Jag har haft förmånen att lyssna till den i Rumänien boende engelsmannen Lee Saville (länk till hans hjälporganisation här) som besökte lilla Forserum idag. Har hört lite om hans berättelse tidigare, har förstått det som att han besöker Sverige då och då. Han har ett djupt omskakande vittnesbörd om hur han själv som framgångsrik advokat drabbades av en - som han upplever det - gudomlig maning att göra sig av med sina tillgångar i England och resa ut och starta en hjälpverksamhet bland de fattigaste bland fattiga i Rumänien. Omskakande, obekvämt och synnerligen imponerande för mig och nästan varje ekonomiskt välmående svensk.
Jag kan samtidigt inte komma ifrån tanken - hur kommer det sig att den här typen av självutgivande verksamheter nästan alltid tycks startas av överlåtna kristna (eller möjligen andra religiöst troende), inte av förment upplysta och samhällsräddande religionsmotståndare? Vad är det som väcker den här osjälviska attityden till sin omvärld, istället för att sätta fokus på sin egen lycka och välgång? Vad är det som gör att Jesu lärjungar väljer en sådan här väg, där andras behov blir så långt viktigare än den egna bekvämligheten?
Svaren på frågor av den här typen kanske säger en hel del om vilken världsbild som presenterar den hållbaraste att bygga våra liv och vår värld på.
Härligt och stark att höra om Lee Saville och "hans" Rumänienarbete, var själv ute med några och reste i ett Balkanland förra veckan, besökte en camp med gypsies och romer med lite "hjälp" - som en liten, pytte liten församling i detta Balkan land har......
SvaraRaderaR.Ö.
För att humanister bara ger till projekt som har omtanke utan baktanke (som Sida, som aldrig verkar få något att fungera, vilket i sin tur kan bero på att man gav tull uttalat kommunistiska regimer).
SvaraRadera