Om en pojke i ett gathörn

Idag var vi med om en surrealistisk liten händelse på väg till kyrkan.

I ett gathörn där i princip inga fotgängare passerar men rätt många bilar, stod en liten pojke på kanske sex år alldeles ensam i det strilande regnet, nästan uttryckslös i minspelet och spelade på ett leksaksdragspel. Framför honom stod det vanliga tillbehöret i form av en liten korg att lägga pengar i. Hela synen kändes jättemalplacerad. Vi tog ett snabbt kollektivt beslut att vända runt för att lägga en peng i hans lilla korg. Så medelst två U-svängar lyckades vi stanna till i hans gathörn. Mellanpojken öppnade dörren och steg ut med en peng, och jodå, det ljöd en liten tvåtoners konsert från leksaksdragspelet. Före oss var korgen alldeles tom, nu hade han iallfall fått en tia och en applåd från oss sex i bilen. När vi stängt dörren och farit vidare tyckte vi oss se att hans ögonbryn höjdes lite, lite grann.

När vi åkte hem igen några timmar senare var gatghörnet lika tomt som vanligt. Surrealistisk känsla. Vem var han? Något slags ängel från en annan värld? Eller var det kanske vi som fick vara änglar för en liten stund?

Imorgon: Stockholmstur och rådsmöte med Claphaminstitutet. Ska få lyssna till Lars Adaktusson för första gången in persona, blir intressant bara det.