Puh!

Det har blivit nästan ogörligt att följa kommentarermängden i föregående bloggpost, dels för att kommentargadgeten till höger har pajat, dels för att Blogger har lagt in den iofs vettiga hanteringen att nya diskussioner kan skapas till enskilda kommentarer. Men det blir något bökigt att följa när antalet kommentarer blir många. Ska försöka hinna skriva en kortare respons till diskussionen imorgon.

Ny artikelserie på Vem tänder stjärnorna-temat

Tidningen Världen Idag hörde för en tid sedan av sig och önskade en artikelserie för kultursidan på temat från Vem tänder stjärnorna. Vi valde då att koncentrera oss på frågorna 2-6, det vill säga en belysning av hur de stora världsbilderna besvarar de stora existentiella frågorna. Den första och huvudsakliga frågan om Guds existens har tidningen redan täckt i läsvärda kulturartiklar. Vi valde därför att just i den här serien lämna den frågan därhän.

Vi inledde i fredags med frågan om hur världsbilderna beskriver människans natur. Här kommer ett kortare utdrag - för hela texten hänvisar jag till papperstidningen. Artikelserien fortsätter under kommande fredagar, följ den gärna i tidningen.

"DNA-upptäckaren och ateisten Francis Crick går möjligen ännu längre, när han säger att människan och alla våra förmågor är 'ingenting mer än beteendet hos en stor mängd nervceller och deras åtföljande molekyler'.

Om människan bara är resultatet av genernas lek äger vi således varken värde eller fri vilja. Ateismens människosyn har genom historien fått ödesdigra konsekvenser - från Darwins förakt för svaga och sjuka, via Nietzsches övermänniskoideal och vidare till brännugnarna i Auschwitz. (...)

Där ateismen och panteismen driver människan in i ett ständigt vacklande mellan att försöka leva konsekvent mot sin världsbild och samtidigt fungera som en verklig människa, erbjuder den kristna tron istället en harmoni. Vår känsla om oss själva är korrekt - vi äger en rad verkligt unika egenskaper, gåvor från den evige och kärleksfulle Gud som skapat oss och gjort det möjligt att leva i djup gemenskap med varandra och med Skaparen själv."

Kommenterar Humanisterna i dagens Världen Idag

På väg hem från Göteborg i måndags (fantastiskt inspirerande att besöka en så stor och väl fungerande kristen skola som LM Engströms gymnasium i staden, vi är många som har mycket att lära av dem) ringde en reporter från Världen Idag. Hon hade läst föregående blogginlägg, och mot bakgrund av den nyligen avgångne ordföranden i Unga Humanister ställde hon några intervjufrågor om debatten kring kulturen i Humanisterna utifrån hur jag hade upplevt den.

Artikeln är med i tidningen idag, jag är väl inte ordagrant rätt citerad, men jag tycker andemeningen gick fram tillräckligt väl. Tycker dock jag ser aningen surmulen ut i sammanhanget, då de båda avbildade humanisterna torde ha större anledning än jag att känna sig lite nedstämda i nuläget. Jag tror de tog den där bilden inför fjolårets debatt om dödshjälp, och jag tyckte inte det var läge att se jättemunter ut just där...

Vad sammanhanget beträffar är jag är inte ute efter att slå mynt av tråkiga händelser inom Humanisterna eller Unga Humanister. Jag har därför ingen avsikt att försöka göra någon poäng av de händelser som vevats de senaste dagarna eller hävda att de påstådda handlingarna skulle vara på något vis generella för den sekulärhumanistiska rörelsen - det har jag ingen aning om. Men det ligger en viktig tanke i den avgångna ordförandens ord om Humanisterna som så rabiat religionsfientliga att andra, viktigare hänsyn får ge vika. Som jag säger i artikeln tror jag att den aktuella situationen har skapat ett viktigt läge för den sekulärhumanistiska rörelsen att välja väg: religionskritik till varje pris eller arbete för ett humanare samhälle. Det vägvalet ska bli intressant att följa.

Nu hoppas jag att åtminstone jag ska vara färdig med den här diskussionen för ett tag framöver. Är fullt upptagen med vardagsgöra och spännande planer inför våren. Återkommer inom kort om detta.

Hellre kämpa för än kämpa mot

Jag är inte överdrivet förtjust i att bedriva polemik och behöva ägna massa energi åt att hålla stånd mot diverse angrepp. Jag är mycket mer förtjust i att förkunna och förmedla det glada budskapet - evangeliet. Men ibland blir angreppspolitiken från sådana i den grupp som kallar sig Humanisterna så frekvent att vissa av oss upplever att vi behöver lägga mer energi än vi önskar till att gå till motvärn.

Jag har flera gånger försökt hitta områden där både kristna och sekulära humanister skulle kunna hitta gemensamma referenspunkter till försvar för ett mer humant samhälle och till skydd för människan, inte minst i fjolårets debatt med Torbjörn Tännsjö. Men vid det och andra tillfällen har jag gång på gång upplevt hur en stor majoritet av dem som kallar sig Humanister har satt ett större värde på att håna eller bekämpa kristna än på att samverka i humanistisk anda. Råkade just nu se bland kommentarerna på YouTube (där debatten nu setts över 3000 gånger) att någon ger den lindrigt balanserade sammantagna analysen att "Per Ewert är en [svordom] idiot från vad jag kan se". Jag tar inte jätteilla vid mig, eftersom jag ser sådana här formuleringar som mer riktade mot min roll som debattör än mot mig som person. Men visst är det beklagligt att skälen att se ner på religiösa människor för många verkar vara långt viktigare än att försöka bygga ett gott och omtänksamt samhälle.

Nu ser jag att även Unga Humanisters nyligen avgångna ordförande Jessica Schedvin kastar in handduken med motiveringen: "Nu är det mer än en månad sedan jag lämnade ordförandeposten i Unga Humanister och medlemskapet i Humanisterna. Det är nu jag fattar hur stor del av mitt liv det fick ta och hur mycket felprioriterat det var att försöka gå in och förändra någonting som inte gick att förändra. Att förespråka en mer positiv retorik för ett gäng religionshatare går inte."

Tråkigt. Men kanske ofrånkomligt för den som vill något mer än att bara bråka med meningsmotståndare.

Imorgon ska jag åka och besöka två av landets kristna gymnasieskolor i rollen av ordförande för vår organisation KLEO. Det ska bli gott att knyta starkare kontakter för byggandet av en öppnare och varmare skolvärld. Resten av veckan ska jag jobba dedikerat med redaktörens kommentarer till min kommande bok, där jag vill försöka hjälpa många till ett värdigare liv - utan att ständigt försöka slå ner på mina medmänniskor. Dessa uppgifter tycker jag känns klart mer meningsfulla än att ägna all energi på att bekämpa alla som inte tycker som jag. Hade varit roligt om många fler av dem som kallar sig Humanister hade tänkt detsamma.

Slutreplik ordväxlingen med Humanistbloggen

Anders Hesselbom har skrivit en svarsreplik om förhållandet mellan tro och vetenskap. Som även en medateist beskrev i en kommentar i föregående bloggpost inledde Hesselbom samtalet i en allt annat än kontaktskapande ton när han utan fog klistrade på undertecknad ståndpunkten att jorden är 6000 år.

I sin replik säger Hesselbom inget direkt nytt i sak, men håller sig iallafall huvudsakligen ifrån samma typ av osakliga angrepp. Han håller fast vid att Guds existens är en vetenskaplig fråga som enligt hans förmenande är felaktig, på samma sätt som ståndpunkten att jorden är 6000 år gammal är felaktig. Inställningen leder till en del problem. Jag skulle på ett liknande sätt kunna rada upp flera påståenden som jag skulle beskriva som felaktiga, exempelvis såhär: Kebnekajse har en höjd av 413 meter över havet; skåningar har sämre komihåg än andra; materia är det enda som finns.

Jag tror att samtliga dessa påståenden är felaktiga. Problemet är förstås att frågorna och framför allt möjligheten att besvara dem ligger på helt olika nivåer: den första undersöks med direkt empiriska naturvetenskapliga metoder, den andra med sociologiska eller etnologiska humanvetenskapliga metoder, den tredje med filosofisk metod. Vi har heller inte rätt att beskriva samtliga påståenden vi avfärdar som felaktiga såsom felaktiga med samma grad av säkerhet, helt enkelt för att de inte bevisas med samma grad av säkerhet. Gudsförnekare i strävan efter att avskaffa Gud med vetenskapens hjälp gör väl i att göra detta med starkare vetenskapsfilosofiskt resonemang. Se även Stefan Gustavssons krönika i ämnet i dagens Världen Idag.

När Hesselbom dessutom tar till åståenden som att svagheten i de traditionella argumenten för Guds existens "måste erkännas av den som inte försanthåller tandféns existens eller Det Flygande Spaghettimonstrets existens, eftersom argumenten är lika användbara (eller oanvändbara) i deras försvar" blir det väldigt svårt att fortsätta föra samtalet på en vuxen nivå. Tyvärr.

Generande osakligt angrepp från Humanistbloggen

Ibland blir man ärligt imponerad av en ideologisk motståndare argumentation. På den ateistiska sidan finns flera goda debattörer som rent debattmässigt gör väl ifrån sig, uttrycker sig respektfullt och på ett sakligt sätt avslöjar eventuella blottor i motståndarens argument. Men ibland ser man också exempel på motsatsen. Anders Hesselbom, en av skribenterna på Humanistbloggen, ger idag ett så virrigt och snedsparkande angrepp på (och här får jag gissa lite, han svingar så ofokuserat att det är lite svårt att se vad han egentligen vill slå på) kristna i allmänhet och undertecknad i synnerhet att man bara sitter och skakar på huvudet.

Jag försöker bena ut vad skribenten egentligen vill slå fast, men bloggposten är en sådan radda av illa använda retoriska grepp att det är svårt att få ordning på. Rubriken "Guds existens är den centrala frågan" är alldeles rimlig, men sen börjar snurren.

Redan inledningen: "Varför försöker lite mer entusiastiska kristna skapa en dikotomi mellan vetenskap och religiös tro?" är konstig. Men jag trodde i min enfald att de som vill förklara vetenskap och gudstro som inkompatibla är ju gudsförnekarna, inte de kristna? Jag har tvärtom konsekvent lyft fram åsikten att gudstro och vetenskap går mycket väl hand i hand. Men gåtfullt nog lyfter skribenten sedan som avskräckande exempel fram - undertecknad! "Ett iögonfallande exempel är läraren och apologeten Per Ewert, som gått i bräschen när det gäller att etablera alternativa, mer trosinriktade, vägar till kunskap." Här blir det fullständigt obegripligt exakt vad jag sagt eller skrivit som skribenten vill ondgöra sig över. Vad betyder "trosinriktade"? Som varje förstårsstudent får veta bygger all kunskap på någon form av grundläggande trosåskådning. Tro i sig kan inte vara problemet, det måste rimligen gälla någon form av tro som skribenten inte själv omfattar.

Så kommer då lösningen: "Jag tänker givetvis på skapelsetro." Även här blir argumentationen svårgreppbar. Varje gudstroende forskare är i rimlighetens namn att betrakta som skapelsetroende eftersom man tror att Gud har skapat världen, men det går förstås att definiera begreppet smalare än så. Är det något sådan smalare tolkning som skribenten avser? Eller menar han att ståndpunkten att Gud existerar och har skapat världen a priori är otänkbar och därmed ovetenskaplig? Förutom de enorma problem skribenten skulle få för att bevisa detta innebär det också att i princip samtliga forskare från den vetenskapliga revolutionen och fram till år 1800 kastas överbord, och att även alla de gudstroende ledande forskare som verkat därefter måste förkastas. För att försöka sig på något sådant bör man nog - för att uttrycka sig försiktigt - vara utrustad med en rätt stor portion frimodighet.

Därefter nämner skribenten att jag medverkat med ett kapitel i boken "Gud och hans kritiker". Korrekt så långt. Därefter nämns att samma bok handlar om andra saker än jag skrivit om. Jag är osäker på om jag ska förstå det som ett argument mot mig eller mot boken som sådan. Synpunkter på annat än jag själv skrivt bör väl i det fallet som brukligt riktas mot aktuell författare eller mot bokens redaktör. Sen citeras jag med att det är "väl känt" att designargumentet fått större betydelse under senare år. Men är inte det en ganska etablerad samtidsbild? Eller är det någon som vill ifrågasätta det påståendet? Och märk väl, även om man skulle vilja göra det, säger det samtidigt inget som helst om huruvida designargumentet är falskt eller inte.

Efter detta ramlar inlägget över i begrepp som kreationism, ungjordskreationism och att vissa hävdar att jorden är 6000 år gammal. Här blir det helt enkelt obegripligt om skribenten utan att ange någon som helst källa vill klistra de epiteten på mig, eller om det helt enkelt rör sig om svepande etiketterande som smetar av sig var som helst, även undertecknad. Men det är ett väldigt fult sätt att bedriva debatt, att klämma till med något begrepp man vet att åhörarna ogillar och därefter inte säga det rätt ut, men mellan raderna kleta fast det på någon meningsmotståndare. Det är sannerligen inget speciellt hederligt sätt att diskutera. Om Anders Hesselbom vill angripa några av de ståndpunkter jag försvarar vort det tveklöst hederligare att peka ut och citera några sådana och därefter försöka ge hållfasta argument mot dem. Att istället hålla på med sådana här slängar utan att egentligen påstå någonting alls i sak är däremot ohederligt i allra högsta grad.

Bloggposten avslutas därefter på en nivå som jag tror generar inte bara mig utan även de intellektuellt skarpa ateistiska skribenter som jag hänvisade till i inledningen: "'jag tror på Gud' är inte alls ett vettigare uttalande än 'jag tror att jorden är 6000 år gammal', ur ett intellektuellt perspektiv" 

Nej, jag ämnar inte lägga någon energi på ett ens bemöta ett angrepp på den nivån. Snälla ni ivriga gudsförnekare, om det ska finnas någon möjlighet till ett seriöst samtal vore det klädsamt om ni undvek att släppa fram argumentation av den här typen. Det ställer verkligen inte er sak i god dager. Alls.

Om den här röran är den skarpaste kritik som gudskritikerna kan komma med - och om undertecknad skulle förtjäna att vara exempel på en av de allvarligaste fienderna till sann vetenskap - då förstår jag verkligen ingenting. I så fall lär det knappast dröja speciellt länge innan den nyateistiska rörelsen imploderar in i sin egen tomhet. Är det kanske rentav det vi börjar se?

Myten om det religiösa våldet

Dagen hade härom dagen en både belysande och perspektivskapande artikel om och med William T. Cavanaugh som nyligen varit på sverigebesök. Hans budskap sammanfattas i att det inte alls är så som sekularisterna vill göra gällande, att religionen i sig bär med sig ett frö till våld och konflikt.

Cavanaugh visar istället att många av de konflikter som gärna förses med religiösa etiketter i realiteten bäst förklaras med sekulära orsaker. Han sammanfattar religionskritikernas grundläggande syn på dessa ack så efterblivna religiösa personer: "Deras våld är religiöst och därför är det irrationellt och splittrande. Vårt våld å andra sidan är sekulärt, rationellt och fredsskapande, alltså måste vi bomba dem tills de vet bättre." Cavanaugh lyfter bland annat fram den framstående nyateisten Sam Harris önskan om att slå till militärt mot sådana - främst muslimska - stater som hotar västerlandets ideal. Cavanaugh citerar Harris hårdföra inställning: "Vi måste fortsätta att spilla blod i vad som i slutänden är ett idéernas krig.”

Sammanfattningsvis leder detta William Cavanaugh från att helt ta avstånd från myten om den medfött våldsamma religionen: "I praktiken är det så att Harris logik skiljer sig väldigt lite från Bush-doktrinen som säger att Amerika har de liberala ideal som är ”rätta och sanna, för varje person, i varje samhälle, och att vi måste använda vår makt att verka för dessa värden, på alla kontinenter, om så krävs måste Amerika använda militära medel för att sprida och befästa dessa värderingar”.

– Våldet får näring i behovet av fiender, behovet av att skilja ut oss från de andra. En sådan uppdelning av världen gör den begriplig för oss, men den gör den omöjlig att leva i för många andra. Ett sätt att bekämpa denna uppdelning är att göra sig av med myten om det religiösa våldet."

Alltid bra med perspektiv - eller hur?