrån en människosyn som liknade Cricks, snarare än den som säger att varje människa är objektivt värdefull och okränkbar. Den som tycker annorlunda har förstås rätt att arguemntera för detta. Men håll er då till sakfrågan, inget annat.
Om någon nu vill argumentera för en annan definition än Cricks, eller att materialismen skulle ge en radikalt annorlunda syn på människan än den jag just gett är man självfallet fullt tillåten att göra så. Men man bör då rikta den kritiken mot Crick, inte mot undertecknad. Men det blir fullständigt omöjligt att föra ett sakligt samtal om den ena parten uteslutande ägnar sig åt att ogiltigförklara varje citat som tycks besvärande och slå undan benen på allt motparten säger eller komma med rader av nedsättande omdömen om vederbörande istället för att själv presentera ett respektfullt svar. De senaste dagarnas tirader har gjort att jag funderar allvarligt på om det är meningsfullt att skriva mina inlägg om stort och smått. Om ett sakligt och respektfullt samtal är omöjligt avstår jag hellre.
När jag för några år sedan gick en högskolekurs i frågor kring skapelse och evolution med en uttalat ateistisk och för den delen också lite väl öppet missionerande lärare frågade en av mina ateistiska medstudenter i känd något stickig stil: "Går du den här kursen för att försöka hitta försvar för en kreationistisk hållning?" Jag svarade helt sanningsenlingt: "Nej, jag går den här kursen för att jag vill få reda på sanningen." Medstudenten funderade en stund, och så sa han eftertänksamt: "Då är du nog modigare än de flesta."
Så kanske det kan vara. Men jag vill ändå våga hoppas att vi är några till som inte bara är ute efter att få våra egna föreställningar bekräftade, utan som ärligt vill söka sanningen om livet, universum och allting. I så fall finns det ändå hopp.
Som jag skrivit tidigare har jag ingen ambition att vinna en debatt för debattens skull. Jag är ute efter att nå fram till människors hjärna och hjärta med det budskap som jag tror kan föra människor hem till sitt livs yttersta mening och syfte. Jag har som ambition att efter bästa förmåga försvara sanning, ödmjukhet och rättfärdighet. När jag upplever att något av dessa nyckelord är under attack är det där jag vill försöka sätta in försvaret. Boken Vem tänder stjärnorna? fokuserar på det första: sanning.
Boken och många av inläggen på denna blogg handlar om att försöka presentera en saklig men absolut inte neutral beskrivning av de tre världsbilder som dominerar den existentiella diskussionen: ateismen, panteismen och teismen. I andra sammanhang använder jag hellre begreppet materialism om den första världsbilden, men då boken är tänkt för en tämligen bred publik har jag valt att använda det vanligare använda begreppet ateism. Har inget emot att använda materialism istället om läsare föredrar det, det är i första hand en smaksak.
Jag ser två grundläggande sätt att försvara sanningen i en världsbild. 1: Presentera skäl för att dess grundläggande påstående är sant. (Materia är det enda som existerar/bakom allt finns en opersonlig andlig verklighet/Gud finns), och 2: Visa att världsbilden går att följa till dess logiska slutpunkt vad gäller dess konsekvenser för övriga stora existentiella frågor.
I Vem tänder stjärnorna lägger jag stort utrymme på att försöka visa att ateismen och panteismen inte kan presentera tillräckliga sådana skäl under punkt 1, och att vi som sanna människor inte förmår följa dem till dess logiska slutpunkter under punkt 2, medan jag ser goda skäl att hålla Guds existens för sann, samt att en biblisk världsbild stämmer väl överens med hur de allra flesta människor upplever sin mänskliga existens.
Detta förefaller åtminstone enligt mitt förmenande som ett sunt sätt att vilja försvara en viss tro. Ateisten är fullt fri att skriva en motsvarande skrift, faktum är att vill minnas att jag i bokens förord också inbjuder till detta som ett led i ett fortsatt respektfullt samtal.
Jag har haft en mängd stimulerande och engagerande samtal på en mängd platser kring bokens innehåll och argumentation, men de senaste dagarnas retorik på denna blogg och på Humanistbloggen, här ("Per Ewert skriver gissningsvis som han gör för att han vill kasta smuts på de som inte tänker som han tänker, han gillar helt enkelt inte att människor tänker annorlunda än vad han gör") eller här (hitta på och gör en bloggpost av diverse låtsascitat från undertecknad) har tyvärr gått en bra bit utöver vad jag upplevt tidigare. Debattstilen hos ett antal av er gudsförnekare/religionskritiker//sekulärhumanister/ateister eller vad ni nu vill kalla er har gjort att jag i viss mån förlorat hoppet om möjligheten till ett ärligt och öppet samtal. Tyvärr.
Jag lider inte av sådan melaglomani att jag anser mig vara så intressant att jag eller denna blogg skulle förtjäna den här typen av uppmärksamhet eller inlägg som borde gå mogna och tänkande människor förnär. Så frågan är vad som är orsaken till det här väldigt uppdrivna tonläget.
För att förtydliga ännu en gång: det är idéerna jag jämför och värderar, inte människorna som uttalar dem. Charles Darwin var som bakant tämligen flyktig i sin personliga bekännelse, vissa stunder bekände han sig som teist, andra som icke-troende.Det jag velat visa i resten av frågorna i boken samt i den artikelserie som på fredag kommer med sitt andra avsnitt på Världen Idag kultur är de existentiella konsekvenser som materialismen (om det ordet gillas bättre) och panteismen får, jämfört med en biblisk teism.
Det jag inte gör är att hävda att alla/de flesta ateister säger/gör/tycker si eller så i sig själva eller på grund av sin ateistiska/materialistiska världsbild. Det jag säger är att materialismen såväl som teismen får vissa idémässiga konsekvenser vad gäller människans natur, moralen, livets mening etc. Vissa personer agerar i enlighet med dessa konsekvenser, vissa gör det inte. Men jag säger samtidigt att vi människor - framför allt de som vill kalla sig humanister - inte kan ställa upp på vissa av dessa konsekvenser, utan har en annan hållning, exempelvis vad gäller människans natur och moralen. Detta är just det jag vill påvisa: att många ateister känner ett behov av att distansera sig från sin de fulla konsekvenserna av sin världsbild är ett tecken på att de är sanna människor, och därmed också ett tecken på att materialismen/ateismen inte är en världsbild som håller att basera sitt liv på.
Tidigare har jag kunnat föra sakliga diskussioner med olika personer om de här svaren, men har på senare tid mött allt underligare bemötanden från gudsförnekare av olika snitt. Vissa har ondgjort sig över när jag själv beskrivit vissa konsekvenser av en materialistisk världsbild. OK, jag citerar istället ledande filosofer. Ajaj, säger kritikerna, du kan ju inte citera kristna filosofer. OK, då summerar jag vad ateistiska sådana säger om sin världsbild. Nejnej, säger kritikerna, det här är ju sammanfattningar, inte citat, det blir fabulerande. OK, jag tar konkreta citat som rakt uppochner skriver konsekvenserna av sin världsbild. Usch fy, nu tar du ju enskilda citat, det här är ju inte vad han egentligen menade. OK, då väljer jag ett längre citat. Då möts jag av de mer bisarra anklagelserna jag mött - att jag hämtat citaten från "kreationistisk litteratur" (att jag i själva verket tagit citat från mina eget inköpta och vällästa ex av exvs Darwins böcker spelar troligen ingen roll för den som inte vill lyssna eller samtala). OK, då försöker jag hitta citat från personer som själva inte tagit ställning, men belyser konsekvenserna av en materialistisk världsbild. Ånej, säger kritikerna igen, man behöver ju inte alls hålla med om allt den här personen säger bara för att man är ateist. Underkänt igen. Och så vidare, och så vidare.
Jag noterar inom parentes sagt att sekulärhumanister inte brukar vara riktigt lika noggranna med att presentera hela sammanhanget eller sätta citatet i sin historiska kontext när det gäller citat från Gamla Testamentet, som man gärna droppar ut lite här och där med avsikt att visa på den onda eller undermåliga religionen. Värt att betänka kanske.
Jag ser helt enkelt inte hur man ska kunna föra en saklig diskussion med en motpart som konsekvent underkänner varje beskrivning av innebörden i deras världsbild, utan att själv försöka argumentera för en alternativ och logiskt konsekvent beskrivning av sin inställning. När jag exempelvis använder Darwin, Dawkins eller någon helt annan som exempel på det här området gör jag det alltså inte för att diskutera deras vetenskapliga hypoteser eller teorier, utan för att belysa materialismens konsekvenser exempelvis för frågan om vilka vi människor är. Den som påstår att jag egentligen vill angripa det eller det bör ge goda skäl för den anklagelsen. I annat fall är det kanske lämpligare att utgå från vad jag faktiskt skriver. Vad gäller människans natur försvarar jag övertygelsen att vi är skapade av en Gud som älskar oss och har ett syfte med våra liv, och jag argumenterar mot materialismens inställning att människan och alla våra förmågor är "ingenting mer än beteendet hos en stor mängd nervceller och deras åtföljande molekyler", för att återigen citera ateisten pch DNA-upptäckaren Francis Crick.
Frågan gäller inte om de som utförde Förintelsen var ateister, gudstroende eller vad de var är inte den viktigaste frågan. Personer av alla bekännelser kan utföra goda eller onda gärningar, därom är vi alla överens. Den avgörande praktisk-politiska frågan är vilken människosyn och vilka värden vi bygger våra handlingar på. Jag menar att de som var skyldiga till Förintelsen och andra brott mot mänskligheten agerade utifrån en människosyn som liknade Cricks, snarare än den som säger att varje människa är objektivt värdefull och okränkbar. Den som tycker annorlunda har förstås rätt att arguemntera för detta. Men håll er då till sakfrågan, inget annat.
Om någon nu vill argumentera för en annan definition än Cricks, eller att materialismen skulle ge en radikalt annorlunda syn på människan än den jag just gett är man självfallet fullt tillåten att göra så. Men man bör då rikta den kritiken mot Crick, inte mot undertecknad. Men det blir fullständigt omöjligt att föra ett sakligt samtal om den ena parten uteslutande ägnar sig åt att ogiltigförklara varje citat som tycks besvärande och slå undan benen på allt motparten säger eller komma med rader av nedsättande omdömen om vederbörande istället för att själv presentera ett respektfullt svar. De senaste dagarnas tirader har gjort att jag funderar allvarligt på om det är meningsfullt att skriva mina inlägg om stort och smått. Om ett sakligt och respektfullt samtal är omöjligt avstår jag hellre.
När jag för några år sedan gick en högskolekurs i frågor kring skapelse och evolution med en uttalat ateistisk och för den delen också lite väl öppet missionerande lärare frågade en av mina ateistiska medstudenter i känd något stickig stil: "Går du den här kursen för att försöka hitta försvar för en kreationistisk hållning?" Jag svarade helt sanningsenlingt: "Nej, jag går den här kursen för att jag vill få reda på sanningen." Medstudenten funderade en stund, och så sa han eftertänksamt: "Då är du nog modigare än de flesta."
Så kanske det kan vara. Men jag vill ändå våga hoppas att vi är några till som inte bara är ute efter att få våra egna föreställningar bekräftade, utan som ärligt vill söka sanningen om livet, universum och allting. I så fall finns det ändå hopp.
tisdag 20 november 2012
Puh!
Det har blivit nästan ogörligt att följa kommentarermängden i föregående bloggpost, dels för att kommentargadgeten till höger har pajat, dels för att Blogger har lagt in den iofs vettiga hanteringen att nya diskussioner kan skapas till enskilda kommentarer. Men det blir något bökigt att följa när antalet kommentarer blir många. Ska försöka hinna skriva en kortare respons till diskussionen imorgon.
lördag 17 november 2012
Ny artikelserie på Vem tänder stjärnorna-temat
Tidningen Världen Idag hörde för en tid sedan av sig och önskade en artikelserie för kultursidan på temat från Vem tänder stjärnorna. Vi valde då att koncentrera oss på frågorna 2-6, det vill säga en belysning av hur de stora världsbilderna besvarar de stora existentiella frågorna. Den första och huvudsakliga frågan om Guds existens har tidningen redan täckt i läsvärda kulturartiklar. Vi valde därför att just i den här serien lämna den frågan därhän.
Vi inledde i fredags med frågan om hur världsbilderna beskriver människans natur. Här kommer ett kortare utdrag - för hela texten hänvisar jag till papperstidningen. Artikelserien fortsätter under kommande fredagar, följ den gärna i tidningen.
Vi inledde i fredags med frågan om hur världsbilderna beskriver människans natur. Här kommer ett kortare utdrag - för hela texten hänvisar jag till papperstidningen. Artikelserien fortsätter under kommande fredagar, följ den gärna i tidningen.
"DNA-upptäckaren
och ateisten Francis Crick går möjligen ännu längre, när han säger att människan
och alla våra förmågor är 'ingenting mer än beteendet hos en stor mängd
nervceller och deras åtföljande molekyler'.
Om
människan bara är resultatet av genernas lek äger vi således varken värde eller
fri vilja. Ateismens människosyn har genom historien fått ödesdigra
konsekvenser - från Darwins förakt för svaga och sjuka, via Nietzsches övermänniskoideal
och vidare till brännugnarna i Auschwitz. (...)
Där
ateismen och panteismen driver människan in i ett ständigt vacklande mellan att
försöka leva konsekvent mot sin världsbild och samtidigt fungera som en verklig
människa, erbjuder den kristna tron istället en harmoni. Vår känsla om oss
själva är korrekt - vi äger en rad verkligt unika egenskaper, gåvor från den
evige och kärleksfulle Gud som skapat oss och gjort det möjligt att leva i djup
gemenskap med varandra och med Skaparen själv."
onsdag 14 november 2012
Kommenterar Humanisterna i dagens Världen Idag
På väg hem från Göteborg i måndags (fantastiskt inspirerande att besöka en så stor och väl fungerande kristen skola som LM Engströms gymnasium i staden, vi är många som har mycket att lära av dem) ringde en reporter från Världen Idag. Hon hade läst föregående blogginlägg, och mot bakgrund av den nyligen avgångne ordföranden i Unga Humanister ställde hon några intervjufrågor om debatten kring kulturen i Humanisterna utifrån hur jag hade upplevt den.
Artikeln är med i tidningen idag, jag är väl inte ordagrant rätt citerad, men jag tycker andemeningen gick fram tillräckligt väl. Tycker dock jag ser aningen surmulen ut i sammanhanget, då de båda avbildade humanisterna torde ha större anledning än jag att känna sig lite nedstämda i nuläget. Jag tror de tog den där bilden inför fjolårets debatt om dödshjälp, och jag tyckte inte det var läge att se jättemunter ut just där...
Vad sammanhanget beträffar är jag är inte ute efter att slå mynt av tråkiga händelser inom Humanisterna eller Unga Humanister. Jag har därför ingen avsikt att försöka göra någon poäng av de händelser som vevats de senaste dagarna eller hävda att de påstådda handlingarna skulle vara på något vis generella för den sekulärhumanistiska rörelsen - det har jag ingen aning om. Men det ligger en viktig tanke i den avgångna ordförandens ord om Humanisterna som så rabiat religionsfientliga att andra, viktigare hänsyn får ge vika. Som jag säger i artikeln tror jag att den aktuella situationen har skapat ett viktigt läge för den sekulärhumanistiska rörelsen att välja väg: religionskritik till varje pris eller arbete för ett humanare samhälle. Det vägvalet ska bli intressant att följa.
Nu hoppas jag att åtminstone jag ska vara färdig med den här diskussionen för ett tag framöver. Är fullt upptagen med vardagsgöra och spännande planer inför våren. Återkommer inom kort om detta.
Artikeln är med i tidningen idag, jag är väl inte ordagrant rätt citerad, men jag tycker andemeningen gick fram tillräckligt väl. Tycker dock jag ser aningen surmulen ut i sammanhanget, då de båda avbildade humanisterna torde ha större anledning än jag att känna sig lite nedstämda i nuläget. Jag tror de tog den där bilden inför fjolårets debatt om dödshjälp, och jag tyckte inte det var läge att se jättemunter ut just där...
Vad sammanhanget beträffar är jag är inte ute efter att slå mynt av tråkiga händelser inom Humanisterna eller Unga Humanister. Jag har därför ingen avsikt att försöka göra någon poäng av de händelser som vevats de senaste dagarna eller hävda att de påstådda handlingarna skulle vara på något vis generella för den sekulärhumanistiska rörelsen - det har jag ingen aning om. Men det ligger en viktig tanke i den avgångna ordförandens ord om Humanisterna som så rabiat religionsfientliga att andra, viktigare hänsyn får ge vika. Som jag säger i artikeln tror jag att den aktuella situationen har skapat ett viktigt läge för den sekulärhumanistiska rörelsen att välja väg: religionskritik till varje pris eller arbete för ett humanare samhälle. Det vägvalet ska bli intressant att följa.
Nu hoppas jag att åtminstone jag ska vara färdig med den här diskussionen för ett tag framöver. Är fullt upptagen med vardagsgöra och spännande planer inför våren. Återkommer inom kort om detta.
söndag 11 november 2012
Hellre kämpa för än kämpa mot
Jag är inte överdrivet förtjust i att bedriva polemik och behöva ägna massa energi åt att hålla stånd mot diverse angrepp. Jag är mycket mer förtjust i att förkunna och förmedla det glada budskapet - evangeliet. Men ibland blir angreppspolitiken från sådana i den grupp som kallar sig Humanisterna så frekvent att vissa av oss upplever att vi behöver lägga mer energi än vi önskar till att gå till motvärn.
Jag har flera gånger försökt hitta områden där både kristna och sekulära humanister skulle kunna hitta gemensamma referenspunkter till försvar för ett mer humant samhälle och till skydd för människan, inte minst i fjolårets debatt med Torbjörn Tännsjö. Men vid det och andra tillfällen har jag gång på gång upplevt hur en stor majoritet av dem som kallar sig Humanister har satt ett större värde på att håna eller bekämpa kristna än på att samverka i humanistisk anda. Råkade just nu se bland kommentarerna på YouTube (där debatten nu setts över 3000 gånger) att någon ger den lindrigt balanserade sammantagna analysen att "Per Ewert är en [svordom] idiot från vad jag kan se". Jag tar inte jätteilla vid mig, eftersom jag ser sådana här formuleringar som mer riktade mot min roll som debattör än mot mig som person. Men visst är det beklagligt att skälen att se ner på religiösa människor för många verkar vara långt viktigare än att försöka bygga ett gott och omtänksamt samhälle.
Nu ser jag att även Unga Humanisters nyligen avgångna ordförande Jessica Schedvin kastar in handduken med motiveringen: "Nu är det mer än en månad sedan jag lämnade ordförandeposten i Unga Humanister och medlemskapet i Humanisterna. Det är nu jag fattar hur stor del av mitt liv det fick ta och hur mycket felprioriterat det var att försöka gå in och förändra någonting som inte gick att förändra. Att förespråka en mer positiv retorik för ett gäng religionshatare går inte."
Tråkigt. Men kanske ofrånkomligt för den som vill något mer än att bara bråka med meningsmotståndare.
Imorgon ska jag åka och besöka två av landets kristna gymnasieskolor i rollen av ordförande för vår organisation KLEO. Det ska bli gott att knyta starkare kontakter för byggandet av en öppnare och varmare skolvärld. Resten av veckan ska jag jobba dedikerat med redaktörens kommentarer till min kommande bok, där jag vill försöka hjälpa många till ett värdigare liv - utan att ständigt försöka slå ner på mina medmänniskor. Dessa uppgifter tycker jag känns klart mer meningsfulla än att ägna all energi på att bekämpa alla som inte tycker som jag. Hade varit roligt om många fler av dem som kallar sig Humanister hade tänkt detsamma.
Jag har flera gånger försökt hitta områden där både kristna och sekulära humanister skulle kunna hitta gemensamma referenspunkter till försvar för ett mer humant samhälle och till skydd för människan, inte minst i fjolårets debatt med Torbjörn Tännsjö. Men vid det och andra tillfällen har jag gång på gång upplevt hur en stor majoritet av dem som kallar sig Humanister har satt ett större värde på att håna eller bekämpa kristna än på att samverka i humanistisk anda. Råkade just nu se bland kommentarerna på YouTube (där debatten nu setts över 3000 gånger) att någon ger den lindrigt balanserade sammantagna analysen att "Per Ewert är en [svordom] idiot från vad jag kan se". Jag tar inte jätteilla vid mig, eftersom jag ser sådana här formuleringar som mer riktade mot min roll som debattör än mot mig som person. Men visst är det beklagligt att skälen att se ner på religiösa människor för många verkar vara långt viktigare än att försöka bygga ett gott och omtänksamt samhälle.
Nu ser jag att även Unga Humanisters nyligen avgångna ordförande Jessica Schedvin kastar in handduken med motiveringen: "Nu är det mer än en månad sedan jag lämnade ordförandeposten i Unga Humanister och medlemskapet i Humanisterna. Det är nu jag fattar hur stor del av mitt liv det fick ta och hur mycket felprioriterat det var att försöka gå in och förändra någonting som inte gick att förändra. Att förespråka en mer positiv retorik för ett gäng religionshatare går inte."
Tråkigt. Men kanske ofrånkomligt för den som vill något mer än att bara bråka med meningsmotståndare.
Imorgon ska jag åka och besöka två av landets kristna gymnasieskolor i rollen av ordförande för vår organisation KLEO. Det ska bli gott att knyta starkare kontakter för byggandet av en öppnare och varmare skolvärld. Resten av veckan ska jag jobba dedikerat med redaktörens kommentarer till min kommande bok, där jag vill försöka hjälpa många till ett värdigare liv - utan att ständigt försöka slå ner på mina medmänniskor. Dessa uppgifter tycker jag känns klart mer meningsfulla än att ägna all energi på att bekämpa alla som inte tycker som jag. Hade varit roligt om många fler av dem som kallar sig Humanister hade tänkt detsamma.
fredag 9 november 2012
Slutreplik ordväxlingen med Humanistbloggen
Anders Hesselbom har skrivit en svarsreplik om förhållandet mellan tro och vetenskap. Som även en medateist beskrev i en kommentar i föregående bloggpost inledde Hesselbom samtalet i en allt annat än kontaktskapande ton när han utan fog klistrade på undertecknad ståndpunkten att jorden är 6000 år.
I sin replik säger Hesselbom inget direkt nytt i sak, men håller sig iallafall huvudsakligen ifrån samma typ av osakliga angrepp. Han håller fast vid att Guds existens är en vetenskaplig fråga som enligt hans förmenande är felaktig, på samma sätt som ståndpunkten att jorden är 6000 år gammal är felaktig. Inställningen leder till en del problem. Jag skulle på ett liknande sätt kunna rada upp flera påståenden som jag skulle beskriva som felaktiga, exempelvis såhär: Kebnekajse har en höjd av 413 meter över havet; skåningar har sämre komihåg än andra; materia är det enda som finns.
Jag tror att samtliga dessa påståenden är felaktiga. Problemet är förstås att frågorna och framför allt möjligheten att besvara dem ligger på helt olika nivåer: den första undersöks med direkt empiriska naturvetenskapliga metoder, den andra med sociologiska eller etnologiska humanvetenskapliga metoder, den tredje med filosofisk metod. Vi har heller inte rätt att beskriva samtliga påståenden vi avfärdar som felaktiga såsom felaktiga med samma grad av säkerhet, helt enkelt för att de inte bevisas med samma grad av säkerhet. Gudsförnekare i strävan efter att avskaffa Gud med vetenskapens hjälp gör väl i att göra detta med starkare vetenskapsfilosofiskt resonemang. Se även Stefan Gustavssons krönika i ämnet i dagens Världen Idag.
När Hesselbom dessutom tar till åståenden som att svagheten i de traditionella argumenten för Guds existens "måste erkännas av den som inte försanthåller tandféns existens eller Det Flygande Spaghettimonstrets existens, eftersom argumenten är lika användbara (eller oanvändbara) i deras försvar" blir det väldigt svårt att fortsätta föra samtalet på en vuxen nivå. Tyvärr.
I sin replik säger Hesselbom inget direkt nytt i sak, men håller sig iallafall huvudsakligen ifrån samma typ av osakliga angrepp. Han håller fast vid att Guds existens är en vetenskaplig fråga som enligt hans förmenande är felaktig, på samma sätt som ståndpunkten att jorden är 6000 år gammal är felaktig. Inställningen leder till en del problem. Jag skulle på ett liknande sätt kunna rada upp flera påståenden som jag skulle beskriva som felaktiga, exempelvis såhär: Kebnekajse har en höjd av 413 meter över havet; skåningar har sämre komihåg än andra; materia är det enda som finns.
Jag tror att samtliga dessa påståenden är felaktiga. Problemet är förstås att frågorna och framför allt möjligheten att besvara dem ligger på helt olika nivåer: den första undersöks med direkt empiriska naturvetenskapliga metoder, den andra med sociologiska eller etnologiska humanvetenskapliga metoder, den tredje med filosofisk metod. Vi har heller inte rätt att beskriva samtliga påståenden vi avfärdar som felaktiga såsom felaktiga med samma grad av säkerhet, helt enkelt för att de inte bevisas med samma grad av säkerhet. Gudsförnekare i strävan efter att avskaffa Gud med vetenskapens hjälp gör väl i att göra detta med starkare vetenskapsfilosofiskt resonemang. Se även Stefan Gustavssons krönika i ämnet i dagens Världen Idag.
När Hesselbom dessutom tar till åståenden som att svagheten i de traditionella argumenten för Guds existens "måste erkännas av den som inte försanthåller tandféns existens eller Det Flygande Spaghettimonstrets existens, eftersom argumenten är lika användbara (eller oanvändbara) i deras försvar" blir det väldigt svårt att fortsätta föra samtalet på en vuxen nivå. Tyvärr.
måndag 5 november 2012
Generande osakligt angrepp från Humanistbloggen
Ibland blir man ärligt imponerad av en ideologisk motståndare argumentation. På den ateistiska sidan finns flera goda debattörer som rent debattmässigt gör väl ifrån sig, uttrycker sig respektfullt och på ett sakligt sätt avslöjar eventuella blottor i motståndarens argument. Men ibland ser man också exempel på motsatsen. Anders Hesselbom, en av skribenterna på Humanistbloggen, ger idag ett så virrigt och snedsparkande angrepp på (och här får jag gissa lite, han svingar så ofokuserat att det är lite svårt att se vad han egentligen vill slå på) kristna i allmänhet och undertecknad i synnerhet att man bara sitter och skakar på huvudet.
Jag försöker bena ut vad skribenten egentligen vill slå fast, men bloggposten är en sådan radda av illa använda retoriska grepp att det är svårt att få ordning på. Rubriken "Guds existens är den centrala frågan" är alldeles rimlig, men sen börjar snurren.
Redan inledningen: "Varför försöker lite mer entusiastiska kristna skapa en dikotomi mellan vetenskap och religiös tro?" är konstig. Men jag trodde i min enfald att de som vill förklara vetenskap och gudstro som inkompatibla är ju gudsförnekarna, inte de kristna? Jag har tvärtom konsekvent lyft fram åsikten att gudstro och vetenskap går mycket väl hand i hand. Men gåtfullt nog lyfter skribenten sedan som avskräckande exempel fram - undertecknad! "Ett iögonfallande exempel är läraren och apologeten Per Ewert, som gått i bräschen när det gäller att etablera alternativa, mer trosinriktade, vägar till kunskap." Här blir det fullständigt obegripligt exakt vad jag sagt eller skrivit som skribenten vill ondgöra sig över. Vad betyder "trosinriktade"? Som varje förstårsstudent får veta bygger all kunskap på någon form av grundläggande trosåskådning. Tro i sig kan inte vara problemet, det måste rimligen gälla någon form av tro som skribenten inte själv omfattar.
Så kommer då lösningen: "Jag tänker givetvis på skapelsetro." Även här blir argumentationen svårgreppbar. Varje gudstroende forskare är i rimlighetens namn att betrakta som skapelsetroende eftersom man tror att Gud har skapat världen, men det går förstås att definiera begreppet smalare än så. Är det något sådan smalare tolkning som skribenten avser? Eller menar han att ståndpunkten att Gud existerar och har skapat världen a priori är otänkbar och därmed ovetenskaplig? Förutom de enorma problem skribenten skulle få för att bevisa detta innebär det också att i princip samtliga forskare från den vetenskapliga revolutionen och fram till år 1800 kastas överbord, och att även alla de gudstroende ledande forskare som verkat därefter måste förkastas. För att försöka sig på något sådant bör man nog - för att uttrycka sig försiktigt - vara utrustad med en rätt stor portion frimodighet.
Därefter nämner skribenten att jag medverkat med ett kapitel i boken "Gud och hans kritiker". Korrekt så långt. Därefter nämns att samma bok handlar om andra saker än jag skrivit om. Jag är osäker på om jag ska förstå det som ett argument mot mig eller mot boken som sådan. Synpunkter på annat än jag själv skrivt bör väl i det fallet som brukligt riktas mot aktuell författare eller mot bokens redaktör. Sen citeras jag med att det är "väl känt" att designargumentet fått större betydelse under senare år. Men är inte det en ganska etablerad samtidsbild? Eller är det någon som vill ifrågasätta det påståendet? Och märk väl, även om man skulle vilja göra det, säger det samtidigt inget som helst om huruvida designargumentet är falskt eller inte.
Efter detta ramlar inlägget över i begrepp som kreationism, ungjordskreationism och att vissa hävdar att jorden är 6000 år gammal. Här blir det helt enkelt obegripligt om skribenten utan att ange någon som helst källa vill klistra de epiteten på mig, eller om det helt enkelt rör sig om svepande etiketterande som smetar av sig var som helst, även undertecknad. Men det är ett väldigt fult sätt att bedriva debatt, att klämma till med något begrepp man vet att åhörarna ogillar och därefter inte säga det rätt ut, men mellan raderna kleta fast det på någon meningsmotståndare. Det är sannerligen inget speciellt hederligt sätt att diskutera. Om Anders Hesselbom vill angripa några av de ståndpunkter jag försvarar vort det tveklöst hederligare att peka ut och citera några sådana och därefter försöka ge hållfasta argument mot dem. Att istället hålla på med sådana här slängar utan att egentligen påstå någonting alls i sak är däremot ohederligt i allra högsta grad.
Bloggposten avslutas därefter på en nivå som jag tror generar inte bara mig utan även de intellektuellt skarpa ateistiska skribenter som jag hänvisade till i inledningen: "'jag tror på Gud' är inte alls ett vettigare uttalande än 'jag tror att jorden är 6000 år gammal', ur ett intellektuellt perspektiv"
Nej, jag ämnar inte lägga någon energi på ett ens bemöta ett angrepp på den nivån. Snälla ni ivriga gudsförnekare, om det ska finnas någon möjlighet till ett seriöst samtal vore det klädsamt om ni undvek att släppa fram argumentation av den här typen. Det ställer verkligen inte er sak i god dager. Alls.
Om den här röran är den skarpaste kritik som gudskritikerna kan komma med - och om undertecknad skulle förtjäna att vara exempel på en av de allvarligaste fienderna till sann vetenskap - då förstår jag verkligen ingenting. I så fall lär det knappast dröja speciellt länge innan den nyateistiska rörelsen imploderar in i sin egen tomhet. Är det kanske rentav det vi börjar se?
Jag försöker bena ut vad skribenten egentligen vill slå fast, men bloggposten är en sådan radda av illa använda retoriska grepp att det är svårt att få ordning på. Rubriken "Guds existens är den centrala frågan" är alldeles rimlig, men sen börjar snurren.
Redan inledningen: "Varför försöker lite mer entusiastiska kristna skapa en dikotomi mellan vetenskap och religiös tro?" är konstig. Men jag trodde i min enfald att de som vill förklara vetenskap och gudstro som inkompatibla är ju gudsförnekarna, inte de kristna? Jag har tvärtom konsekvent lyft fram åsikten att gudstro och vetenskap går mycket väl hand i hand. Men gåtfullt nog lyfter skribenten sedan som avskräckande exempel fram - undertecknad! "Ett iögonfallande exempel är läraren och apologeten Per Ewert, som gått i bräschen när det gäller att etablera alternativa, mer trosinriktade, vägar till kunskap." Här blir det fullständigt obegripligt exakt vad jag sagt eller skrivit som skribenten vill ondgöra sig över. Vad betyder "trosinriktade"? Som varje förstårsstudent får veta bygger all kunskap på någon form av grundläggande trosåskådning. Tro i sig kan inte vara problemet, det måste rimligen gälla någon form av tro som skribenten inte själv omfattar.
Så kommer då lösningen: "Jag tänker givetvis på skapelsetro." Även här blir argumentationen svårgreppbar. Varje gudstroende forskare är i rimlighetens namn att betrakta som skapelsetroende eftersom man tror att Gud har skapat världen, men det går förstås att definiera begreppet smalare än så. Är det något sådan smalare tolkning som skribenten avser? Eller menar han att ståndpunkten att Gud existerar och har skapat världen a priori är otänkbar och därmed ovetenskaplig? Förutom de enorma problem skribenten skulle få för att bevisa detta innebär det också att i princip samtliga forskare från den vetenskapliga revolutionen och fram till år 1800 kastas överbord, och att även alla de gudstroende ledande forskare som verkat därefter måste förkastas. För att försöka sig på något sådant bör man nog - för att uttrycka sig försiktigt - vara utrustad med en rätt stor portion frimodighet.
Därefter nämner skribenten att jag medverkat med ett kapitel i boken "Gud och hans kritiker". Korrekt så långt. Därefter nämns att samma bok handlar om andra saker än jag skrivit om. Jag är osäker på om jag ska förstå det som ett argument mot mig eller mot boken som sådan. Synpunkter på annat än jag själv skrivt bör väl i det fallet som brukligt riktas mot aktuell författare eller mot bokens redaktör. Sen citeras jag med att det är "väl känt" att designargumentet fått större betydelse under senare år. Men är inte det en ganska etablerad samtidsbild? Eller är det någon som vill ifrågasätta det påståendet? Och märk väl, även om man skulle vilja göra det, säger det samtidigt inget som helst om huruvida designargumentet är falskt eller inte.
Efter detta ramlar inlägget över i begrepp som kreationism, ungjordskreationism och att vissa hävdar att jorden är 6000 år gammal. Här blir det helt enkelt obegripligt om skribenten utan att ange någon som helst källa vill klistra de epiteten på mig, eller om det helt enkelt rör sig om svepande etiketterande som smetar av sig var som helst, även undertecknad. Men det är ett väldigt fult sätt att bedriva debatt, att klämma till med något begrepp man vet att åhörarna ogillar och därefter inte säga det rätt ut, men mellan raderna kleta fast det på någon meningsmotståndare. Det är sannerligen inget speciellt hederligt sätt att diskutera. Om Anders Hesselbom vill angripa några av de ståndpunkter jag försvarar vort det tveklöst hederligare att peka ut och citera några sådana och därefter försöka ge hållfasta argument mot dem. Att istället hålla på med sådana här slängar utan att egentligen påstå någonting alls i sak är däremot ohederligt i allra högsta grad.
Bloggposten avslutas därefter på en nivå som jag tror generar inte bara mig utan även de intellektuellt skarpa ateistiska skribenter som jag hänvisade till i inledningen: "'jag tror på Gud' är inte alls ett vettigare uttalande än 'jag tror att jorden är 6000 år gammal', ur ett intellektuellt perspektiv"
Nej, jag ämnar inte lägga någon energi på ett ens bemöta ett angrepp på den nivån. Snälla ni ivriga gudsförnekare, om det ska finnas någon möjlighet till ett seriöst samtal vore det klädsamt om ni undvek att släppa fram argumentation av den här typen. Det ställer verkligen inte er sak i god dager. Alls.
Om den här röran är den skarpaste kritik som gudskritikerna kan komma med - och om undertecknad skulle förtjäna att vara exempel på en av de allvarligaste fienderna till sann vetenskap - då förstår jag verkligen ingenting. I så fall lär det knappast dröja speciellt länge innan den nyateistiska rörelsen imploderar in i sin egen tomhet. Är det kanske rentav det vi börjar se?
lördag 3 november 2012
Myten om det religiösa våldet
Dagen hade härom dagen en både belysande och perspektivskapande artikel om och med William T. Cavanaugh som nyligen varit på sverigebesök. Hans budskap sammanfattas i att det inte alls är så som sekularisterna vill göra gällande, att religionen i sig bär med sig ett frö till våld och konflikt.
Cavanaugh visar istället att många av de konflikter som gärna förses med religiösa etiketter i realiteten bäst förklaras med sekulära orsaker. Han sammanfattar religionskritikernas grundläggande syn på dessa ack så efterblivna religiösa personer: "Deras våld är religiöst och därför är det irrationellt och splittrande. Vårt våld å andra sidan är sekulärt, rationellt och fredsskapande, alltså måste vi bomba dem tills de vet bättre." Cavanaugh lyfter bland annat fram den framstående nyateisten Sam Harris önskan om att slå till militärt mot sådana - främst muslimska - stater som hotar västerlandets ideal. Cavanaugh citerar Harris hårdföra inställning: "Vi måste fortsätta att spilla blod i vad som i slutänden är ett idéernas krig.”
Sammanfattningsvis leder detta William Cavanaugh från att helt ta avstånd från myten om den medfött våldsamma religionen: "I praktiken är det så att Harris logik skiljer sig väldigt lite från Bush-doktrinen som säger att Amerika har de liberala ideal som är ”rätta och sanna, för varje person, i varje samhälle, och att vi måste använda vår makt att verka för dessa värden, på alla kontinenter, om så krävs måste Amerika använda militära medel för att sprida och befästa dessa värderingar”.
– Våldet får näring i behovet av fiender, behovet av att skilja ut oss från de andra. En sådan uppdelning av världen gör den begriplig för oss, men den gör den omöjlig att leva i för många andra. Ett sätt att bekämpa denna uppdelning är att göra sig av med myten om det religiösa våldet."
Alltid bra med perspektiv - eller hur?
Cavanaugh visar istället att många av de konflikter som gärna förses med religiösa etiketter i realiteten bäst förklaras med sekulära orsaker. Han sammanfattar religionskritikernas grundläggande syn på dessa ack så efterblivna religiösa personer: "Deras våld är religiöst och därför är det irrationellt och splittrande. Vårt våld å andra sidan är sekulärt, rationellt och fredsskapande, alltså måste vi bomba dem tills de vet bättre." Cavanaugh lyfter bland annat fram den framstående nyateisten Sam Harris önskan om att slå till militärt mot sådana - främst muslimska - stater som hotar västerlandets ideal. Cavanaugh citerar Harris hårdföra inställning: "Vi måste fortsätta att spilla blod i vad som i slutänden är ett idéernas krig.”
Sammanfattningsvis leder detta William Cavanaugh från att helt ta avstånd från myten om den medfött våldsamma religionen: "I praktiken är det så att Harris logik skiljer sig väldigt lite från Bush-doktrinen som säger att Amerika har de liberala ideal som är ”rätta och sanna, för varje person, i varje samhälle, och att vi måste använda vår makt att verka för dessa värden, på alla kontinenter, om så krävs måste Amerika använda militära medel för att sprida och befästa dessa värderingar”.
– Våldet får näring i behovet av fiender, behovet av att skilja ut oss från de andra. En sådan uppdelning av världen gör den begriplig för oss, men den gör den omöjlig att leva i för många andra. Ett sätt att bekämpa denna uppdelning är att göra sig av med myten om det religiösa våldet."
Alltid bra med perspektiv - eller hur?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)