Påsklärdomar från Köpenhamn

Jag har just kommit hem från Köpenhamn där vi varit på några dagars påskresa
med familjen. Frigjorda Danmark med typiska bohemfigurer här och var och folk före i 7-Eleven-kön som köper Elefantöl till frukost. Ett land nästan ännu mer sekulariserat än Sverige. Men samtidigt upplevde jag ändå en lite större känsla av respekt för det kristna arvet.

En detalj var en ledare jag sprang på i Berlingske Tidene som (åtminstone för mina ögon) överraskande riktade skarp kritik mot det tryck som vissa politiker utövar för att genomföra homovigslar i den danska folkkyrkan. En halvhygglig svensk översättning borde bli: ”De ska komma ihåg att om vi inte går varsamt tillväga, riskerar vi att sluta i något som är ännu värre än den folkkyrka i strid med sig själv som vi ser nu. Vi riskerar att sluta med en folkkyrka där få talar för många, och en sådan folkkyrka skulle vara en självmotsägelse.” Utan att köpa hela resonemanget tycker jag ändå att det ligger ett tankeväckande engagemang för den kristna idétraditionen.

Och mer praktiskt: Under dagen tågade vi Ströget fram mellan nästan uteslutande stängda
butiker. Skärtorsdagen är inte en dag som andra, och Danmark tycks ha tagit helg (i ordets rätta bemärkelse) betydligt mer än vad vi i vårt land gör ens imorgon på årets mest ödesmättade dag, långfredagen då köpcentren är lika öppna som alla andra dagar. I Sverige där alla dagar är lika – utslätade.

Men i den stora världen utanför Sundbyberg eller andra utmarker där vi bor, där finns det vardag och fest, där finns det dagar av sorg och dagar av glädje. Långfredagen utan påskdagen vore tragedi. Påskdagen utan långfredagen vore andliga konster som inte angick oss människor. Men långfredag som följs av påskdag är den största segern av alla som kan tänkas.