Jag har just läst ut Ekström/Koljonens nyutkomna bok om Carola. De skriver helt från utomstående -läs: sekulärt - perspektiv, men ger stor rättvisa åt den sångerska som ingen svensk är oberörd av.
Jag köpte egentligen boken åt min fru, som läste ut den först. Men jag kunde inte låta bli att också plöja den själv. Och den är verkligen habilt författad, träffande i sina samtidsskildringar och i sitt sätt att våga förklara Carola som person och artist, och vilket budskap hon vill och förmår ge. För den som - likt mig själv - kanske inte i första hand ser Carola som en musikalisk idolfigur, men ändå förundras något oerhört över hennes röst och sätt att på scen leverera något långt utöver det vanliga, kombinerat med en äkthet och ett hjärta som är nära nog unikt, känns det väldigt gott att för ovanlighetens skull ta del av en beskrivning av vårt lands sångardrottning som inte tar som kardinaldygd att distansera eller förlöjliga.
Jag skulle på rak arm kunna nämna flera tillfällen när Carola med sin sång berört mig och gett mig något rent himmelskt värdefullt, men jag tror jag sparar dem till något senare tillfälle. Sådär är det med händelser som betytt mycket för en människa, man ska inte dela dem alltför fort, innan de mognat färdigt.
Jag vill minnas att Urban Thoms i Dagen sammanfattade boken som "ren och skär upprättelse." Det är denna löpsedlarnas hackkyckling och slagpåse/detta Kristusbrev i det gamla och det nya millenniet sannerligen värd.
Imorgon tänkte jag ta del av en annan kulturprodukt. Ty jag är inte rädd för mörkret.
Jag har bara läst OM boken, och den verkar intressant. Jag är inte heller någon stor Carola-fan, men samtidigt som jag säger det skäms jag lite över det. Varför är det så viktigt för så många att ta avstånd från Carola? Mea culpa! Det är ju inte så direkt så att hon vräker en massa ovett över andra människor, så varför är det då så mycket sånt som hon får ta emot? Det är inte rättvist någonstans.
SvaraRadera