Jag har just kommit hem från Köpenhamn där vi varit på några dagars påskresa
med familjen. Frigjorda Danmark med typiska bohemfigurer här och var och folk före i 7-Eleven-kön som köper Elefantöl till frukost. Ett land nästan ännu mer sekulariserat än Sverige. Men samtidigt upplevde jag ändå en lite större känsla av respekt för det kristna arvet.
En detalj var en ledare jag sprang på i Berlingske Tidene som (åtminstone för mina ögon) överraskande riktade skarp kritik mot det tryck som vissa politiker utövar för att genomföra homovigslar i den danska folkkyrkan. En halvhygglig svensk översättning borde bli: ”De ska komma ihåg att om vi inte går varsamt tillväga, riskerar vi att sluta i något som är ännu värre än den folkkyrka i strid med sig själv som vi ser nu. Vi riskerar att sluta med en folkkyrka där få talar för många, och en sådan folkkyrka skulle vara en självmotsägelse.” Utan att köpa hela resonemanget tycker jag ändå att det ligger ett tankeväckande engagemang för den kristna idétraditionen.
Och mer praktiskt: Under dagen tågade vi Ströget fram mellan nästan uteslutande stängda
butiker. Skärtorsdagen är inte en dag som andra, och Danmark tycks ha tagit helg (i ordets rätta bemärkelse) betydligt mer än vad vi i vårt land gör ens imorgon på årets mest ödesmättade dag, långfredagen då köpcentren är lika öppna som alla andra dagar. I Sverige där alla dagar är lika – utslätade.
Men i den stora världen utanför Sundbyberg eller andra utmarker där vi bor, där finns det vardag och fest, där finns det dagar av sorg och dagar av glädje. Långfredagen utan påskdagen vore tragedi. Påskdagen utan långfredagen vore andliga konster som inte angick oss människor. Men långfredag som följs av påskdag är den största segern av alla som kan tänkas.
fredag 6 april 2012
måndag 2 april 2012
Barn till en kung
Vi har ikväll på palmsöndagen tittat på Lejonkungen med de stora barnen. Det var nog nästan tjugo år sedan både jag och min fru såg den, men minnet av ett starkt budskap stämde ganska väl överens med filmens innehåll. Visst, det är en del buddhistiska anstrykningar här och var, men ändå pekar budskapet någonstans på att buddhismen med sitt "hakuna matata" - inga bekymmer, ligg och slumra och låt dig inte beröras av världens ondska och lidande - är en falsk ideologi. För om så hade varit kunde Simba rimligen hellre ha legat kvar och fortsatt sin drönartillvaro med sina nya polare.
Men precis som den förlorade sonen, precis som Mose i sin tillvaro på andra sidan öknen, drivs den uppvuxne lejonkungen att återta den roll han var skapad att ha. Svårt, skrämmande, allmänt obekvämt - absolut. Men värt sitt pris, eftersom ingen av oss lever för sig själv. En bra film för både barn och vuxna som behöver fundera över sin uppgift i livet.
Men precis som den förlorade sonen, precis som Mose i sin tillvaro på andra sidan öknen, drivs den uppvuxne lejonkungen att återta den roll han var skapad att ha. Svårt, skrämmande, allmänt obekvämt - absolut. Men värt sitt pris, eftersom ingen av oss lever för sig själv. En bra film för både barn och vuxna som behöver fundera över sin uppgift i livet.
fredag 30 mars 2012
Är jag en "debattör"?
Jag ser i Dagen idag att jag har begåvats med en ny titel. "Debattören Per Ewert" Själva artikeln var belysande och rättvisande åtminstone ur mitt perspektiv. Sedan gav väl inledningen sedan mig mer credit än jag förtjänar för "Gud och hans kritiker" (just så var boktiteln). Det är Mats Selander som den mesta ära ska ha för boken, och jag har heller inte gjort mer än någon annan medförfattare. Däremot har jag väl varit lite mer på i debatten, och det är till viss del en annan sak.
Men det var just det, jag känner mig inte alldeles bekväm med titeln "debattör". Osäker på om jag har haft det epitetet tidigare, åtminstone inte i så framträdande sammanhang som underrubrik. Som jag skrivit tidigare så ser jag en uppgift i att finnas med i debattsammanhang och försvara det jag tror är sant och gott, och argumentera mot det jag tror går i motsatt riktning. Men i begreppet "debattör" ligger något provocerande, lite gåpåigt. Med "debattör" tänker jag mig någon som gärna vill slänga käft bara för sakens skull. Och det är det minsta jag vill.
Det känns ändå som en lite trevlig puff att Sturmark i intervjusvaret i samma artikel respekterar mig och Mats Selander som "goda samtalspartners, pedagogiska och tydliga". Jag bollar gärna tillbaka med att Christer Sturmark normalt har ett sympatiskt bemötande både på och utanför diskussionsarenan. (Att han förföll till osakliga personangrepp i just den här debattväxlingen kan kanske välvilligt betraktas som olycksfall i arbetet) Jag uppskattar också hans till synes ärliga sökande efter sanning. Så borde det också vara möjligt att vi i slutänden kommer fram till samma sak. För - som vår hockeyspelande skolföreläsare Noah Welch (stavas visst just så) påpekade idag apropå sin egen väg till Jesus - så spelar det ingen roll hur vi ser på sanningen - den står där stadigt ändå.
Så att vara debattör för dess egen skull är inget jag söker. Att sträva efter det till synes simplare men samtidigt otroligt mycket svårare målet att bara vandra nära Jesus är något jag mycket hellre vill. Om en vecka är det påsk. En god Stilla Vecka tillönskas alla.
Men det var just det, jag känner mig inte alldeles bekväm med titeln "debattör". Osäker på om jag har haft det epitetet tidigare, åtminstone inte i så framträdande sammanhang som underrubrik. Som jag skrivit tidigare så ser jag en uppgift i att finnas med i debattsammanhang och försvara det jag tror är sant och gott, och argumentera mot det jag tror går i motsatt riktning. Men i begreppet "debattör" ligger något provocerande, lite gåpåigt. Med "debattör" tänker jag mig någon som gärna vill slänga käft bara för sakens skull. Och det är det minsta jag vill.
Det känns ändå som en lite trevlig puff att Sturmark i intervjusvaret i samma artikel respekterar mig och Mats Selander som "goda samtalspartners, pedagogiska och tydliga". Jag bollar gärna tillbaka med att Christer Sturmark normalt har ett sympatiskt bemötande både på och utanför diskussionsarenan. (Att han förföll till osakliga personangrepp i just den här debattväxlingen kan kanske välvilligt betraktas som olycksfall i arbetet) Jag uppskattar också hans till synes ärliga sökande efter sanning. Så borde det också vara möjligt att vi i slutänden kommer fram till samma sak. För - som vår hockeyspelande skolföreläsare Noah Welch (stavas visst just så) påpekade idag apropå sin egen väg till Jesus - så spelar det ingen roll hur vi ser på sanningen - den står där stadigt ändå.
Så att vara debattör för dess egen skull är inget jag söker. Att sträva efter det till synes simplare men samtidigt otroligt mycket svårare målet att bara vandra nära Jesus är något jag mycket hellre vill. Om en vecka är det påsk. En god Stilla Vecka tillönskas alla.
torsdag 29 mars 2012
Framgång för kristna skolor!
Det har varit en alldeles väldigt hektisk vecka på mitt vardagliga jobb hos oss på Kungsgymnasiet. Hektisk, men positiv. Igår onsdag hade vi påsksamling där jag fick förmånen att hålla en kortare påskpredikan. Jag tycker om att undervisa och föreläsa, men nästan alltid känner jag en ännu större glädje över de tillfällen där jag får dela och lägga ut något ur Guds ord. Det kommer mer från det som berör hjärtat. Förhoppningsvis även hos några av dem som lyssnade.
Idag hade musiklärarna också audition för besökande niondeklassare till vårt musikprogram. Roligt att se eventuellt kommande elever. Vi har också precis i dagarna fått ett glädjande besked om att dörren öppnats lite till för vår önskan att utöka vår skola med ytterligare teoretiska program. Skolinspektionen/förvaltningsrätten kom nu med ett beslut som bland annat gav ett tydligt godkännande för vår profilering och praxis som konfessionell skola. Det har funnits en stor osäkerhet om vad den nya skollagen kommer att innebära i praktiken, och vi valde därför att hålla en tydlig linje och låta den prövas rättsligt. Beslutet kommer såvitt jag begriper det att bli prejudicerande för samtliga kristna skolor i landet, och förtydligar våra möjligheter till andakt, bön och gudstjänstliknande samlingar.
Vi behöver dock diskutera beslutets innebörd med övriga friskolerörelsen innan vi går ut med närmare info om innehållet. Men det var glädjande! Nu återstår ytterligare en runda hos Skolinspektionen med en helt annan punkt som ska granskas innan ett tillstånd ligger klart - de byråkratiska kvarnarna mal långsamt...
Och imorgon ska vi ha besök med föreläsning av Noah Welsh, hockeyspelare från HV71 och en frimodigt bekännande kristen. Jag tittar ju hellre på fotboll och är hopplöst oengagerad i den jönköpingska nationalsporten hockey, men jag tror besöket kan bli väldigt givande.
Så sammantaget alltså: hektiskt, men positivt!
Idag hade musiklärarna också audition för besökande niondeklassare till vårt musikprogram. Roligt att se eventuellt kommande elever. Vi har också precis i dagarna fått ett glädjande besked om att dörren öppnats lite till för vår önskan att utöka vår skola med ytterligare teoretiska program. Skolinspektionen/förvaltningsrätten kom nu med ett beslut som bland annat gav ett tydligt godkännande för vår profilering och praxis som konfessionell skola. Det har funnits en stor osäkerhet om vad den nya skollagen kommer att innebära i praktiken, och vi valde därför att hålla en tydlig linje och låta den prövas rättsligt. Beslutet kommer såvitt jag begriper det att bli prejudicerande för samtliga kristna skolor i landet, och förtydligar våra möjligheter till andakt, bön och gudstjänstliknande samlingar.
Vi behöver dock diskutera beslutets innebörd med övriga friskolerörelsen innan vi går ut med närmare info om innehållet. Men det var glädjande! Nu återstår ytterligare en runda hos Skolinspektionen med en helt annan punkt som ska granskas innan ett tillstånd ligger klart - de byråkratiska kvarnarna mal långsamt...
Och imorgon ska vi ha besök med föreläsning av Noah Welsh, hockeyspelare från HV71 och en frimodigt bekännande kristen. Jag tittar ju hellre på fotboll och är hopplöst oengagerad i den jönköpingska nationalsporten hockey, men jag tror besöket kan bli väldigt givande.
Så sammantaget alltså: hektiskt, men positivt!
måndag 26 mars 2012
Artikel om den fantastiske Wilberforce publicerad idag
Tänkte inte på det när jag skrev gårdagens inlägg om den brittiske juristen som lade sin framgångsrika och ekonomisk lukrativa karriär i malpåse för att satsa sitt liv på dem som ingen annan ville hjälpa. Men idag publicerar Världen Idag en artikel jag skrivit om den otroligt beundransvärde William Wilberforce, som - inte helt på egen hand, men nära nog - lyckades avskaffa första slavhandeln och därefter också själva slaveriet i det brittiska imperiet. Också han valde bort ytlig karriärism för att göra allt han förmådde för att upprätta de människor som av andra förklarats sakna människovärde och rättigheter. Tänk, det är nästan så att man känner vissa vibbar som känns igen även i vår tid...
Nå, inte heller Wilberforces inledande karriär var mycket att skryta med. Men efter att ha mött Gud på ett genomgripande sätt gick han in i en alldeles fantastisk uthållighet i parlamentet, genom nederlag efter nederlag till slutlig seger. Hans arbete imponerar så otroligt på mig (och många andra), och skänker inspiration till att fortsätta arbetet i exempelvis Claphaminstutet, som tagit sitt namn just från Wilberforce och hans medarbetares engagemang utifrån just londonförorten Clapham.
Artikeln finns enbart för prenumeranter på tidningens hemsida, vi har dock lagt den på www.claphaminstitutet.se Avslutningen följer här:
"En månad efter Wilberforces död föll klubbslaget i parlamentet som innebar slutlig befrielse för slavarna i det brittiska samväldet. En man hade sett sitt förslag röstas ner gång på gång, sett sina entusiastiska tal falla till marken utan resultat. Men för varje gång hade rättfärdighetens och människovärdets flamma fått ytterligare lite näring. Och till slut hade den tillräcklig kraft att bränna av slaveriets kedjor. Till slut hade den uthållige politikern lyckats.William Wilberforces arbete för människovärde och befrielse för de fångna behöver fortsätta även bland oss idag.
Många av oss behöver ta upp hans mantel och fortsätta arbetet, ända fram till den dag profeten Amos profetiska vision fullbordas, när vi får se 'rätten flöda fram som vatten, och rättfärdigheten som en ständigt rinnande ström'."
Nå, inte heller Wilberforces inledande karriär var mycket att skryta med. Men efter att ha mött Gud på ett genomgripande sätt gick han in i en alldeles fantastisk uthållighet i parlamentet, genom nederlag efter nederlag till slutlig seger. Hans arbete imponerar så otroligt på mig (och många andra), och skänker inspiration till att fortsätta arbetet i exempelvis Claphaminstutet, som tagit sitt namn just från Wilberforce och hans medarbetares engagemang utifrån just londonförorten Clapham.
Artikeln finns enbart för prenumeranter på tidningens hemsida, vi har dock lagt den på www.claphaminstitutet.se Avslutningen följer här:
"En månad efter Wilberforces död föll klubbslaget i parlamentet som innebar slutlig befrielse för slavarna i det brittiska samväldet. En man hade sett sitt förslag röstas ner gång på gång, sett sina entusiastiska tal falla till marken utan resultat. Men för varje gång hade rättfärdighetens och människovärdets flamma fått ytterligare lite näring. Och till slut hade den tillräcklig kraft att bränna av slaveriets kedjor. Till slut hade den uthållige politikern lyckats.William Wilberforces arbete för människovärde och befrielse för de fångna behöver fortsätta även bland oss idag.
Många av oss behöver ta upp hans mantel och fortsätta arbetet, ända fram till den dag profeten Amos profetiska vision fullbordas, när vi får se 'rätten flöda fram som vatten, och rättfärdigheten som en ständigt rinnande ström'."
söndag 25 mars 2012
Sälj allt du äger och ge åt de fattiga
Jag har haft förmånen att lyssna till den i Rumänien boende engelsmannen Lee Saville (länk till hans hjälporganisation här) som besökte lilla Forserum idag. Har hört lite om hans berättelse tidigare, har förstått det som att han besöker Sverige då och då. Han har ett djupt omskakande vittnesbörd om hur han själv som framgångsrik advokat drabbades av en - som han upplever det - gudomlig maning att göra sig av med sina tillgångar i England och resa ut och starta en hjälpverksamhet bland de fattigaste bland fattiga i Rumänien. Omskakande, obekvämt och synnerligen imponerande för mig och nästan varje ekonomiskt välmående svensk.
Jag kan samtidigt inte komma ifrån tanken - hur kommer det sig att den här typen av självutgivande verksamheter nästan alltid tycks startas av överlåtna kristna (eller möjligen andra religiöst troende), inte av förment upplysta och samhällsräddande religionsmotståndare? Vad är det som väcker den här osjälviska attityden till sin omvärld, istället för att sätta fokus på sin egen lycka och välgång? Vad är det som gör att Jesu lärjungar väljer en sådan här väg, där andras behov blir så långt viktigare än den egna bekvämligheten?
Svaren på frågor av den här typen kanske säger en hel del om vilken världsbild som presenterar den hållbaraste att bygga våra liv och vår värld på.
Jag kan samtidigt inte komma ifrån tanken - hur kommer det sig att den här typen av självutgivande verksamheter nästan alltid tycks startas av överlåtna kristna (eller möjligen andra religiöst troende), inte av förment upplysta och samhällsräddande religionsmotståndare? Vad är det som väcker den här osjälviska attityden till sin omvärld, istället för att sätta fokus på sin egen lycka och välgång? Vad är det som gör att Jesu lärjungar väljer en sådan här väg, där andras behov blir så långt viktigare än den egna bekvämligheten?
Svaren på frågor av den här typen kanske säger en hel del om vilken världsbild som presenterar den hållbaraste att bygga våra liv och vår värld på.
fredag 23 mars 2012
Varvar ner efter debattstormen
Att vara med och begrava hustruns farfar idag var en välkommen återgång till det stilla, det heliga, och det eviga - allt efter att ha ingått i den diskussion som i alldeles för många fall farit ut osaklighet och itill hånfullhet gränsande hårdhet. Att bara vistas på forum där debatt förs utarmar själen. Jag känner visserligen att det är en arena där jag behöver finnas med och efter bästa förmåga försöka förkunna Guds sanning. Men jag skulle aldrig orka vistas i det klimatet utan avbrott. Som människor behöver vi en ständigt återkommande kontakt med lugnet och evigheten. Jag tror dessutom att det kan skapa en hel del ödmjukhet åt samtalet.
Elisabeth Sandlund har en bra ledare i Dagen idag med anledning av debatten i SvD, där hon gläds åt att debatten förs, men manar till en ödmjuk ton i den. Det gapiga och överlägsna slår undan benen på de bästa argument. Varför inte låta Elisabeths råd gälla även på denna blogg, självfallet då från båda sidor.
Det bibelord som jag upplevt ligger tydligast över mitt eget liv är Ps 45:5 med devisen "Dra ut till försvar för sanning, ödmjukhet och rättfärdighet." Jag tycker den utgör ett oerhört klokt fokus för varje människa, speciellt dem som drivs av ett patos att med pennans eller munnens hjälp förändra sin omgivning. Sanning utan ödmjukhet blir hård och oattraktiv; ödmjukhet utan sanning blir innehållslös och meningslös. Båda delarna är omistliga i varje form av förkunnelse.
Nu i helgen fördjupas fastan och går in i sina sista två veckor. Det är en tid för ödmjukhet - för jude och grek, för lärjunge och tvivlare. Jesus kom nämligen för att ge liv åt alla. Låt oss försöka fästa blicken åt rätt håll under den sista tiden fram till korset och uppståndelsen. Båda är verkliga, båda livsförvandlande.
Elisabeth Sandlund har en bra ledare i Dagen idag med anledning av debatten i SvD, där hon gläds åt att debatten förs, men manar till en ödmjuk ton i den. Det gapiga och överlägsna slår undan benen på de bästa argument. Varför inte låta Elisabeths råd gälla även på denna blogg, självfallet då från båda sidor.
Det bibelord som jag upplevt ligger tydligast över mitt eget liv är Ps 45:5 med devisen "Dra ut till försvar för sanning, ödmjukhet och rättfärdighet." Jag tycker den utgör ett oerhört klokt fokus för varje människa, speciellt dem som drivs av ett patos att med pennans eller munnens hjälp förändra sin omgivning. Sanning utan ödmjukhet blir hård och oattraktiv; ödmjukhet utan sanning blir innehållslös och meningslös. Båda delarna är omistliga i varje form av förkunnelse.
Nu i helgen fördjupas fastan och går in i sina sista två veckor. Det är en tid för ödmjukhet - för jude och grek, för lärjunge och tvivlare. Jesus kom nämligen för att ge liv åt alla. Låt oss försöka fästa blicken åt rätt håll under den sista tiden fram till korset och uppståndelsen. Båda är verkliga, båda livsförvandlande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)