Här har jag haft en bra kväll i Vimmerby. Lite annorlunda än väntat eftersom jag fått uppgiften att det var två föreläsningar på styvt en timme var, men den andra var istället ungdomsmöte med 20 minuters predikan. Jag drog väl över lite i tid, men det blev en fin helhet på mötet. Vimmerby är en fin stad, med åtminstone ett underligt inslag. På väg till nattkvarteret passerade jag "Belsebuls barnkläder". Okej?? Åtminstone jag känner kanske ingen jättelängtan efter att handla kläder hos Hin Håle till mina barn.
Tisdag ja! Nej, jag har inte smugit sig in i Jonas Gardells program senare på kvällen. Däremot kan man se mig i "Vem vet mest?" i SVT2 kl 19. En ganska bra teveidé där slumpmomentet iochförsig är rätt stort, mycket avgörs ju av huruvida man råkar få enkla eller svåra frågor i början. Programmet spelades in redan i december, men kontraktet förbjuder mig att skvallra om utgången. Den som tittar får iallafall se lite mer av hur jag ser ut i rörliga bilder.
Om jag lyckades komma in på någon religionsfilosisk diskussion i programmet? Jodå, det gick det också.
lördag 27 februari 2010
fredag 26 februari 2010
Släpper nyhet snart
Jag sitter och lägger sista handen vid förberedelse inför kommande Vem tänder stjärnorna-helg i Vimmerby. Intresserade som finns i regionen får gärna komma och vara med; jag har två föreläsningar på lördag em-kväll, samt gudstjänst på söndagen i Korskyrkan.
Jag kan samtidigt förvarna om en liten nyhet som jag tänkte släppa här i helgen. Har lärt mig av Stefan Swärd som ständigt släpper såna här teasers när han exvs ska göra något i media. Så ja, nu har jag förstås sagt A redan... B kommer inom kort!
Jag kan samtidigt förvarna om en liten nyhet som jag tänkte släppa här i helgen. Har lärt mig av Stefan Swärd som ständigt släpper såna här teasers när han exvs ska göra något i media. Så ja, nu har jag förstås sagt A redan... B kommer inom kort!
torsdag 25 februari 2010
Pratat med mannen som besegrade Dawkins
Igår hade jag den stora glädjen att få en telefonintervju med professor John Lennox, en av världens idag främsta apologeter. Det som han ser som sitt viktigaste uppdrag just nu är att visa hur ateismens ståndpunkt att vetenskapen förutsätter ateism är falsk, och att vetenskapen tvärtom ger spår som pekar mot en biblisk världsbild. Han har mött bl a Richard Dawkins i två debatter, där en tämligen enad kår av bedömare menar att Lennox besegrade sin berömde och högljudde opponent.
Det var ett väldigt trevligt samtal, Lennox var avslappnad och intressant att prata med, inte på något sätt så styv i korken som den skulle kunna vara som lyckats nå stora yttre framgångar. Vi kom ganska snabbt fram till en gemensam syn på debatten som sådan. Han menade att han skulle kunna ägna massor av tid åt att debattera och kanske även vinna debatter. Men precis som jag menade han att det inte kan vara vårt enda fokus att till varje pris vinna en debatt. Därför är det avgörande hur vi bemöter motdebattörer eller åhörare, inte främst som motståndare utan som medmänniskor som vi försöker nå med det både glada och sanna budskapet om Jesus.
Resultatet av intervjun kommer i Dagen om någon vecka. John Lennox kommer också i slutet av nästa månad till Sverige och är huvudtalare på Apologias konferens Tro och Vetenskap. Jag medverkar inte själv vid årets konferens, och tror att jag behöver vara hemma med familjen. Det kommer hursomhelst med säkerhet att bli väldigt intressanta dagar!
Det var ett väldigt trevligt samtal, Lennox var avslappnad och intressant att prata med, inte på något sätt så styv i korken som den skulle kunna vara som lyckats nå stora yttre framgångar. Vi kom ganska snabbt fram till en gemensam syn på debatten som sådan. Han menade att han skulle kunna ägna massor av tid åt att debattera och kanske även vinna debatter. Men precis som jag menade han att det inte kan vara vårt enda fokus att till varje pris vinna en debatt. Därför är det avgörande hur vi bemöter motdebattörer eller åhörare, inte främst som motståndare utan som medmänniskor som vi försöker nå med det både glada och sanna budskapet om Jesus.
Resultatet av intervjun kommer i Dagen om någon vecka. John Lennox kommer också i slutet av nästa månad till Sverige och är huvudtalare på Apologias konferens Tro och Vetenskap. Jag medverkar inte själv vid årets konferens, och tror att jag behöver vara hemma med familjen. Det kommer hursomhelst med säkerhet att bli väldigt intressanta dagar!
onsdag 24 februari 2010
Guds återkomst!
Svenska Dagbladet har startat en artikelserie om Guds återkomst. Det hela verkar mycket intressant och anknyter tydligt till det skeende som jag både vill peka på och vara med och forma. Dagens artikel kopplar till hur postmoderna filosofer återuppväckt Gud ur slummern de försökt vagga in honom och nutidsmänniskan i. Jag blir positivt förundrad över alla dessa tecken på att de i alla tider, i alla kulturer självklara frågorna om Gud återkommer i det offentliga samtalet.
I förra veckans debatt förde Christer Sturmark fram den gravt historielösa ståndpunkten att människan inte är speciellt religiös. Detta är naturligtvis helt taget ur luften. All historisk, sociologisk och antropologisk forskning pekar på att alla mänskliga kulturer har kännetecknats av religiösa inslag, av en längtan efter kontakt med någon eller något större än oss själva, vilket jag självfallet såg mig nödgad att påpeka.
När jag föreläser om de stora frågorna brukar jag ofta göra ett svep över de senaste två seklernas utveckling, där ateismens framgångssaga från 1960-talet bröts av den nyandliga panteismen. Perioden från 2000 och framåt brukar jag - med ett åtföljande frågetecken - kalla för Guds återkomst. Är det snart dags att ta bort frågetecknet?
I förra veckans debatt förde Christer Sturmark fram den gravt historielösa ståndpunkten att människan inte är speciellt religiös. Detta är naturligtvis helt taget ur luften. All historisk, sociologisk och antropologisk forskning pekar på att alla mänskliga kulturer har kännetecknats av religiösa inslag, av en längtan efter kontakt med någon eller något större än oss själva, vilket jag självfallet såg mig nödgad att påpeka.
När jag föreläser om de stora frågorna brukar jag ofta göra ett svep över de senaste två seklernas utveckling, där ateismens framgångssaga från 1960-talet bröts av den nyandliga panteismen. Perioden från 2000 och framåt brukar jag - med ett åtföljande frågetecken - kalla för Guds återkomst. Är det snart dags att ta bort frågetecknet?
tisdag 23 februari 2010
Har lagt ut mina föreläsningar på nätet
I väntan på att förlaget Fri Tanke ska lägga ut förra veckans paneldebatt på nätet har jag samlat ihop några av mina föreläsningar och lagt ut på boksajten för fri nedladdning. Några längre, några kortare. Två av dem har dessutom fått första sekunderna avhuggna, men jag hoppas ändå att innehållet ska kunna bli till nytta och inspiration. Föreläsningarna ligger i vänsterspalt på sidan, högerklicka där det står ladda ner, och välj "Spara mål som" så bör det funka.
lördag 20 februari 2010
Designad snö
Här hos mig har det ramlat ner ett gäng små vita tingestar från himlen idag. Vackert, men lite snärjigt att få undan.
Jag bloggade tidigare i vintras om is och design. Även snön ser ju väldigt väl designad ut när man tittar riktigt nära på den. Det sägs att inga två snöflingor är varandra helt lika. Fanatastiskt tjusigt utformade små konstverk i kristalliserade vattenmolekyler. Ser typiskt designade ut. Nå, innan någon protesterar måste jag väl lägga till att oavsett hur vackra de individuella snöflingorna är, så är de faktiskt inte individuellt designade. Beroende på temperatur, omgivning etc sätter vattenmolekylerna helt enkelt samman sig själva i vackra formationer, enligt kemins och fysikens lagar. Ingen designer behövs, slump och nödvändighet löser saken på egen hand.
Men om vi drar tanken ett litet steg längre kan vi ju alltid reflektera över varför de fysiska lagarna är inställda just så att den här typen av ögonfägnande kristaller uppstår. Och visst är det ganska trevligt att vi såhär under den mörka säsongen vår vårt land upplyst av miljarder och åter miljarder vita snöflingor. Fysikens lagar kunde självfallet ha varit inställda så att snöflingorna fått en annan färg eller form som inte skulle ha resulterat i det vinterlandskap som nu syns runtomkring oss. Tänk - vilken tur! Eller kanske - vilken blick för skönhet hos den Designer som kanske ändå ligger bakom allting.
Jag bloggade tidigare i vintras om is och design. Även snön ser ju väldigt väl designad ut när man tittar riktigt nära på den. Det sägs att inga två snöflingor är varandra helt lika. Fanatastiskt tjusigt utformade små konstverk i kristalliserade vattenmolekyler. Ser typiskt designade ut. Nå, innan någon protesterar måste jag väl lägga till att oavsett hur vackra de individuella snöflingorna är, så är de faktiskt inte individuellt designade. Beroende på temperatur, omgivning etc sätter vattenmolekylerna helt enkelt samman sig själva i vackra formationer, enligt kemins och fysikens lagar. Ingen designer behövs, slump och nödvändighet löser saken på egen hand.
Men om vi drar tanken ett litet steg längre kan vi ju alltid reflektera över varför de fysiska lagarna är inställda just så att den här typen av ögonfägnande kristaller uppstår. Och visst är det ganska trevligt att vi såhär under den mörka säsongen vår vårt land upplyst av miljarder och åter miljarder vita snöflingor. Fysikens lagar kunde självfallet ha varit inställda så att snöflingorna fått en annan färg eller form som inte skulle ha resulterat i det vinterlandskap som nu syns runtomkring oss. Tänk - vilken tur! Eller kanske - vilken blick för skönhet hos den Designer som kanske ändå ligger bakom allting.
torsdag 18 februari 2010
Medvind i debattmotvind!
Det är lustigt det här, jag känner mig väldigt upprymd efter kvällens paneldebatt om Ingemar Hedenius och Tro och Vetande-debatten. Detta fastän jag blev alldeles ensam om min position då den ende som var tänkt att stå på min sida som Hedeniuskritiker (även om jag inte är säker på att han var kristen) uteblev utan känd orsak. Detta gjorde dock att jag fick ta lite mer plats i debatten som motvikt till Christer Sturmark och Lena Andersson som stod för den ateistiska linjen och en något problematisk relation till Olof Buckard som såvitt jag förstod det står för en kristet orienterad postmodernism utan riktigt sanningsbegrepp, kryddad med ett gäng spetsfundigheter och lite svordomar här och var för att provocera lite sådär lagom.
Det tar för mycket tid och utrymme att referera hela debatten; den spelades in på video, gissningsvis av det arrangerande förlaget Fri Tanke. Jag lovar att återkomma med info om detta ifall det är så att den kommer att läggas ut på nätet. Men jag är iallafall glad över att jag fick möjlighet att täcka in åtminstone några av de saker som jag ville poängtera. Jag underströk redan från början vikten av att söka den världsbild som tycks vara sann, och utmanade åhörarna att lyssna efter om motståndarsidan skulle presentera några argument för att deras ateistiska världsbild faktiskt var sann. Och de presenterade 0 (Noll!). Däremot fick jag själv möjlighet att peka på ett antal punkter där vår hjärna, vårt hjärta och vetenskapen pekar i riktning mot en kristen världsbild, och även ta upp några av de punkter där en ateistisk grundsyn blir ohållbar att leva med.
Om jag sedan verkligen lyckades nå fram med en argumentation ska jag förstås lämna till andra att bedöma. Men det jag tyckte var extra positivt var att jag hade möjlighet att understyka hur den kristna tron är mer än en intellektuell och eller retorisk övning, utan framför allt en relation med den Gud som skapat mig och oss alla, och som i oss har lagt ner en obändig längtan efter kontakt.
Att få ha hjärtat och inte bara hjärnan med i diskussionen tycker jag alltid känns angeläget. Detta tror jag också blir tydligt i relation till exempel Lena Andersson, som har en framtoning som jag upplevde som mycket burdus och ofta även väldigt osaklig. Detta såg jag mig också nödgad att påpeka vid några tillfällen och poängtera vikten av att försöka ha en vuxen och seriös debatt, vilket hon uppenbarligen inte gillade alls.
Då var det desto mer intressant att höra några av reaktionerna efteråt, när flera uttryckte förvåning och tydligt missnöje över Lena A:s aggressiva framtoning, och var mer positiva till min insats, även om de kanske inte hållit med mig helt i sak. Men det pekar på en viktig lärdom - att inte till varje pris försöka vinna en debatt. Man kan vinna debatten men förlora åhöraren. Och då har man förstås inte vunnit någonting alls.
Då var det mer givande att diskutera med Sturmark. Även om även han slirade lite vid sidan av korrekta fakta då och då så visar han ändå en viss respekt mot den som driver en motsatt ståndpunkt. Efteråt uttryckte han en önskan om att fortsätta debatten någon annan gång på tu man hand, för att få mer tid att lägga ut argumentationen ordentligt. Vi får se vad framtiden kan ha att bjuda på den fronten och hur det i så fall skulle kunna arrangeras.
Men sammantaget känner jag mig iallafall upprymd över att ha fått möjlighet att dela det kristna evangeliet med många människor, och förhoppningsvis också ha kunnat ha en hel del hjärna och hjärta med i budskapet. Ett stort tack till er som varit med och gett ert stöd på avstånd! Det stödet var betydelsefullt.
Det tar för mycket tid och utrymme att referera hela debatten; den spelades in på video, gissningsvis av det arrangerande förlaget Fri Tanke. Jag lovar att återkomma med info om detta ifall det är så att den kommer att läggas ut på nätet. Men jag är iallafall glad över att jag fick möjlighet att täcka in åtminstone några av de saker som jag ville poängtera. Jag underströk redan från början vikten av att söka den världsbild som tycks vara sann, och utmanade åhörarna att lyssna efter om motståndarsidan skulle presentera några argument för att deras ateistiska världsbild faktiskt var sann. Och de presenterade 0 (Noll!). Däremot fick jag själv möjlighet att peka på ett antal punkter där vår hjärna, vårt hjärta och vetenskapen pekar i riktning mot en kristen världsbild, och även ta upp några av de punkter där en ateistisk grundsyn blir ohållbar att leva med.
Om jag sedan verkligen lyckades nå fram med en argumentation ska jag förstås lämna till andra att bedöma. Men det jag tyckte var extra positivt var att jag hade möjlighet att understyka hur den kristna tron är mer än en intellektuell och eller retorisk övning, utan framför allt en relation med den Gud som skapat mig och oss alla, och som i oss har lagt ner en obändig längtan efter kontakt.
Att få ha hjärtat och inte bara hjärnan med i diskussionen tycker jag alltid känns angeläget. Detta tror jag också blir tydligt i relation till exempel Lena Andersson, som har en framtoning som jag upplevde som mycket burdus och ofta även väldigt osaklig. Detta såg jag mig också nödgad att påpeka vid några tillfällen och poängtera vikten av att försöka ha en vuxen och seriös debatt, vilket hon uppenbarligen inte gillade alls.
Då var det desto mer intressant att höra några av reaktionerna efteråt, när flera uttryckte förvåning och tydligt missnöje över Lena A:s aggressiva framtoning, och var mer positiva till min insats, även om de kanske inte hållit med mig helt i sak. Men det pekar på en viktig lärdom - att inte till varje pris försöka vinna en debatt. Man kan vinna debatten men förlora åhöraren. Och då har man förstås inte vunnit någonting alls.
Då var det mer givande att diskutera med Sturmark. Även om även han slirade lite vid sidan av korrekta fakta då och då så visar han ändå en viss respekt mot den som driver en motsatt ståndpunkt. Efteråt uttryckte han en önskan om att fortsätta debatten någon annan gång på tu man hand, för att få mer tid att lägga ut argumentationen ordentligt. Vi får se vad framtiden kan ha att bjuda på den fronten och hur det i så fall skulle kunna arrangeras.
Men sammantaget känner jag mig iallafall upprymd över att ha fått möjlighet att dela det kristna evangeliet med många människor, och förhoppningsvis också ha kunnat ha en hel del hjärna och hjärta med i budskapet. Ett stort tack till er som varit med och gett ert stöd på avstånd! Det stödet var betydelsefullt.
onsdag 17 februari 2010
Kristendomen gör comeback!
Ja, som livsåskådning har kristendomen naturligtvis hållit ställningarna även tidigare. Men det var goda nyheter att på morgonen få höra hur Jan Björklund nu öppet markerar sin intention att ta bort de föreslagna förändringarna i skolans kursplan i religionsämnet.
De föreslagna förändringarna var närmast halsbrytande i sin historielöshet, och jag var en av de 700 som skickat en remiss till Skolverket med kritiska synpunkter. Stefan Gustavsson var också ute i Dagens Eko och förklarade vad som legat bakom kritiken, och SEA har gjort en god opinionsbildande insats när man har uppmuntrat till reaktioner. Formuleringarna att kristendomen och dess kulturarv ingår i kursen hade i Skolverkets utkast tagits bort, och det skulle vara upp till läraren om man skulle läsa om kristendomen.
Desto mer glädjande nuatt höra hur skolministern väljer att lyssna till kritikstormen och ta avstånd från de nya formuleringarna. Jag hörde lite av en debatt han hade med Lars Ohly i radioin i förmiddags. Jag vill inte låta ohövlig, men det är svårt att beksriva Ohlys inställning som annat än barnslig. Han tycker kristendomen är dum. Därför vill han inte ha med den i kursplanen. Vi har ju faktiskt religionsfrihet i det här landet.
Men då har Ohly självfallet totalt missförstått vad begreppet religionsfrihet syftar till: att ge frihet att utöva en religion, inte frihet att slippa religion. Däremot gillade han buddhismen och andra religioner. Vilket förstås bara kunde besvaras på ett sätt, och Björklund svarade ungefär så här: "Nu är det ju så att i den historiekursen i den svenska skolan så läser vi mer om den svenska historien än om exempelvis den thailändska. Det innebär inte att vi anser att Sveriges historia alltid är bättre än Thailands, men vi läser ju om det som har format vår kultur."
Hoppas att detta nu kan få vara första steget för de svenska sekularisterna att komma ur trotsåldern, växa upp och våga börja se och uppskatta den kultur som den kristna tron har präglat under tusen år.
Edit: Aftonbladet har en artikel och omröstning i ämnet här.
De föreslagna förändringarna var närmast halsbrytande i sin historielöshet, och jag var en av de 700 som skickat en remiss till Skolverket med kritiska synpunkter. Stefan Gustavsson var också ute i Dagens Eko och förklarade vad som legat bakom kritiken, och SEA har gjort en god opinionsbildande insats när man har uppmuntrat till reaktioner. Formuleringarna att kristendomen och dess kulturarv ingår i kursen hade i Skolverkets utkast tagits bort, och det skulle vara upp till läraren om man skulle läsa om kristendomen.
Desto mer glädjande nuatt höra hur skolministern väljer att lyssna till kritikstormen och ta avstånd från de nya formuleringarna. Jag hörde lite av en debatt han hade med Lars Ohly i radioin i förmiddags. Jag vill inte låta ohövlig, men det är svårt att beksriva Ohlys inställning som annat än barnslig. Han tycker kristendomen är dum. Därför vill han inte ha med den i kursplanen. Vi har ju faktiskt religionsfrihet i det här landet.
Men då har Ohly självfallet totalt missförstått vad begreppet religionsfrihet syftar till: att ge frihet att utöva en religion, inte frihet att slippa religion. Däremot gillade han buddhismen och andra religioner. Vilket förstås bara kunde besvaras på ett sätt, och Björklund svarade ungefär så här: "Nu är det ju så att i den historiekursen i den svenska skolan så läser vi mer om den svenska historien än om exempelvis den thailändska. Det innebär inte att vi anser att Sveriges historia alltid är bättre än Thailands, men vi läser ju om det som har format vår kultur."
Hoppas att detta nu kan få vara första steget för de svenska sekularisterna att komma ur trotsåldern, växa upp och våga börja se och uppskatta den kultur som den kristna tron har präglat under tusen år.
Edit: Aftonbladet har en artikel och omröstning i ämnet här.
tisdag 16 februari 2010
Studerar Sturmark
Jag sitter och skummar igenom Christer Sturmarks "Tro och Vetande 2.0" som förberedelse inför paneldebatten på torsdag, och förvånas över hur många logiska luckor som resonemanget innehåller.
Inte så att Sturmark lägger fram enbart tokiga synpunkter. Tvärtom - många av de humanistiska principer som har för fram är alldeles utmärkta, och har sina rötter i den kristna världsbild som har dominerat vårt land under tusen år. Men den filosofiska grund har bygger sitt resonemang på sviktar betänkligt. Ibland tror jag att han inser det själv utan att vilja erkänna det, ibland är han nog lyckligt ovetande. Att han därtill hyser en häpnadsväckande tro på det sekulära samhällets möjligheter att lösa sina problem gör förstås saken något mer komplicerad. Men jag hoppas kunna ta upp några av luckorna under det förhoppningsvis konstruktiva samtalet på Historiska museet.
Stockholmsresan tänkte jag också kombinera med en liten sportlovssemester med familjen, men ska också inkludera en liten sväng till Uppsala och möte med förlaget. Ska bli spännande att diskutera tankar inför framtiden!
Inte så att Sturmark lägger fram enbart tokiga synpunkter. Tvärtom - många av de humanistiska principer som har för fram är alldeles utmärkta, och har sina rötter i den kristna världsbild som har dominerat vårt land under tusen år. Men den filosofiska grund har bygger sitt resonemang på sviktar betänkligt. Ibland tror jag att han inser det själv utan att vilja erkänna det, ibland är han nog lyckligt ovetande. Att han därtill hyser en häpnadsväckande tro på det sekulära samhällets möjligheter att lösa sina problem gör förstås saken något mer komplicerad. Men jag hoppas kunna ta upp några av luckorna under det förhoppningsvis konstruktiva samtalet på Historiska museet.
Stockholmsresan tänkte jag också kombinera med en liten sportlovssemester med familjen, men ska också inkludera en liten sväng till Uppsala och möte med förlaget. Ska bli spännande att diskutera tankar inför framtiden!
lördag 13 februari 2010
Skriver om Glada Hudik-teatern och människovärdet på Newsmill
Melodifestivalen är som vanligt årets kanske viktigaste ögonblicksbild av samtidskulturen. Gårdagen gav prov på två välkända sanningar i sammanhanget: 1: Fredrik Kempe kan det här (finalist nummer ett) 2: Svenskarna gillar trots allt vackra berättelser om verklig, övervinnande kärlek (finalist nummer två).
Men mest intressant ur ideologisk synvikel var ändå pausunderhållningen. Förstås hörvärt för oss som uppskattar Kent. Jag har ofta funderat över hur deras text "Sverige" egentligen ska tolkas, en dubbelhet som ju syns i många av bandets texter. Igår blev dubbelheten tydligare än någonsin. För musiken stod Glada Hudik-teatern, en ensemble bestående av utvecklingsstörda.
Publiken gav stående ovationer. Det var vackert, väldigt vackert. Men samtidigt kände jag en obehaglig klump i magen. "Välkommen, välkommen hit, vem du än är" sjöng körmedlemmarna, många med sina karakteristiska Downs syndrom-ansikten. Det är så våra hjärtan känner. De är alla välkomna. de är alla vackra och värdefulla för den de är. Alla är välkomna.
Men samtidigt ligger det en obehaglig klump och gnager i magen. det är något som inte stämmer i budskapet. För i dagens Sverige är det ju dessvärre så att medlemmarna i den här kören inte alls är välkomna. Värre än så - människor som de är inte önskade att ens få finnas till.
Så jag såg mig nödgad att få ur mig några rader om den här paradoxala kulturyttringen. Artikeln finner du på Newsmill här.
Men mest intressant ur ideologisk synvikel var ändå pausunderhållningen. Förstås hörvärt för oss som uppskattar Kent. Jag har ofta funderat över hur deras text "Sverige" egentligen ska tolkas, en dubbelhet som ju syns i många av bandets texter. Igår blev dubbelheten tydligare än någonsin. För musiken stod Glada Hudik-teatern, en ensemble bestående av utvecklingsstörda.
Publiken gav stående ovationer. Det var vackert, väldigt vackert. Men samtidigt kände jag en obehaglig klump i magen. "Välkommen, välkommen hit, vem du än är" sjöng körmedlemmarna, många med sina karakteristiska Downs syndrom-ansikten. Det är så våra hjärtan känner. De är alla välkomna. de är alla vackra och värdefulla för den de är. Alla är välkomna.
Men samtidigt ligger det en obehaglig klump och gnager i magen. det är något som inte stämmer i budskapet. För i dagens Sverige är det ju dessvärre så att medlemmarna i den här kören inte alls är välkomna. Värre än så - människor som de är inte önskade att ens få finnas till.
Så jag såg mig nödgad att få ur mig några rader om den här paradoxala kulturyttringen. Artikeln finner du på Newsmill här.
Vad kvinnor vill ha
När jag skrev "Vem tänder stjärnorna?" hade jag hela tiden känslan att det här blir en extremt manligt inriktad bok. Argumenterande innehåll, mycket naturvetenskap och filosofi och lite mindre dos poesi. Högst 20% av läsarna blir nog kvinnor, tänkte jag.
Men nu ett drygt år efter att boken släppts och jag börjar få ett vettigt referensunderlag i form av läsarreaktioner, börjar jag nu skönja ett oväntat mönster. Ett antal människor har hört av sig via mejl, telefon eller bloggkommentarer och skickat ett speciellt tack för vad boken har betytt för dem. Och nästan 100% av dessa är - kvinnor.
Någon säger sig ha strukit under flitigt och återvänt till vissa passager som betytt mycket för henne, någon säger att boken fick en avgörande betydelse i en svår brytpunkt i livet, någon annan köper fler och ger till sökare i sin närhet.
Det här är förstås väldigt roligt för mig som författare att höra. Kanske hade jag hoppats på att någon kommande bok skulle få den typen av betydelse, medan den här först och främst skulle sätta igång läsarens tänkande och förhoppningsvis få honom eller henne att ta ställning för den Gud som skapat oss och vill vår gemenskap. Men det är tydligt att boken fått en annan, djupare betydelse för flera kvinnliga läsare.
Jag är som person en ganska känslig natur, har ofta nära till tårar i situationer som andra inte berörs av. Kanske är det något av detta som skapar en närmare kontakt med kvinnliga läsare än med manliga. Eller också är det så att män helt enkelt är sämre på att höra av sig med positiva tillrop. Eller kanske är det en kombination av båda?
Men nu ett drygt år efter att boken släppts och jag börjar få ett vettigt referensunderlag i form av läsarreaktioner, börjar jag nu skönja ett oväntat mönster. Ett antal människor har hört av sig via mejl, telefon eller bloggkommentarer och skickat ett speciellt tack för vad boken har betytt för dem. Och nästan 100% av dessa är - kvinnor.
Någon säger sig ha strukit under flitigt och återvänt till vissa passager som betytt mycket för henne, någon säger att boken fick en avgörande betydelse i en svår brytpunkt i livet, någon annan köper fler och ger till sökare i sin närhet.
Det här är förstås väldigt roligt för mig som författare att höra. Kanske hade jag hoppats på att någon kommande bok skulle få den typen av betydelse, medan den här först och främst skulle sätta igång läsarens tänkande och förhoppningsvis få honom eller henne att ta ställning för den Gud som skapat oss och vill vår gemenskap. Men det är tydligt att boken fått en annan, djupare betydelse för flera kvinnliga läsare.
Jag är som person en ganska känslig natur, har ofta nära till tårar i situationer som andra inte berörs av. Kanske är det något av detta som skapar en närmare kontakt med kvinnliga läsare än med manliga. Eller också är det så att män helt enkelt är sämre på att höra av sig med positiva tillrop. Eller kanske är det en kombination av båda?
torsdag 11 februari 2010
Så blir debatten med Humanisterna
Ja, förhoppningsvis blir debattkvällen bra, konstruktiv och intressant. Om den verkligen blir det också återstår förstås att se. Jag hyser nog vissa farhågor om huruvida i synnerhet Lena Andersson avser att bidra med någon konstruktivitet i samtalet.
Nu har jag iallafall fått lite närmare info från förlaget Fri Tanke. Samtalet kommer att röra sig kring frågan om huruvida Hedenius är relevant idag, och den spikade deltagarlistan ser ut såhär:
Magnus Alkarp – arkeolog, författare och musiker (Har skrivit en kritisk recension av Tro och Vetande i UNT, i övrigt vet jag inget om honom.)
Lena Andersson – författare, journalist och debattör (Visar ibland prov på en rent hårresande oseriositet, ett exempel här, där "Alla moderna människor inser att kristendomen är en mytologi". Sedärja, det var en reflektion det.)
Olof Buckard satiriker, kulturjournalist och predikant (Känner till honom för lite, men nog ringer det mer satiriker än predikant i mina öron vid hans namn.)
Christer Sturmark – författare, föreläsare och ordförande i Humanisterna (För en seriös argumentation ibland, är bara provocerande ibland, hoppas att Christer väljer det första.)
Också undertecknad, som jag gissar blivit inbjuden eftersom jag i Vem tänder stjärnorna? håller Hedenius grundprincip " att inte tro på något, som det inte finns några förnuftiga skäl att anse vara sant", även om jag kommer till en helt annan slutsats än han.
Om någon bloggläsare har någon ytterligare info som kan vara relevant om de övriga debattörerna får ni gärna ge sådan.
Moderator är Sara Larsson – redaktör för tidskriften Humanisten. Så nog ligger det en viss tonvikt på den religionskritiska sidan, men så kanske det får vara när det är de som arrangerar. Kvällen kommer att inledas med att var och en får ge sin personliga reflektion om Hedenius och hans betydelse, och sedan en såvitt jag förstår det mer fri - och förhoppningsvis fruktbar - diskussion.
Entrén är gratis, men man måste förhandsboka biljett här. Jag skulle förmoda att den ateistiska sidan kommer att ha sitt folk med i publiken. Men även jag ser förstås gärna att även kristna kommer med till Historiska Museet nu på torsdag den 18 kl 18-20 och är ett stöd i tanke och gärna även i bön. Det behöver jag.
Som jag skrivit tidigare är mitt mål inte att kriga mig fram till seger i debatter. Visst, jag vill på ett trovärdigt sätt förkunna och försvara den kristna världsbilden, men det yttersta målet är förstås inte bara att människor ska få en intellektuell förståelse av att kristendomen är sann. Ett betydligt viktigare mål är att de i nästa skede vågar närma sig den Gud som skapat oss och som inget hellre vill än vår gemenskap. Det är mitt djupaste syfte med bok och förkunnelse, och det är för det syftet jag också är beroende av stöd.
Nu har jag iallafall fått lite närmare info från förlaget Fri Tanke. Samtalet kommer att röra sig kring frågan om huruvida Hedenius är relevant idag, och den spikade deltagarlistan ser ut såhär:
Magnus Alkarp – arkeolog, författare och musiker (Har skrivit en kritisk recension av Tro och Vetande i UNT, i övrigt vet jag inget om honom.)
Lena Andersson – författare, journalist och debattör (Visar ibland prov på en rent hårresande oseriositet, ett exempel här, där "Alla moderna människor inser att kristendomen är en mytologi". Sedärja, det var en reflektion det.)
Olof Buckard satiriker, kulturjournalist och predikant (Känner till honom för lite, men nog ringer det mer satiriker än predikant i mina öron vid hans namn.)
Christer Sturmark – författare, föreläsare och ordförande i Humanisterna (För en seriös argumentation ibland, är bara provocerande ibland, hoppas att Christer väljer det första.)
Också undertecknad, som jag gissar blivit inbjuden eftersom jag i Vem tänder stjärnorna? håller Hedenius grundprincip " att inte tro på något, som det inte finns några förnuftiga skäl att anse vara sant", även om jag kommer till en helt annan slutsats än han.
Om någon bloggläsare har någon ytterligare info som kan vara relevant om de övriga debattörerna får ni gärna ge sådan.
Moderator är Sara Larsson – redaktör för tidskriften Humanisten. Så nog ligger det en viss tonvikt på den religionskritiska sidan, men så kanske det får vara när det är de som arrangerar. Kvällen kommer att inledas med att var och en får ge sin personliga reflektion om Hedenius och hans betydelse, och sedan en såvitt jag förstår det mer fri - och förhoppningsvis fruktbar - diskussion.
Entrén är gratis, men man måste förhandsboka biljett här. Jag skulle förmoda att den ateistiska sidan kommer att ha sitt folk med i publiken. Men även jag ser förstås gärna att även kristna kommer med till Historiska Museet nu på torsdag den 18 kl 18-20 och är ett stöd i tanke och gärna även i bön. Det behöver jag.
Som jag skrivit tidigare är mitt mål inte att kriga mig fram till seger i debatter. Visst, jag vill på ett trovärdigt sätt förkunna och försvara den kristna världsbilden, men det yttersta målet är förstås inte bara att människor ska få en intellektuell förståelse av att kristendomen är sann. Ett betydligt viktigare mål är att de i nästa skede vågar närma sig den Gud som skapat oss och som inget hellre vill än vår gemenskap. Det är mitt djupaste syfte med bok och förkunnelse, och det är för det syftet jag också är beroende av stöd.
onsdag 10 februari 2010
Känner Jonas Jesus?
Onsdag morgon och parallellt med de vanliga morgonsysslorna på jobbet håller jag på att ordna med de sista förberedelserna inför aftonens Fokus på-samling här i Kungsporten. Vi inledde ju denna satsning i höstas när jag och en annan församlingsmedlem föreläste om Darwin, och kvällens samling har Fokus på: Jesus och Jonas. Med efternamnet Gardell.
Det är förunderligt hur flera kyrkor har stått med öppna famnen och välkomnat Jonas Gardell att komma in och förkunna ett budskap där Jesus inte är Guds son, där han inte dog för våra synder och där han inte uppstod kroppsligen. Här finns en häpnadsväckande brist på teologisk reflektion. Kanske är det en av de största bristerna i den liberala delen av dagens kyrka, att det inte längre finns några villolärare.
Ikväll har vi glädjen att välkomna Stefan Gustavsson, generealsekreterare i SEA, och målet är två saker. Dels att ge en sund kritisk granskning av Gardells Jesusbild. Och dels - och viktigare - att presentera en sann bild av den Jesus som var och är Guds son, vår Herre.
Det är förunderligt hur flera kyrkor har stått med öppna famnen och välkomnat Jonas Gardell att komma in och förkunna ett budskap där Jesus inte är Guds son, där han inte dog för våra synder och där han inte uppstod kroppsligen. Här finns en häpnadsväckande brist på teologisk reflektion. Kanske är det en av de största bristerna i den liberala delen av dagens kyrka, att det inte längre finns några villolärare.
Ikväll har vi glädjen att välkomna Stefan Gustavsson, generealsekreterare i SEA, och målet är två saker. Dels att ge en sund kritisk granskning av Gardells Jesusbild. Och dels - och viktigare - att presentera en sann bild av den Jesus som var och är Guds son, vår Herre.
söndag 7 februari 2010
Ger ut skrift hos SEA
Igår lördag hade jag den stora glädjen att vara med när Svenska Evangeliska Alliansen (SEA) öppnade sin första lokalavdelning, och det i Jönköping. Initiativet till detta togs av en man vid namn Lars Magnusson, som på ett inspirerande sätt delade sin vision och sin sorg över att den region som tidigare präglats så starkt av den kristna tron idag har förlorat mycket av detta inflytande. Men kristendomens uppdrag är lika väsentligt nu i ett gryende 2010-tal som någonsin tidigare. Och här kan SEA vara och bli en allt viktigare röst.
Nu avslöjades under kvällen att nästa skrift i SEA:s skriftserie "Brytpunkt" kommer att behandla människovärdet och författas av undertecknad, så då torde det vara fritt fram att släppa den informationen även här på bloggen. Tidsplanen är att jag avser att ha ett första manusutkast klart i nästa månadsskifte och att skriften sedan ska finnas tryckt och klar strax efter påsk. Om den planen håller återstår förstås att se, men så är iallafall målet.
Skriften kommer att spänna över flera av de frågor där människovärdet idag är hotat. Abortfrågan är en sådan, något som nyligen tagits upp av Stefan Swärd, som ju faktiskt är fil dr i abortfrågan och därmed värd att lyssna extra noga till i detta ämne. Skriftens huvudfokus kommer dock troligen att ligga på det nyväckta och oroande intresset för aktiv dödshjälp, en fråga där det finns stor anledning att agera, klokt och skyndsamt. Jag har dock ännu inte någon riktigt bra idé om lämplig titel, men idérika bloggare är varmt välkomna med förslag!
Nu avslöjades under kvällen att nästa skrift i SEA:s skriftserie "Brytpunkt" kommer att behandla människovärdet och författas av undertecknad, så då torde det vara fritt fram att släppa den informationen även här på bloggen. Tidsplanen är att jag avser att ha ett första manusutkast klart i nästa månadsskifte och att skriften sedan ska finnas tryckt och klar strax efter påsk. Om den planen håller återstår förstås att se, men så är iallafall målet.
Skriften kommer att spänna över flera av de frågor där människovärdet idag är hotat. Abortfrågan är en sådan, något som nyligen tagits upp av Stefan Swärd, som ju faktiskt är fil dr i abortfrågan och därmed värd att lyssna extra noga till i detta ämne. Skriftens huvudfokus kommer dock troligen att ligga på det nyväckta och oroande intresset för aktiv dödshjälp, en fråga där det finns stor anledning att agera, klokt och skyndsamt. Jag har dock ännu inte någon riktigt bra idé om lämplig titel, men idérika bloggare är varmt välkomna med förslag!
lördag 6 februari 2010
Guds dödgrävare?
För att fortsätta på föregående post om böcker jag läser, håller jag även på med John Lennox nyöversatta bok "Guds Dödgrävare - Har vetenskapen begravt Gud?". Ja, den är egentligen inte släppt än, jag har fått en förhandsversion för anmälan i pressen. Jag använder den också till att studera in mig ytterligare inför Hedeniusdebatten om två veckor.
Jag har inte kommit längre än halvvägs, men vill ändå redan nu skicka en kraftfull rekommendation att skaffa denna bok. Jag har läst ett flertal apologetiska böcker om relationen mellan tro och vetenskap tidigare, men jag måste lyfta fram den här boken som alldeles enastående, speciellt i den svenska bokfloran. Lennox, har tidigare debatterat Richard Dawkins med stor framgång vid två tillfällen. I den här boken blir det tydligt varför Dawkins hade så svårt att hålla stånd mot Lennox på nästan chockerande enkla men samtidigt knivskarpa argumentation.
Så även om jag inte har läst ut boken än vill jag ge ett konkret råd: Köp och läs "Guds dödgrävare" när den kommer! Köp fler och ge bort! Boken kan vara med och vända på det offentliga samtalet om tron och vetenskapen och relationen dem emellan, ett samtal som ofta snedvridits till infantilitetens gräns. Och inte då den "barnaskapets ande" som Paulus talar om, utan snarare den trotsighet som utmärker ett litet barn som sätter sig på tvären inför något som det egentligen vet är sant, men för sitt liv inte vill acceptera. Och så bör vi självfallet inte agera inför vetenskapen. Den förtjänar en ärligare inställning än så. Och det kan John Lennox hjälpa oss med.
Jag har inte kommit längre än halvvägs, men vill ändå redan nu skicka en kraftfull rekommendation att skaffa denna bok. Jag har läst ett flertal apologetiska böcker om relationen mellan tro och vetenskap tidigare, men jag måste lyfta fram den här boken som alldeles enastående, speciellt i den svenska bokfloran. Lennox, har tidigare debatterat Richard Dawkins med stor framgång vid två tillfällen. I den här boken blir det tydligt varför Dawkins hade så svårt att hålla stånd mot Lennox på nästan chockerande enkla men samtidigt knivskarpa argumentation.
Så även om jag inte har läst ut boken än vill jag ge ett konkret råd: Köp och läs "Guds dödgrävare" när den kommer! Köp fler och ge bort! Boken kan vara med och vända på det offentliga samtalet om tron och vetenskapen och relationen dem emellan, ett samtal som ofta snedvridits till infantilitetens gräns. Och inte då den "barnaskapets ande" som Paulus talar om, utan snarare den trotsighet som utmärker ett litet barn som sätter sig på tvären inför något som det egentligen vet är sant, men för sitt liv inte vill acceptera. Och så bör vi självfallet inte agera inför vetenskapen. Den förtjänar en ärligare inställning än så. Och det kan John Lennox hjälpa oss med.
torsdag 4 februari 2010
Teologi med insikt i verkligheten
Jag håller - som vanligt - på att läsa flera böcker samtidigt. På tåget till jobbet brukar jag oftast ha någon slags uppbyggelseläsning. Just nu läser jag den tyske teologen Helmut Thielickes "Bönen som omspänner världen", en genomgång av Fader Vår. Han är en väldigt framstående luthersk teolog, men just den här boken dyker djupare som verklig uppbyggelseskrift.
Framför allt beror detta på det oerhört speciella sammanhang under vilken boken kom till. Den utgörs av en serie predikningar som Thielicke höll under det andra världskrigets sista skälvande, bombsjungande och blödande månader. Han var visserligen inte kvar som präst på grund av sitt motstånd mot nazismen, men fortsatte predika som lekman. I början av boken i en kyrka, senare i kyrkans kor, då resten blivit förstört i en bombräd, och till sist i en annan lokal, då inget längre återstod av kyrkan i Stuttgart.
Den obedelbara förståelse i böner som "Ske din vilja", "Förlåt oss våra skulder", "Fräls oss ifrån Ondo" och så vidare ger en helt annan och så mycket djupare innebörd när vi ser dem mot bakgrund av den verklighet som predikant och åhörare just då befann sig i. I ljuset, eller rättare sagt mörkret från den verkligheten pulvriseras det nutida devisen om den avskaffade synden. I Thielickes onda verklighet blir orden mer än ord, de blir rotade i verkligheten. Och just därför har de större förutsättningar att också slå rot i läsarens inre.
Framför allt beror detta på det oerhört speciella sammanhang under vilken boken kom till. Den utgörs av en serie predikningar som Thielicke höll under det andra världskrigets sista skälvande, bombsjungande och blödande månader. Han var visserligen inte kvar som präst på grund av sitt motstånd mot nazismen, men fortsatte predika som lekman. I början av boken i en kyrka, senare i kyrkans kor, då resten blivit förstört i en bombräd, och till sist i en annan lokal, då inget längre återstod av kyrkan i Stuttgart.
Den obedelbara förståelse i böner som "Ske din vilja", "Förlåt oss våra skulder", "Fräls oss ifrån Ondo" och så vidare ger en helt annan och så mycket djupare innebörd när vi ser dem mot bakgrund av den verklighet som predikant och åhörare just då befann sig i. I ljuset, eller rättare sagt mörkret från den verkligheten pulvriseras det nutida devisen om den avskaffade synden. I Thielickes onda verklighet blir orden mer än ord, de blir rotade i verkligheten. Och just därför har de större förutsättningar att också slå rot i läsarens inre.
måndag 1 februari 2010
Till försvar för människovärdet!
Efter en del turer fram och tillbaka lämnade chefsåklagare Peter Claeson idag in åtal i det uppmärksammade målet mot den läkare som enligt åklagaren medvetet dödat ett spädbarn, som med överväldigande sannolikhet ändå skulle ha dött. Men som lagen är skriven är det olagligt att döda en annan människa, oavsett motiv. Brottsrubriceringen är dråp.
- Jag har svårt att ha en egen uppfattning om motivet men jag tror att läkaren gav injektionen för att korta flickans lidande, för barnet självt och för hennes anhöriga. Det skedde dock på ett olagligt och uppsåtligt sätt, säger åklagaren.
Bland utilitarister pågår en på senare år ganska intensiv lobbyverksamhet för att införa aktiv dödshjälp med motivet att exempelvis förkorta patienters lidande. Men man glömmer då att patientens önskan generellt är att bli av med lidandet, inte livet. Och här har den moderna sjukvården flera goda medel att ta till.
Men framför allt skulle dödshjälp kullkasta den bärande moraliska plikten att rädda liv, och sjukvårdens ansvar skulle förändras drastiskt från att bota, lindra och trösta till att ta liv. Förhoppningsvis kommer också domen i det aktuella fallet att tydligt slå fast gällande lag, att det under alla omständigheter är orätt att medvetet ta en annan människas liv.
Här finns mycket mer att säga, och jag kan i detta sammanhang också avslöja nyheten att jag håller på att arbeta med en skrift om människovärdet, speciellt med inriktning på dödshjälpfrågan, och som är tänkt att ges ut senare i vår. Vet inte om utgivaren är redo att släppa denna nyhet än, så jag ligger lågt med den informationen så länge. Men debatten är i högsta grad levande, och det finns all anledning för oss som vill försvara människans höga och okränkbara värde att hålla oss i framkant i det offentliga samtalet. Men håll gärna ögonen öppna här på bloggen och i bokhandeln under våren.
- Jag har svårt att ha en egen uppfattning om motivet men jag tror att läkaren gav injektionen för att korta flickans lidande, för barnet självt och för hennes anhöriga. Det skedde dock på ett olagligt och uppsåtligt sätt, säger åklagaren.
Bland utilitarister pågår en på senare år ganska intensiv lobbyverksamhet för att införa aktiv dödshjälp med motivet att exempelvis förkorta patienters lidande. Men man glömmer då att patientens önskan generellt är att bli av med lidandet, inte livet. Och här har den moderna sjukvården flera goda medel att ta till.
Men framför allt skulle dödshjälp kullkasta den bärande moraliska plikten att rädda liv, och sjukvårdens ansvar skulle förändras drastiskt från att bota, lindra och trösta till att ta liv. Förhoppningsvis kommer också domen i det aktuella fallet att tydligt slå fast gällande lag, att det under alla omständigheter är orätt att medvetet ta en annan människas liv.
Här finns mycket mer att säga, och jag kan i detta sammanhang också avslöja nyheten att jag håller på att arbeta med en skrift om människovärdet, speciellt med inriktning på dödshjälpfrågan, och som är tänkt att ges ut senare i vår. Vet inte om utgivaren är redo att släppa denna nyhet än, så jag ligger lågt med den informationen så länge. Men debatten är i högsta grad levande, och det finns all anledning för oss som vill försvara människans höga och okränkbara värde att hålla oss i framkant i det offentliga samtalet. Men håll gärna ögonen öppna här på bloggen och i bokhandeln under våren.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)