Och däremellan kommer fasta

Efter ett välkommet sportlov går vardagen igång med oförminskad fart imorgon måndag igen. Eller nej, inte riktigt samma fart förresten. I onsdags gick vi in i fasteperioden, som för min egen del markeras tydligast genom att jag stänger ner Facebook fram till påsk. Efter någon dags abstinens är det så gott att få känna den skillnad i vardagspuls och fokus som en sådan konkret sak kan utgöra. Fastan är en fantastisk tid av eftertanke, andakt och förberedelse inför den största berättelsen, den största helgen. Jag vill uppmuntra var och en att delta i fastan på det sätt som du finner passande för dig. De som gör något slags sådan uppoffring brukar nästan alltid finna att det är mycket väl värt det.

På onsdagskvällen hade jag förmånen att kunna vara med och delta i en askonsdagsmässa, dock med det något speciella inslaget att gudstjänsten stördes av ljudlösa men enträgna telefonpåringningar, som jag efter skriftlig anmodan tvingades gå ut och ringa tillbaka och göra upp den planeringsförfrågan som behövde spikas just då. Jag hastade in och hann precis få det kors i aska i pannan som traditonen påbjuder som påminnelse om det lidande, död och uppståndelse som utmärker fastan och påsken, men också hela livet. En något surrealistisk händelse. Men kanske belysande.

Nu under de närmaste veckorna ska vi få alla saker i ordning till tryck av Guldet blev till sand och jobba fram en ny hemsida med tillhörande blogg. Men det är ingen större mening med att pålysa det innan jag har pulat färdigt. På onsdag blir det också rådsmöte med femårsjubileum för oss i Claphaminstitutet, med helt ny bok alldeles färsk från tryckpressarna. Mer info om det kommer då.

I övrigt kan jag bara säga att jag som protestant fortfarande är alldeles förvirrad över påvens beslut att avgå. Jag kan bara föreställa mig hur förvirrad jag skulle ha känt mig om jag varit katolik...