Att vara med och begrava hustruns farfar idag var en välkommen återgång till det stilla, det heliga, och det eviga - allt efter att ha ingått i den diskussion som i alldeles för många fall farit ut osaklighet och itill hånfullhet gränsande hårdhet. Att bara vistas på forum där debatt förs utarmar själen. Jag känner visserligen att det är en arena där jag behöver finnas med och efter bästa förmåga försöka förkunna Guds sanning. Men jag skulle aldrig orka vistas i det klimatet utan avbrott. Som människor behöver vi en ständigt återkommande kontakt med lugnet och evigheten. Jag tror dessutom att det kan skapa en hel del ödmjukhet åt samtalet.
Elisabeth Sandlund har en bra ledare i Dagen idag med anledning av debatten i SvD, där hon gläds åt att debatten förs, men manar till en ödmjuk ton i den. Det gapiga och överlägsna slår undan benen på de bästa argument. Varför inte låta Elisabeths råd gälla även på denna blogg, självfallet då från båda sidor.
Det bibelord som jag upplevt ligger tydligast över mitt eget liv är Ps 45:5 med devisen "Dra ut till försvar för sanning, ödmjukhet och rättfärdighet." Jag tycker den utgör ett oerhört klokt fokus för varje människa, speciellt dem som drivs av ett patos att med pennans eller munnens hjälp förändra sin omgivning. Sanning utan ödmjukhet blir hård och oattraktiv; ödmjukhet utan sanning blir innehållslös och meningslös. Båda delarna är omistliga i varje form av förkunnelse.
Nu i helgen fördjupas fastan och går in i sina sista två veckor. Det är en tid för ödmjukhet - för jude och grek, för lärjunge och tvivlare. Jesus kom nämligen för att ge liv åt alla. Låt oss försöka fästa blicken åt rätt håll under den sista tiden fram till korset och uppståndelsen. Båda är verkliga, båda livsförvandlande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar