Nyhet i morgon!

Det visar sig idag att det är releasedags för ytterligare en het nyhet, så jag får spara den andra utlovade till torsdag eller något. Men imorgon blir det något spännande, tror jag mig våga lova. Håll ögonen öppna!

Att fasta eller inte fasta, det är frågan

Nejdå, jag tänker inte fasta i år heller. Inte ordentligt, enligt kristen tradition med mer begränsad kosthållning. Jag är väl helt enkelt en alltför vardagsbekväm svensk småbarnsfar.

Men jodå, mitt mål är att hålla fasta även i år på andra plan. Har stängt ner Facebook under de 40 fastedagarna fram till påskdagen på senare år, och planerar att göra detsamma i år. Dock med viss tvehågsenhet. Efter de två första dagarnas förmodade abstinens ska det förstås bli rätt skönt att slippa det tidsödande vardagstugget, men jag bekymrar mig över att en del kommunikation kan bli lidande. Zuckerberg har ju tagit över så mycket av det mellanmänskliga nätverkandet att det börjar bli knivigt att sköta detta utan fejsboken. Men det ska väl gå i sex och en halv vecka som fastan varar.

Jag funderar dock på den Facebookbaserade Alphakurs där vi nu är inne på den fjärde frågan: Hur kan jag vara säker på min tro? Diskussionen där är iochförsig bitvis väl bitsk, men har ändå ett värde som jag känner mig lite tvekande att lämna.

Nåväl, jag ämnar fortsatt låta samtalet pågå här på bloggen för den som är intresserad. Jag kommer också att presentera ett antal nyheter under den närmaste tiden, den första är inplanerad att släppas just nu på askonsdagen. Endast då på denna plats, Facebook can wait.

Förbjud allt!

Jag är med familjen på en liten Stockholmssemester, idag på Vasamuseet. Ser bara helt kort att muntergökarna på Humanistbloggen ondgör sig över att kristna ungdomar velat sprida lite extra glädje på Alla försäljares... f'låt - Alla hjärtans dag med hjärtan, godis och inslagna biblar till den som ville öppna och ta del av den gåva som är större än allt godis och alla pappershjärtan i världen. Den som vill ta emot får göra det, den som inte vill slipper.

Detta borde förstås förbjudas, om religionsmotståndarna får som de önskar. En kommentator menar att detta strider mot religionsfriheten. För, som han skriver: "När biblar läggs ut i skolan tvingas de elever som tar avstånd från kristendomen att ge denna åsikt till känna genom att tacka nej till biblarna" Usch, verkligen en gräslig situation.Precis som om X-partiet är i skolan och elever som sympatiserar med ett annat parti måste ge sig till känna genom att undvika att ta någon karamell eller broschyr. Eller om företrädare från X-programmet besöker skolan och informerar. Elever tvingas då bekänna färg genom att inte ta deras infomaterial.

Nej, det rimligaste är självfallet att vi förbjuda all typ av information, all typ av utdelande av material, ja, varför inte varje form av uttryckande av ståndpunkter vad gäller religion, politik, fotbollslag eller favoritfrukostflingor. Någon kan ju tycka annorlunda och någon skulle då eventuellt kunna misstänka att denne känner en press att uttrycka sin åsikt. Nej, bättre då att staten skickar ut ett officiellt paket med åsikter för alla att omfatta. Då behöver ingen någonsin känna sig pressad att uttrycka någon ståndpunkt alls. Det blir enklast så. Då kan alla känna sig trygga i vad alla tycker, och vi slipper ägna onödig energi åt petitesser som mobbning, svaga studieresultat, depressivitet och andra småsaker som stjäl energi i skolan.

Någon mer som kanske tycker att religionsavskyn hos vissa tar sig aningen totalitära proportioner ibland?

Thomas di Leva har rätt - fast fel

Jag har alltid hyst en viss fascination till den självutnämnde profeten med vattenkannan, klänningen och den alltid exakt likadana frisyren. En detalj som ni troligen inte kände till om mig är att jag under studietiden drygade ut studiemedlet med att extraknäcka som imitatör. Och Thomas di Leva var förstås en ständigt återkommande favorit. Han var inte bara lätt att härma, utan det var dessutom ganska lätt att få det roligt.

di Leva är en habil musiker med ofta klart hörvärda arrangemang. Men så var det det där med budskapet då. Rymdblomman från Gävle har i decennier framfört ett tydligt panteistiskt budskap, men för att inte skrämma bort åhörarna har han - i likhet med de allra flesta i västvärlden - filat bort de vassa hörnen och fyllt sin förkunnelse med innehåll som snarare hör hemma i en kristen världsbild.

Thomas di Levas låt från gårdagens melodifestivaluttagning var exempel på samma sak. Texten var vacker, budskapet positivt utmanande, och i mitt tycke riktigt bra. Men utifrån hans panteistiska världsbild: ett rent falsarium. Se exempelvis följande utdrag:

När allt som räknas är att vinna och bli rik
Och ingen bryr sig om du faller
Och när inga ögon ser med ärlighet på dig
Så drömmen fryser i ditt hjärta

Glöm inte då att kärleken alltid tror på dig
Så ge aldrig upp, ge aldrig upp

Fina rader. Men filosofiskt problematiska. I en panteistisk värld finns bara något slags opersonlig andlig verklighet som genomsyrar allt. Visst kan man önska att den innehåll någon slags vilja, känlor eller omsorg. Men det gör den inte. Den bara är.

Därför blir en textrad som att "kärleken alltid tror på dig" ett sätt att förleda lyssnaren att tro att panteismen innehåller mer än den faktiskt gör. I Brahman (för att använda hinduiskt språkbruk) existerar ingen kärlek, ingen som tror på dig. Ingen möjlighet att ha kvar kakan om du redan valt att äta upp den.

I en biblisk världsbild stämmer beskrivningen däremot mycket bättre in. Med förbehållet att texten hellre borde förklarat att "Gud alltid tror på dig". För Gud är just: kärleken.

För övrigt tycker jag att Sonja Aldéns vackra sång med sin text som tydligare än vanligt kommunicerade ett kristet budskap fick en oförtjänt låg placering. Studera gärna den texten också. Den sade mycket.

Guds återkomst!

Tidskriften FOKUS har en artikel om den kristna trons återtåg i dels debatten, men också i människors personliga tro. Det finns en sekulariserad mellangeneration som valt att vända Gud ryggen. Men den inställningen visar tecken på att inte kunna hålla historien ut. Artikelförfattaren Linda Eriksson skriver:

"Det är inte bara de allra äldsta som är intresserade av religionen. De som är
födda på 1960-talet eller senare är precis lika intresserade. De unga och de
äldsta håller ihop.
I stället är det generationen däremellen som sticker ut. De kallas
»raketgenerationen«, födda 1945–1960, och är den första sekulära generationen.
De uppfostrades med religiösa normer i hemmet och i skolan. Men många uppfattade
religionen som tvingande och bröt med sitt religiösa arv. Deras ointresse och
avståndstagande kan vara en av delförklaringarna till de senare generationernas
religiösa uppsving. Raketgenerationens barn kunde närma sig religionen mer
förutsättningslöst."

Även om artikeln känns något hastigt avhuggen i slutet är den ändå klart läsvärd. Sekulariseringen kanske inte är den quick fix till ett lyckligt liv som många gudsförnekare tänkt sig. Det syns inte minst på det enorma intresse för religion som finns hos många i denna grupp. Detta sagt helt utan nedsättande ton, jag är glad för att det i allt det där avståndstagandet ändå tycks finnas en fascination för religionen, som gör att man gärna fortsätter samtalet.

På Facebook har det just startats ett slags Alpha-kurs för gudsförnekare och andra som ändå är intresserade av att diskutera frågor kring tron. (Ingen länk, jag tror det är något slags invites only-grupp, men den som är intresserad kan gärna kontakta Andreas Creutz på Facebook) Jag uppskattar initiativet mycket och deltar i samtalet när jag hinner, för även om det finns en del hårdhet och ibland föraktfulla tillmälen i sådana här diskussioner så visar de ändå att det finns något som saknas i ateismen, att det finns något i tron som fascinerar och lockar till att ytterligare vända och vrida på den för att komma lite närmare sanningen.

Jag tror att det är Gud.

När ondskan kommer riktigt nära

Avslutningen på temaveckan och besöket av förintelseöverleverskan Livia Fränkel blev riktigt givande. Det är underligt det där, när man för första gången ställs inför en människa som själv vistats i historiens mörkaste rum tänker man sig att berättelsen ska tala ännu starkare än när man hört den av andrahandsvittnen, alternativt genom mediernas filter. Så kändes det ändå inte riktigt. Händelserna kommer liksom så nära att man nästan inte kan relatera till det fasansfulla. Under frågestunden efteråt var den en elev som undrade om de överlevande blev vänligt bemötta när de kom till Sverige. Föreläsaren visste inte riktigt hur hon skulle besvara frågan. Jo, inte var de otrevliga direkt. Men människorna här i sitt trygga svenska bo kunde inte förstå mer än en smula av de fasor som Livia, hennes syster och de övriga överlevarna hade varit med om. De kan inte klandras. Men de förstod verkligen inte.

Ondskan blir närmast ogreppbar när man får höra någon själv berätta om hur hon den första morgonen, efter att ha fått skallen rakad, klätts av naken och iförts Auschwitz fångdräkt. Höra hur hon frågade de andra flickorna i rummet: "När får vi träffa vår mamma och pappa?, och hur en annan flicka drar henne bort till fönstret, pekar ut på röken som stiger upp från byggnaden längre bort, och kort säger: "Där bränner de era föräldrar och era syskon." Den välplanerade ondskan blir alltför svindlande att kunna ta in känslomässigt. Men jag tror att det blev en väldigt viktig stund för eleverna från vår skola och de andra två skolorna som kom med som gäster.

Inte minst för det som jag försökte anknyta lite till i avslutningen av hennes föreläsning, hur vi ska se på och relatera till annan orättfärdighet vi möter i samhället idag. Här gav hon mer handfasta råd om hur unga och gamla kan visa sann solidaritet med de utsatta och på så vis väcka samvetet hos en slumrande bred opinion till försvar för sanning, till försvar för de förtryckta.

Reaktionen i det städade Sverige blir annars så lätt att om vi ser en mustaschprydd man i bruna kläder ställa sig på ett torg i Tyskland och ropa på världsherravälde så måste vi stoppa honom. Men så lätt är det självfallet inte. Djävulen har en obehaglig förmåga att byta mundering ochg på så vis undgå omvärldens dom, ibland ända tills det är försent. Den stora utmaningen är att se de situationer i vårt land och i vår omvärld som är så allvarliga, så orättfärdiga att vi som mänsklighet inte har rätt att gå Neville Chamberlains linje och hoppas på det bästa. Om eleverna vågar och väljer att växa en bit som modiga och agerande människor så tror jag den här temaveckan har fått betyda mycket.

Schaeffer bringar ljus över gårdag, idag och säkert även morgondag

Om jag är rätt underrättad publicerar Världen Idag imorgon min artikel om den hundraårsjubilerande Francis Schaeffer, en av de absolut viktigaste inspirationskällorna till många engagerade kristna, och även till mitt eget skrivande och undervisning.

Som avslutning på Kungsgymnasiets temavecka om civilkurage kommer vi imorgon även att anordna en storföreläsning med en kvinna som överlevt två(!) förintelseläger under Andra världskriget. Jag gissar att jag kommer att skriva några rader om hennes besök imorgon, och vill inte blanda ämnen alltför vårdslöst. Därför kommer här redan idag några rader från artikelns slutkläm (reservation för ev förändring av ansvarig redaktör):

"Såhär i efterhand kan vi se att Francis Schaeffer också hade en förmåga att förutse den kommande utvecklingen i en gudsfrånvänd värld. Han menade att i framtiden skulle västerlänningen söka två allting annat överskuggande värden: personlig trygghet och ekonomiskt välstånd. Beskrivningen är alltför träffande i 2010-talets ekonomiskt välmående men rotlösa västvärld. Alla som vill förstå den världen gör väl i att återvända till Francis Schaeffer och hans
undervisning."