Idag var vi med om en surrealistisk liten händelse på väg till kyrkan.
I ett gathörn där i princip inga fotgängare passerar men rätt många bilar, stod en liten pojke på kanske sex år alldeles ensam i det strilande regnet, nästan uttryckslös i minspelet och spelade på ett leksaksdragspel. Framför honom stod det vanliga tillbehöret i form av en liten korg att lägga pengar i. Hela synen kändes jättemalplacerad. Vi tog ett snabbt kollektivt beslut att vända runt för att lägga en peng i hans lilla korg. Så medelst två U-svängar lyckades vi stanna till i hans gathörn. Mellanpojken öppnade dörren och steg ut med en peng, och jodå, det ljöd en liten tvåtoners konsert från leksaksdragspelet. Före oss var korgen alldeles tom, nu hade han iallfall fått en tia och en applåd från oss sex i bilen. När vi stängt dörren och farit vidare tyckte vi oss se att hans ögonbryn höjdes lite, lite grann.
När vi åkte hem igen några timmar senare var gatghörnet lika tomt som vanligt. Surrealistisk känsla. Vem var han? Något slags ängel från en annan värld? Eller var det kanske vi som fick vara änglar för en liten stund?
Imorgon: Stockholmstur och rådsmöte med Claphaminstitutet. Ska få lyssna till Lars Adaktusson för första gången in persona, blir intressant bara det.
söndag 18 mars 2012
torsdag 15 mars 2012
Kvällen när jag såg djävulen
Jo, jag vet, det låter väl drastiskt. Men SVT:s Korrespondenternas senaste avsnitt om barnslaveri visade upp människor med en syn på andra människor som knappast kan betraktas som annat än hämtad direkt från helvetet. Och så skapar de just ett sådant helvete för kidnappade/inköpta barn.
Bordellmamman i Bangladesh med sin inställning till sina underlydande, gång på gång på gång skändade slavinnor kan inte heller hon betraktas som mycket annat än rent djävulsk. Framför allt är det reporterns moraliskt utmanande fråga "Hur skulle du tänka om din egen dotter jobbade här?" och hennes kallhamrade svar "Det gör hon!" som biter sig fast. Precis som den Onde endast kommer för att stjäla, slakta och förgöra är det precis det bordellmamman gör med de unga flickor som inte ser någon annan räddning ur avgrunden än döden.
Det finns förstås en risk med sådana här program, att man ser det hemska som så hemskt att man skjuter det ifrån sig, det onda som så omöjligt att rubba att man faller över i cynism och handlingsförlamning. Gör inte det. Det finns mängder av sätt att faktiskt göra något. Programmet visade hur USA-korrespondenten Stefan Åsberg köpte en flicka (halvtomhalvt) fri från en tillvaro som ändå inte var så illa som den intervjuade flickan i Bangladesh som jag förmodar fick förbli i djävulens rike.
En grupp jag osökt kom att tänka på är den kristna organisationen International Justice Mission (länkningen funkar inte ikväll, www.ijm.org) som arbetar med att befria de slavar som står allra längst ner i mänsklig förnedring. Om varje människa är skapad till Guds avbild, önskad och älskad har vi också en moralisk plikt att göra det vi kan för att rädda den som ingen räddning ser. Som det heter i evangelium enligt Bamse: "Ingen kan göra allt - men alla kan göra något." Låt oss följa det budet.
Bordellmamman i Bangladesh med sin inställning till sina underlydande, gång på gång på gång skändade slavinnor kan inte heller hon betraktas som mycket annat än rent djävulsk. Framför allt är det reporterns moraliskt utmanande fråga "Hur skulle du tänka om din egen dotter jobbade här?" och hennes kallhamrade svar "Det gör hon!" som biter sig fast. Precis som den Onde endast kommer för att stjäla, slakta och förgöra är det precis det bordellmamman gör med de unga flickor som inte ser någon annan räddning ur avgrunden än döden.
Det finns förstås en risk med sådana här program, att man ser det hemska som så hemskt att man skjuter det ifrån sig, det onda som så omöjligt att rubba att man faller över i cynism och handlingsförlamning. Gör inte det. Det finns mängder av sätt att faktiskt göra något. Programmet visade hur USA-korrespondenten Stefan Åsberg köpte en flicka (halvtomhalvt) fri från en tillvaro som ändå inte var så illa som den intervjuade flickan i Bangladesh som jag förmodar fick förbli i djävulens rike.
En grupp jag osökt kom att tänka på är den kristna organisationen International Justice Mission (länkningen funkar inte ikväll, www.ijm.org) som arbetar med att befria de slavar som står allra längst ner i mänsklig förnedring. Om varje människa är skapad till Guds avbild, önskad och älskad har vi också en moralisk plikt att göra det vi kan för att rädda den som ingen räddning ser. Som det heter i evangelium enligt Bamse: "Ingen kan göra allt - men alla kan göra något." Låt oss följa det budet.
onsdag 14 mars 2012
Samvetsbloggar om rätten att bära kors
Jag skriver idag på Samvetsbloggen om religionsfriheten och kristnas rätt att bära kors i det offentliga rummet. Den brittiska regeringen driver en mycket grumlig linje i frågan. Trist.
söndag 11 mars 2012
Hallucinerar på prov
Usch, det var en alldeles ryslig flunsa den här varianten, först nu börjar jag orka plocka fram ett paket mjölk ur frysen utan att känna mig som att jag sprungit en mil i skogen. Imorgon måndag räknar jag dock med att alla i familjen ska kunna vara åter på dagis, skola och jobb. Om än något svajiga i kroppen.
En av de jobbiga bieffekterna av hög feber är den här irriterande ovanan att ligga i nåt slags mellantillstånd hela natten och halvt drömma, halvt vaket hallucinera erbarmligt dumma saker som upprepas hela tiden.
Det positiva i sammanhanget är förstås att man när man vaknar på riktigt eller febern sjunkit undan är helt säker på att inget av det där man halvhallucinerade faktiskt hände i verkligheten. jukdom och vimsighet är sin sak, nyktert resonerande något helt annat.
Osökt kommer jag förstås att tänka på lärjungarnas mycket handfasta upplevelser av möten med den uppståndne Jesus. Visst, man kan tro sig uppleva de mest konstiga saker när man är exvs febersjuk. Men alla människor, då som nu, är väldigt klara över skillnaden mellan detta och verkliga händelser. Lärjungarna, men också skeptiker som Jakob och fiender som Paulus fick uppleva mycket påtagliga möten med Jesus efter korsfästelsen. De fick tillfälle att dubbelkolla sina intryck, pröva så att det inte fanns några möjligheter till hallucination eller liknande. De fick röra vid Jesus, se honom äta, känna på hålen i hans händer, fötter och sida. De gjorde helt enkelt en så grundlig koll som någon människa kunde tänkas göra för att säkerställa att de inte sett något slags vålnad eller liknande. Hade några ändå känt något slags tvekan fanns det gyllene tillfällen till omvändelser under galgen för att bekänna en eventuell bluff eller tveksamhet. Några sådana avståndstaganden finns dock inte.
Trons kritiker försöker återkommande presentera något skiftande varianter på hallucinationsscenariot. Men de faller ständigt på psykologins hinder. Jesus var - och är - sannerligen uppstånden!
En av de jobbiga bieffekterna av hög feber är den här irriterande ovanan att ligga i nåt slags mellantillstånd hela natten och halvt drömma, halvt vaket hallucinera erbarmligt dumma saker som upprepas hela tiden.
Det positiva i sammanhanget är förstås att man när man vaknar på riktigt eller febern sjunkit undan är helt säker på att inget av det där man halvhallucinerade faktiskt hände i verkligheten. jukdom och vimsighet är sin sak, nyktert resonerande något helt annat.
Osökt kommer jag förstås att tänka på lärjungarnas mycket handfasta upplevelser av möten med den uppståndne Jesus. Visst, man kan tro sig uppleva de mest konstiga saker när man är exvs febersjuk. Men alla människor, då som nu, är väldigt klara över skillnaden mellan detta och verkliga händelser. Lärjungarna, men också skeptiker som Jakob och fiender som Paulus fick uppleva mycket påtagliga möten med Jesus efter korsfästelsen. De fick tillfälle att dubbelkolla sina intryck, pröva så att det inte fanns några möjligheter till hallucination eller liknande. De fick röra vid Jesus, se honom äta, känna på hålen i hans händer, fötter och sida. De gjorde helt enkelt en så grundlig koll som någon människa kunde tänkas göra för att säkerställa att de inte sett något slags vålnad eller liknande. Hade några ändå känt något slags tvekan fanns det gyllene tillfällen till omvändelser under galgen för att bekänna en eventuell bluff eller tveksamhet. Några sådana avståndstaganden finns dock inte.
Trons kritiker försöker återkommande presentera något skiftande varianter på hallucinationsscenariot. Men de faller ständigt på psykologins hinder. Jesus var - och är - sannerligen uppstånden!
torsdag 8 mars 2012
Från influensasängen
Från influensasängen kan rapporteras att:
... Rick Santorum är en spännande politiker, nu när det står klart att han överlevde Super Tuesday. Han är intressant inte minst mot bakgrund av hans personliga upplevelser av allvarligt sjuka resp. avlidna barn. Jobbar med en artikel om detta mellan febertopparna.
... den som är nyfiken på vad jag gör av mina 30 sekunder i rampljudet kan kika på Postkodmiljonären imorgon kväll (telefonsamtalet dröjer ev till lördagskvällen)!
... det har kommit in ett gäng förhandsbeställningar av Gud och hans kritiker. Av den livliga förhandsdiskussionen känns det som att boken kan bli ett värdefullt bidrag i debatten. Själva boksläppet blir om exakt en vecka, gå gärna in och beställ boken du också.
... Rick Santorum är en spännande politiker, nu när det står klart att han överlevde Super Tuesday. Han är intressant inte minst mot bakgrund av hans personliga upplevelser av allvarligt sjuka resp. avlidna barn. Jobbar med en artikel om detta mellan febertopparna.
... den som är nyfiken på vad jag gör av mina 30 sekunder i rampljudet kan kika på Postkodmiljonären imorgon kväll (telefonsamtalet dröjer ev till lördagskvällen)!
... det har kommit in ett gäng förhandsbeställningar av Gud och hans kritiker. Av den livliga förhandsdiskussionen känns det som att boken kan bli ett värdefullt bidrag i debatten. Själva boksläppet blir om exakt en vecka, gå gärna in och beställ boken du också.
söndag 4 mars 2012
Det är sjukt...
...i familjen Ewert. Så med en fru, fyra barn, två (vilka inom mycket kort torde förmeras till typ åtta) katter och alltdetdärandrasommåstefixashelatiden att ta hand om blir det inte speciellt mycket tid över till bloggande. Återkommer sålunda på andra sidan sjuksängarna.
lördag 3 mars 2012
Barn i klippskrevor bör räddas, inte dödas
För att anknyta till föregående inlägg: utan ett objektivt fastslaget människovärde som vi aldrig har rätt att vifta bort för något fritt valt nyttoändamål finns det ingen given gräns för vilka människor vi får döda och inte. Dagen rapporterar idag om två oxfordetiker som förordar spädbarnsmord.
På filosofilektionen i veckan visade jag eleverna ett litet klipp ur min debatt med Torbjörn Tännsjö som exempel på olika retoriska grepp i en debatt. I just den passagen tog jag upp svårigheten - för att inte säga: omöjligheten - i att slå fast en tydlig gräns för när liv får tas och inte när dörren väl har öppnats för samhället att döda oskyldiga människor. Tännsjö bejakar å sin sida vissa mord, men förkastar just spädbarnsmord, medan exempelvis Singer och de aktuella etikerna tycker det är helt i sin ordning att döda små nyfödda barn som föräldrarna inte vill ha. Jag kan tänka mig en mängd adjektiv för att beskriva deras hållning, men alla blir liksom för torftiga. Vi kanske för tillfället får nöja oss med: ociviliserat. Skräckinjagande ociviliserat.
Det var nog inte bara vår familj som oroligt följde dramat med den lille pojken som ramlade ner i en klippskreva idag. Och vilken lättnad när vi fick höra att han kommit upp igen välbehållen. So what, tänker jag mig att de två etikerna menar. Om han inte hade en intellektuell kapacitet att uppskatta sin egen existens tillräckligt kunde han lika gärna ligga där och ruttna. Mer rimligt reagerade brandmannen som på tevebilderna syntes brista i lättad gråt när pojken kommit upp i pappas trygga famn.
Det är lätt att tryggt för vuxna oxfordtänkare att lägga armarna i kors över att själva äga tillräcklig intelligens för att sitta säkert i båten och förtjäna ett fortsatt liv. Får vi kanske försiktigt påminna om FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 6:
Envar har rätt att allestädes erkännas som person i lagens mening.
Den som inte önskar ställa upp på denna deklaration om alla människors rättigheter kan väl lämpligen flytta till någon annan värld där dessa rättigheter inte tillämpas. Så försöker vi i vår värld fortsätta värna livet. Och glädja oss till tårar varje gång ett barn räddas undan döden.
På filosofilektionen i veckan visade jag eleverna ett litet klipp ur min debatt med Torbjörn Tännsjö som exempel på olika retoriska grepp i en debatt. I just den passagen tog jag upp svårigheten - för att inte säga: omöjligheten - i att slå fast en tydlig gräns för när liv får tas och inte när dörren väl har öppnats för samhället att döda oskyldiga människor. Tännsjö bejakar å sin sida vissa mord, men förkastar just spädbarnsmord, medan exempelvis Singer och de aktuella etikerna tycker det är helt i sin ordning att döda små nyfödda barn som föräldrarna inte vill ha. Jag kan tänka mig en mängd adjektiv för att beskriva deras hållning, men alla blir liksom för torftiga. Vi kanske för tillfället får nöja oss med: ociviliserat. Skräckinjagande ociviliserat.
Det var nog inte bara vår familj som oroligt följde dramat med den lille pojken som ramlade ner i en klippskreva idag. Och vilken lättnad när vi fick höra att han kommit upp igen välbehållen. So what, tänker jag mig att de två etikerna menar. Om han inte hade en intellektuell kapacitet att uppskatta sin egen existens tillräckligt kunde han lika gärna ligga där och ruttna. Mer rimligt reagerade brandmannen som på tevebilderna syntes brista i lättad gråt när pojken kommit upp i pappas trygga famn.
Det är lätt att tryggt för vuxna oxfordtänkare att lägga armarna i kors över att själva äga tillräcklig intelligens för att sitta säkert i båten och förtjäna ett fortsatt liv. Får vi kanske försiktigt påminna om FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 6:
Envar har rätt att allestädes erkännas som person i lagens mening.
Den som inte önskar ställa upp på denna deklaration om alla människors rättigheter kan väl lämpligen flytta till någon annan värld där dessa rättigheter inte tillämpas. Så försöker vi i vår värld fortsätta värna livet. Och glädja oss till tårar varje gång ett barn räddas undan döden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)