Efter att - efter tvehågsenhet - ha utnämnt Röd till Kents främsta skiva vill jag minnas att jag gav bandet rådet: "Dags att lägga av nu Kent. Starkare än så här blir det inte." Det var kanske ett klokt råd. Att göra en Cantona, nå odödlighetsstatus.
Nåväl, Jag är inte rädd för mörkret känns efter tre genomlyssningar som en habil produkt. Högstanivån är fortsatt oerhört hög, både i text, musik och produktion. Inledningen är stark, självreflekterande textrader om otillfredsställelsen i den valda livsvägen, ger en lovande känsla inför albumet:
I hela mitt liv har jag hört en sång
En vaggvisa du sjöng en gång
I hela mitt liv har jag litat på mig själv
men nu behöver jag din hjälp
I hela mitt liv har jag hört en sång
En sång min mamma sjöng en gång
I hela mitt liv har jag försökt att tänka själv
men jag kommer inte längre utan din hjälp
Förutom inledningsspåret finns ytterligare några musikaliska höjdare, Jag ser dig och Låt dom komma känns exempelvis som gjutna hits. (Bonusspåret Ett år utan sommar är för övrigt även det urstarkt.)
Sedan finns det tyvärr också vissa dippar. Vissa låtar är musikaliskt ganska banala med Kentska mått mätt. Och det där spröda kristallpianot är väldigt vackert i lagom dos, men känns lite uslitet när det används för mycket. Det är heller aldrig ett bra tecken när man känner sig generad å textförfattarens vägnar. Läs: "Det stavas R-Ä-D-S-L-A" Brrr...
Det sig längre sträckande existentiella djupet från Röd har delvis falnat på nya skivan. Samtidigt är det existentiella sökandet som Jocke Berg och de övriga förmedlar fortsatt ett starkt och genomgående drag.
Se följande rader ur Tänd på:
Tänk om det finns en bortglömd väg
som ingen gått på långa år
Den kanske leder oss till vattnen
eller ur Ruta 1:
Tiden går så fort
varje dag är likadan
Man drömmer om att fly
att lyftas till ett högre plan
eller slutligen ur den existentialistiskt samtidigt hoppfulla och sorgesamma Jag kan se dig:
Älskling slut ögonen
Hör du melodierna i natthimlen
Det kommer ta en evighet
Vi sluter ögonen
och lyssnar på en psalm som bor i hjärtslagen
Vad som helst utom verkligheten
Jag kan se dig äntligen
Min vän jag hör en sång i dina andetag
Rakt in i evigheten
De goda nyheterna är att den större världen är mer än en hoppfull flykt. För det finns ett ansikte att se. En författare till sången. En Någon att möta i evigheten.
söndag 29 april 2012
torsdag 26 april 2012
Läst triumfbok om Carola!
Jag har just läst ut Ekström/Koljonens nyutkomna bok om Carola. De skriver helt från utomstående -läs: sekulärt - perspektiv, men ger stor rättvisa åt den sångerska som ingen svensk är oberörd av.
Jag köpte egentligen boken åt min fru, som läste ut den först. Men jag kunde inte låta bli att också plöja den själv. Och den är verkligen habilt författad, träffande i sina samtidsskildringar och i sitt sätt att våga förklara Carola som person och artist, och vilket budskap hon vill och förmår ge. För den som - likt mig själv - kanske inte i första hand ser Carola som en musikalisk idolfigur, men ändå förundras något oerhört över hennes röst och sätt att på scen leverera något långt utöver det vanliga, kombinerat med en äkthet och ett hjärta som är nära nog unikt, känns det väldigt gott att för ovanlighetens skull ta del av en beskrivning av vårt lands sångardrottning som inte tar som kardinaldygd att distansera eller förlöjliga.
Jag skulle på rak arm kunna nämna flera tillfällen när Carola med sin sång berört mig och gett mig något rent himmelskt värdefullt, men jag tror jag sparar dem till något senare tillfälle. Sådär är det med händelser som betytt mycket för en människa, man ska inte dela dem alltför fort, innan de mognat färdigt.
Jag vill minnas att Urban Thoms i Dagen sammanfattade boken som "ren och skär upprättelse." Det är denna löpsedlarnas hackkyckling och slagpåse/detta Kristusbrev i det gamla och det nya millenniet sannerligen värd.
Imorgon tänkte jag ta del av en annan kulturprodukt. Ty jag är inte rädd för mörkret.
Jag köpte egentligen boken åt min fru, som läste ut den först. Men jag kunde inte låta bli att också plöja den själv. Och den är verkligen habilt författad, träffande i sina samtidsskildringar och i sitt sätt att våga förklara Carola som person och artist, och vilket budskap hon vill och förmår ge. För den som - likt mig själv - kanske inte i första hand ser Carola som en musikalisk idolfigur, men ändå förundras något oerhört över hennes röst och sätt att på scen leverera något långt utöver det vanliga, kombinerat med en äkthet och ett hjärta som är nära nog unikt, känns det väldigt gott att för ovanlighetens skull ta del av en beskrivning av vårt lands sångardrottning som inte tar som kardinaldygd att distansera eller förlöjliga.
Jag skulle på rak arm kunna nämna flera tillfällen när Carola med sin sång berört mig och gett mig något rent himmelskt värdefullt, men jag tror jag sparar dem till något senare tillfälle. Sådär är det med händelser som betytt mycket för en människa, man ska inte dela dem alltför fort, innan de mognat färdigt.
Jag vill minnas att Urban Thoms i Dagen sammanfattade boken som "ren och skär upprättelse." Det är denna löpsedlarnas hackkyckling och slagpåse/detta Kristusbrev i det gamla och det nya millenniet sannerligen värd.
Imorgon tänkte jag ta del av en annan kulturprodukt. Ty jag är inte rädd för mörkret.
måndag 23 april 2012
Vem tar upp manteln?
Jag ser i Dagen att den formidabelt skarpsinnige Chuck Colson har avlidit.Han var aktiv in till slutet, så sent som förra veckan kunde vi läsa hans uppmaning på Breakpoint.org om vikten av ett världsvitt försvar för en kristen världsbild. Colsons kombination av en flyhänt penna och välgrundade analyser av samtiden har betytt mycket också för mig. Hans bok How now shall we live? är kanske den allra bästa kristna genomgången jag läst av vår tillvaro och hur vi ska agera i den. Vill du ha ett boktips utöver det vanliga, så skaffa den.
Jag funderar på två saker i samband med detta. Det ena är vikten av att ständigt skola in nya generationer i ett väldgrundat kristet tänkande. Giganter som Colson och helgens närmare bekantskap Craig kan framstå som oövervinnerliga, åtminstone till intellektet. Men förr eller senare ger kroppen upp. Jag noterade att Craig (idag 62 år) tycktes lida av vissa muskelbesvär och hade lite svårt med både grov- och finmotorik. Inte heller han kommer att kunna resa världen över och inspirera och utrusta andra kristna hur länge som helst. Men det är av oskattbart värde att han gör det, det var så uppmuntrande att se alla de yngre män och kvinnor som fick del av Craigs undervisning och kan föra budskapet vidare på alla de sätt där det kristna tänkandet behöver påverka vår samtid.
[Edit tisdag: Daniel Grahn i Dagen är inne på samma spår: "Hos Chuck Colson finns ett tydligt arv från den engelske 1800-talspolitikern William Wilberforce, via Oxfordprofessorn C S Lewis och teologen John Stott. Intellektuella Jesustroende opinionsbildare som förenade tro och handling, värderingar och liv till en oemotståndlig kraft för mänsklighetens bästa. Vem som tar över stafettpinnen vet vi inte. Internationellt är det kanske Tony Blair, Bono eller Rick Warren. Förhoppningsvis finns även svenska arvtagare, även om inte trängseln är direkt påtaglig."]
Den andra lärdomen från både Colsons och Craigs liv är vilken central roll som misslyckanden haft i deras liv. Mest tydligt i den Watergatedömde Colson, som upplevde en genomgripande omvändelse under sin tid i fängelset. Vetskapen om sina moraliska tillkortakommanden blev sedan bärande för honom under hela hans tjänst,l och gav större eftertryck åt hans samhällskritik. Craig utgick i gårdagens predikan från sitt eget misslyckande i samband med att han skulle ta sin andra doktorsgrad. Det tvingade honom till ännu mer djupgående studier, och - kanske lika viktigt - en ödmjukhet som behövs i all sådan här extremt tydlig förkunnelse som både han och Colson står respektive stod för.
Stora förebilders mantlar behöver tas upp av andra som förberett sig på uppgiften. Men för att vara i allra bästa funktion bör en sådan mantel också ha sina fläckar och skavanker. Vi skulle aldrig välja misslyckandets väg själva. Men för verkligt använda personer verkar Gud nästan alltid låta dessa gå igenom sådana perioder. Tillsammans med djupgående studier kan de ge de en förmåga och ett hjärta som kan vara till stor välsignelse i vår tid.
Jag funderar på två saker i samband med detta. Det ena är vikten av att ständigt skola in nya generationer i ett väldgrundat kristet tänkande. Giganter som Colson och helgens närmare bekantskap Craig kan framstå som oövervinnerliga, åtminstone till intellektet. Men förr eller senare ger kroppen upp. Jag noterade att Craig (idag 62 år) tycktes lida av vissa muskelbesvär och hade lite svårt med både grov- och finmotorik. Inte heller han kommer att kunna resa världen över och inspirera och utrusta andra kristna hur länge som helst. Men det är av oskattbart värde att han gör det, det var så uppmuntrande att se alla de yngre män och kvinnor som fick del av Craigs undervisning och kan föra budskapet vidare på alla de sätt där det kristna tänkandet behöver påverka vår samtid.
[Edit tisdag: Daniel Grahn i Dagen är inne på samma spår: "Hos Chuck Colson finns ett tydligt arv från den engelske 1800-talspolitikern William Wilberforce, via Oxfordprofessorn C S Lewis och teologen John Stott. Intellektuella Jesustroende opinionsbildare som förenade tro och handling, värderingar och liv till en oemotståndlig kraft för mänsklighetens bästa. Vem som tar över stafettpinnen vet vi inte. Internationellt är det kanske Tony Blair, Bono eller Rick Warren. Förhoppningsvis finns även svenska arvtagare, även om inte trängseln är direkt påtaglig."]
Den andra lärdomen från både Colsons och Craigs liv är vilken central roll som misslyckanden haft i deras liv. Mest tydligt i den Watergatedömde Colson, som upplevde en genomgripande omvändelse under sin tid i fängelset. Vetskapen om sina moraliska tillkortakommanden blev sedan bärande för honom under hela hans tjänst,l och gav större eftertryck åt hans samhällskritik. Craig utgick i gårdagens predikan från sitt eget misslyckande i samband med att han skulle ta sin andra doktorsgrad. Det tvingade honom till ännu mer djupgående studier, och - kanske lika viktigt - en ödmjukhet som behövs i all sådan här extremt tydlig förkunnelse som både han och Colson står respektive stod för.
Stora förebilders mantlar behöver tas upp av andra som förberett sig på uppgiften. Men för att vara i allra bästa funktion bör en sådan mantel också ha sina fläckar och skavanker. Vi skulle aldrig välja misslyckandets väg själva. Men för verkligt använda personer verkar Gud nästan alltid låta dessa gå igenom sådana perioder. Tillsammans med djupgående studier kan de ge de en förmåga och ett hjärta som kan vara till stor välsignelse i vår tid.
söndag 22 april 2012
En dag med Craig
En fantastiskt givande dag med William Lane Craig idag. Flera givande föreläsningar, många goda samtal som kan leda till spännande saker framöver. Fick en hedrande inbjudan att tillsammans med några andra äta lunch med Craig, och hade förmånen att hamna vid sidan av honom vid bordet. Så jag tog möjligheten att fråga om råd i frågor där han är både klok och erfaren.
Efteråt fick jag lite kalla jante-fötter och började fundera över om jag varit för framfusig. Men samtidigt är det väldigt sällan man har möjlighet att samtala med en person av Craigs kaliber, och vi var flera som fick möjlighet att tala med och lyssna till hans tankar och råd. Jag tror det är honom till glädje också att kunna ge vidare av de kunskaper han har. Tacksam för en dag som den här!
Efteråt fick jag lite kalla jante-fötter och började fundera över om jag varit för framfusig. Men samtidigt är det väldigt sällan man har möjlighet att samtala med en person av Craigs kaliber, och vi var flera som fick möjlighet att tala med och lyssna till hans tankar och råd. Jag tror det är honom till glädje också att kunna ge vidare av de kunskaper han har. Tacksam för en dag som den här!
lördag 21 april 2012
På konferens med Craig
Jag har ikväll för första gången haft förmånen att lyssna till den store apologeten och filosofen William Lane Craig tala live. Ikväll om behovet av god apologetik. Men nu är jag trött och ser fram emot en natts sömn utan barn, så den chansen ska jag nog försöka ta. Mera kommer säkert åtminstone på söndag!
torsdag 19 april 2012
Kristna skolor får vara frimodigt kristna!
Dagen skriver idag om vårt nya samhällsprogram på Kungsgymnasiet, som vi för en vecka sedan fick tillstånd att starta. (Världen Idag skrev om samma sak igår i papperstidningen, därför ingen länk.) På grund av att Skolinspektionen drog ärendet i långbänk har vi dessvärre inte speciellt lång tid på oss, men vi kommer att finnas med under omvalsperioden när niondeklassarna har möjlighet att ändra sitt gymnasieval. Vi hoppas kunna ha en lagom stor klass att starta med till hösten, och kan nu framför allt göra det i större trygghet i att vara en kristen skola.
Den verkligt viktiga nyheten för hela riket är ju den prejudicerande domen från både Förvaltningsrätt och Skolinspektion som förtydligar den ganska dimmigt skrivna skollagen från i somras, som understryker att konfessionella inslag (själva det begreppet är för övrigt ganska illa definierat, det tycks som att de som arbetat med lagen inte känner till kristen verksamhet och liv speciellt väl) ska vara frivilliga.
Men vad betyder begreppet"frivillig" i praktiken? Otydligheten har gjort att vissa skolor dragit sig tillbaka och nästan känt att man måste varna elever för bibelord eller bön så att man snabbt kan sticka ut genom dörren. (Ja, pressen från det sekulära samhället kan förvända tankarna något alldeles väldigt på även de varmaste kristna.) En sådan praxis på en kristen skola skulle dock bli alldeles bisarr.
Vi har istället tillämpat samma praxis som vi haft från början. Vi förutsätter att en elev som börjar på en uttalat kristen skola också kan tänka sig att vara med på morgonandakter, gudstjänster i samband med högtider och liknande. Ingen avkrävs någon bekännelse eller aktivitet, men vi önskar få information om någon elev eller förälder av någon anledning skulle önska att avstå. Om någon elev uteblir från exempelvis en påsksamling eller liknande bokför vi heller inte detta. Om situationen ändå skulle uppstå att någon skulle vilja avstå från dessa samlingar önskar (inte kräver) att förälder (som fattar beslut åt icke myndiga elever) meddelar detta, exempelvis i samband med terminsstart. Även om vi har många elever som inte alls bekänner sig som kristna så har det hittills aldrig förekommit att någon elev/förälder önskat detta. Lagen slår alltså i huvudsak på ett behov som inte finns.
Med vårt förhållningssätt tycker jag vi har skapat en trygg miljö där elever känner att morgonsamlingen där läraren läser ett bibelord, säger något till och ber en bön skapar en varm atmosfär i början av dagen, istället för den situation där både vuxna och elever går omkring och känner sig osäkra som kunde blivit fallet om det prejudicerande beslutet gått i annan riktning. Detta är glädjande för hela den kristna friskolerörelsen. Vi kan stå raka och frimodiga, trygga i att vilja och utan osäkerhet kunna ge vidare till våra elever det allra bästa vi har att ge: Jesus.
Den verkligt viktiga nyheten för hela riket är ju den prejudicerande domen från både Förvaltningsrätt och Skolinspektion som förtydligar den ganska dimmigt skrivna skollagen från i somras, som understryker att konfessionella inslag (själva det begreppet är för övrigt ganska illa definierat, det tycks som att de som arbetat med lagen inte känner till kristen verksamhet och liv speciellt väl) ska vara frivilliga.
Men vad betyder begreppet"frivillig" i praktiken? Otydligheten har gjort att vissa skolor dragit sig tillbaka och nästan känt att man måste varna elever för bibelord eller bön så att man snabbt kan sticka ut genom dörren. (Ja, pressen från det sekulära samhället kan förvända tankarna något alldeles väldigt på även de varmaste kristna.) En sådan praxis på en kristen skola skulle dock bli alldeles bisarr.
Vi har istället tillämpat samma praxis som vi haft från början. Vi förutsätter att en elev som börjar på en uttalat kristen skola också kan tänka sig att vara med på morgonandakter, gudstjänster i samband med högtider och liknande. Ingen avkrävs någon bekännelse eller aktivitet, men vi önskar få information om någon elev eller förälder av någon anledning skulle önska att avstå. Om någon elev uteblir från exempelvis en påsksamling eller liknande bokför vi heller inte detta. Om situationen ändå skulle uppstå att någon skulle vilja avstå från dessa samlingar önskar (inte kräver) att förälder (som fattar beslut åt icke myndiga elever) meddelar detta, exempelvis i samband med terminsstart. Även om vi har många elever som inte alls bekänner sig som kristna så har det hittills aldrig förekommit att någon elev/förälder önskat detta. Lagen slår alltså i huvudsak på ett behov som inte finns.
Med vårt förhållningssätt tycker jag vi har skapat en trygg miljö där elever känner att morgonsamlingen där läraren läser ett bibelord, säger något till och ber en bön skapar en varm atmosfär i början av dagen, istället för den situation där både vuxna och elever går omkring och känner sig osäkra som kunde blivit fallet om det prejudicerande beslutet gått i annan riktning. Detta är glädjande för hela den kristna friskolerörelsen. Vi kan stå raka och frimodiga, trygga i att vilja och utan osäkerhet kunna ge vidare till våra elever det allra bästa vi har att ge: Jesus.
söndag 15 april 2012
Vilken dag...
Ser att Dagen dagen till ära lagt ut hela min artikel om Titanics förlisning, studera den gärna närmare där. Vi såg på megafilmen med de stora pojkarna igår och ikväll. Är det 15 år sen den gick på bio? Underligt så väl detaljerna satt sig den enda gång jag sett filmen före den här helgen. Han är skicklig, Cameron.
Visst har vi en del att lära sig av filmen, vilket jag tar upp i artikeln. Men rent konkret kanske vi idag på diktatorn Kim Il Sungs hundraårsdag bör lära oss mer av de mängder av extremt förtryckta kristna och andra oliktänkande i Nordkorea som får utstå sådant vi välmående västerlänningar omöjligen kan föreställa oss i våra ombonade hem och kyrkor.
En del av det förbluffande i denna förtryckarstat är dess kristna arv före den kommunistiska revolutionen. Urban Thoms i Dagen tar kort upp detta på nätupplagan idag. Jag håller just på att läsa boken "Gud är inte död - inte ens i Nordkorea" som artikeln nämner. Där framgår det bland annat att Kim Il Sungs egen far var aktiv kristen, och fungerade som något slags Ordets förkunnare. Kanske har vi där en freudiansk reaktion som fördärvat ett helt rike. Finns väldigt mycket att säga om detta, och jag känner mig inte speciellt värdig att göra det på ett rättvisande sätt. Men vi som ägnar så mycket tid och energi åt att kika in i våra egna och varandras navlar har sannerligen mycket att lära av dem som vet vilket pris de betalat för sitt beslut att följa Jesus. Återkommer kanske i ämnet när jag läst klart boken.
Visst har vi en del att lära sig av filmen, vilket jag tar upp i artikeln. Men rent konkret kanske vi idag på diktatorn Kim Il Sungs hundraårsdag bör lära oss mer av de mängder av extremt förtryckta kristna och andra oliktänkande i Nordkorea som får utstå sådant vi välmående västerlänningar omöjligen kan föreställa oss i våra ombonade hem och kyrkor.
En del av det förbluffande i denna förtryckarstat är dess kristna arv före den kommunistiska revolutionen. Urban Thoms i Dagen tar kort upp detta på nätupplagan idag. Jag håller just på att läsa boken "Gud är inte död - inte ens i Nordkorea" som artikeln nämner. Där framgår det bland annat att Kim Il Sungs egen far var aktiv kristen, och fungerade som något slags Ordets förkunnare. Kanske har vi där en freudiansk reaktion som fördärvat ett helt rike. Finns väldigt mycket att säga om detta, och jag känner mig inte speciellt värdig att göra det på ett rättvisande sätt. Men vi som ägnar så mycket tid och energi åt att kika in i våra egna och varandras navlar har sannerligen mycket att lära av dem som vet vilket pris de betalat för sitt beslut att följa Jesus. Återkommer kanske i ämnet när jag läst klart boken.
torsdag 12 april 2012
Skriver om Titanic i Dagen idag
Jag har just fått publicerad min första och gissningsvis också sista kulturartikel på temat sjöfart. Ser den införd med snygga bilder i Dagen idag (endast tillgänglig på nätet för dig som prenumererar). Men sjöfartstemat får i det här fallet ett större existentiellt djup än vanliga båttexter - Titanic-katastrofen är förstås något större än en vanlig båtfärd.
På söndag är det exakt 100 år sedan den till synes osänkbara lyskryssaren gick till havets botten. Som bärare av det sena 1800- och tidiga 1900-talets fartblinda framtidstro blev den också en tydlig symbol, en första allvarlig reva som snart skulle få hela den grundsynen att kollapsa iochmed Första världskriget, Depressionen och sedan det Andra världskriget. Efter detta kom optimismen att ersättas av de mer pessimistiska - men synbart mer realistiska - ismer som existentialism och postmodernism.
Men Titanic ger förstås också ett antal tänkvärda paralleller till nutiden. Jag skriver:
"Människans hopp om att bemästra sin omvärld, att finna en ”teori för allting” tycks lika stark idag som för 100 år sedan. Steven Pinker [vars sekulärt optimistiska förkunnelse jag sammanfattat i föregående stycke] och andra må sjunga om den sköna nya värld som är på intåg. Men även om samhället på vissa sätt har blivit mindre våldsamt finns det flera frågetecken under ytan. Vad kan bli följderna om någon släpper lös de internationella spänningar som – precis som vid förra sekelskiftet - ligger som ett ständigt närvarande hot? Hur ska vi förklara den våg av stress, depressioner och brustna relationer som präglar vår tid? Vi ser också en världsomspännande trend där antalet självmord ökar bland de unga. Varför berövar fler unga människor sig livet, när deras framtid tycks mer lysande än för någon annan tidigare generation? Någonstans under den välpolerade nutida ytan tycks det som att kärleken i samhället har kallnat - vilket någon visst förutsade för tvåtusen år sedan."
På söndag är det exakt 100 år sedan den till synes osänkbara lyskryssaren gick till havets botten. Som bärare av det sena 1800- och tidiga 1900-talets fartblinda framtidstro blev den också en tydlig symbol, en första allvarlig reva som snart skulle få hela den grundsynen att kollapsa iochmed Första världskriget, Depressionen och sedan det Andra världskriget. Efter detta kom optimismen att ersättas av de mer pessimistiska - men synbart mer realistiska - ismer som existentialism och postmodernism.
Men Titanic ger förstås också ett antal tänkvärda paralleller till nutiden. Jag skriver:
"Människans hopp om att bemästra sin omvärld, att finna en ”teori för allting” tycks lika stark idag som för 100 år sedan. Steven Pinker [vars sekulärt optimistiska förkunnelse jag sammanfattat i föregående stycke] och andra må sjunga om den sköna nya värld som är på intåg. Men även om samhället på vissa sätt har blivit mindre våldsamt finns det flera frågetecken under ytan. Vad kan bli följderna om någon släpper lös de internationella spänningar som – precis som vid förra sekelskiftet - ligger som ett ständigt närvarande hot? Hur ska vi förklara den våg av stress, depressioner och brustna relationer som präglar vår tid? Vi ser också en världsomspännande trend där antalet självmord ökar bland de unga. Varför berövar fler unga människor sig livet, när deras framtid tycks mer lysande än för någon annan tidigare generation? Någonstans under den välpolerade nutida ytan tycks det som att kärleken i samhället har kallnat - vilket någon visst förutsade för tvåtusen år sedan."
tisdag 10 april 2012
Bloggtips som uppföljning av nyateismdebatten
I tidningen Kulturen finns en artikel av Rickard Berghorn, som såvitt jag begriper själv är ateist, men anknyter till vår kritik i SvD om nyateisternas, i synnerhet Humanisternas - och i synnerlig synnerhet Christer Sturmarks egen - retorik. Han tar bland annat upp ett rent förfärande citat från tidningen Humanisten, i anslutning till den antisemitism som funnits i snart sagt alla mänskliga kulturer, dessvärre även den kristna. Sturmark skriver: "Att dyrka Jesus skulle här kunna jämföras med att dyrka Adolf Hitler." Berghorn uppger att när han meddelade att han tänkte skriva en artikel på temat, så togs artikeln i fråga bort från uppföljaren SANS hemsida. Undra på det.
Jag tänker också på ateisternas stora för-påsksamling i antireligionens namn. Richard Dawkins var förstås en av talarna, och uppges ha "called on attendees to "show contempt" for the beliefs of people of faith. "Mock them, ridicule them! In public!" he exhorted the crowd, according to Catholic News Agency." Ja, det låter ju som ett uppfriskande sätt att skapa det goda samhället. Om inte annat så ger det ju ytterligare bekräftelse åt vår tes att nyateisterna - och då talar vi alltså om huvudgestalterna, inte perifera gaphalsar - gärna använder en förskräckande nedsättande retorik. Frågan är vad det kommer sig av.
Den alltid läsvärde bloggaren Bill Muehlenberg (ligger som bloggtips i högerkant) skriver om de gåtfulla nyateisterna och deras stora hyllning till ingenting som de genomförde före påsk. Han anknyter till den oerhörda skillnad mellan det engagemang som skapas inför ett ingenting, jämfört med det engagemang som skapas bland dem som tror att Någon har älskat världen och utgivit sig för den.
"It is because Christians actually believe in something, rather than nothing, that they are worth listening to. They not only have positive beliefs, but these beliefs are translated into positive actions. That is why we have seen throughout the past 2000 years schools, hospitals, charitable works and other helpful social services established by Christians, but not by atheists.
It is hard for someone who believes in nothing to come up with anything which is socially redeeming or useful. A full-fledged commitment to nothing, or non-belief, will usually result in a whole lot of nothing. But those with positive beliefs in something positive will show all kinds of positive results."
Andres Lokko i SvD anknyter på sitt sätt till samma tema i sin påskhelgsfundering http://www.svd.se/kultur/lokko-djup-gudstro-ar-den-sista-utvagen_6982699.svd där han uttrycker en knappast ens motvillig beundran för Carola och andra artister som vågar möta och lyfta fram sin gudstro. Det är det som gör konsten angelägen. "Kanske är det därför jag misstror alla människor som inte håller den dörren i alla fall lätt på glänt. De kommer aldrig annars riktigt att kunna tillgodogöra sig vare sig rocken eller poesin."
Att inte heller Lokkos analys vågar sig ända fram - att han låter tron vara den sista utvägen när inget annat räcker till - kan vi i sammanhanget leva med. Birger Thuresson i Dagen sammanfattar bra http://www.dagen.se/blogg/ledarblogg#9216:
"Jesus säger, att han är vägen, sanningen och livet. Inte sista utvägen, utan Vägen. Livsvägen. Hemvägen. Vilket inte hindrar sen påfart, som när rövaren på korset vände sig till Jesus med sin bön. Men påskdagens berättelse handlar inte om en logisk slutstation, utan om en dörr som öppnats till framtiden, var man än befinner sig i livet."
Just så är det. Vi går därför in i påsktidens fortsättning i glädje och tacksamhet över att Jesu uppståndelse bringar liv över hela verkligheten, både den nuvarande och den kommande.
Jag tänker också på ateisternas stora för-påsksamling i antireligionens namn. Richard Dawkins var förstås en av talarna, och uppges ha "called on attendees to "show contempt" for the beliefs of people of faith. "Mock them, ridicule them! In public!" he exhorted the crowd, according to Catholic News Agency." Ja, det låter ju som ett uppfriskande sätt att skapa det goda samhället. Om inte annat så ger det ju ytterligare bekräftelse åt vår tes att nyateisterna - och då talar vi alltså om huvudgestalterna, inte perifera gaphalsar - gärna använder en förskräckande nedsättande retorik. Frågan är vad det kommer sig av.
Den alltid läsvärde bloggaren Bill Muehlenberg (ligger som bloggtips i högerkant) skriver om de gåtfulla nyateisterna och deras stora hyllning till ingenting som de genomförde före påsk. Han anknyter till den oerhörda skillnad mellan det engagemang som skapas inför ett ingenting, jämfört med det engagemang som skapas bland dem som tror att Någon har älskat världen och utgivit sig för den.
"It is because Christians actually believe in something, rather than nothing, that they are worth listening to. They not only have positive beliefs, but these beliefs are translated into positive actions. That is why we have seen throughout the past 2000 years schools, hospitals, charitable works and other helpful social services established by Christians, but not by atheists.
It is hard for someone who believes in nothing to come up with anything which is socially redeeming or useful. A full-fledged commitment to nothing, or non-belief, will usually result in a whole lot of nothing. But those with positive beliefs in something positive will show all kinds of positive results."
Andres Lokko i SvD anknyter på sitt sätt till samma tema i sin påskhelgsfundering http://www.svd.se/kultur/lokko-djup-gudstro-ar-den-sista-utvagen_6982699.svd där han uttrycker en knappast ens motvillig beundran för Carola och andra artister som vågar möta och lyfta fram sin gudstro. Det är det som gör konsten angelägen. "Kanske är det därför jag misstror alla människor som inte håller den dörren i alla fall lätt på glänt. De kommer aldrig annars riktigt att kunna tillgodogöra sig vare sig rocken eller poesin."
Att inte heller Lokkos analys vågar sig ända fram - att han låter tron vara den sista utvägen när inget annat räcker till - kan vi i sammanhanget leva med. Birger Thuresson i Dagen sammanfattar bra http://www.dagen.se/blogg/ledarblogg#9216:
"Jesus säger, att han är vägen, sanningen och livet. Inte sista utvägen, utan Vägen. Livsvägen. Hemvägen. Vilket inte hindrar sen påfart, som när rövaren på korset vände sig till Jesus med sin bön. Men påskdagens berättelse handlar inte om en logisk slutstation, utan om en dörr som öppnats till framtiden, var man än befinner sig i livet."
Just så är det. Vi går därför in i påsktidens fortsättning i glädje och tacksamhet över att Jesu uppståndelse bringar liv över hela verkligheten, både den nuvarande och den kommande.
fredag 6 april 2012
Påsklärdomar från Köpenhamn
Jag har just kommit hem från Köpenhamn där vi varit på några dagars påskresa
med familjen. Frigjorda Danmark med typiska bohemfigurer här och var och folk före i 7-Eleven-kön som köper Elefantöl till frukost. Ett land nästan ännu mer sekulariserat än Sverige. Men samtidigt upplevde jag ändå en lite större känsla av respekt för det kristna arvet.
En detalj var en ledare jag sprang på i Berlingske Tidene som (åtminstone för mina ögon) överraskande riktade skarp kritik mot det tryck som vissa politiker utövar för att genomföra homovigslar i den danska folkkyrkan. En halvhygglig svensk översättning borde bli: ”De ska komma ihåg att om vi inte går varsamt tillväga, riskerar vi att sluta i något som är ännu värre än den folkkyrka i strid med sig själv som vi ser nu. Vi riskerar att sluta med en folkkyrka där få talar för många, och en sådan folkkyrka skulle vara en självmotsägelse.” Utan att köpa hela resonemanget tycker jag ändå att det ligger ett tankeväckande engagemang för den kristna idétraditionen.
Och mer praktiskt: Under dagen tågade vi Ströget fram mellan nästan uteslutande stängda
butiker. Skärtorsdagen är inte en dag som andra, och Danmark tycks ha tagit helg (i ordets rätta bemärkelse) betydligt mer än vad vi i vårt land gör ens imorgon på årets mest ödesmättade dag, långfredagen då köpcentren är lika öppna som alla andra dagar. I Sverige där alla dagar är lika – utslätade.
Men i den stora världen utanför Sundbyberg eller andra utmarker där vi bor, där finns det vardag och fest, där finns det dagar av sorg och dagar av glädje. Långfredagen utan påskdagen vore tragedi. Påskdagen utan långfredagen vore andliga konster som inte angick oss människor. Men långfredag som följs av påskdag är den största segern av alla som kan tänkas.
med familjen. Frigjorda Danmark med typiska bohemfigurer här och var och folk före i 7-Eleven-kön som köper Elefantöl till frukost. Ett land nästan ännu mer sekulariserat än Sverige. Men samtidigt upplevde jag ändå en lite större känsla av respekt för det kristna arvet.
En detalj var en ledare jag sprang på i Berlingske Tidene som (åtminstone för mina ögon) överraskande riktade skarp kritik mot det tryck som vissa politiker utövar för att genomföra homovigslar i den danska folkkyrkan. En halvhygglig svensk översättning borde bli: ”De ska komma ihåg att om vi inte går varsamt tillväga, riskerar vi att sluta i något som är ännu värre än den folkkyrka i strid med sig själv som vi ser nu. Vi riskerar att sluta med en folkkyrka där få talar för många, och en sådan folkkyrka skulle vara en självmotsägelse.” Utan att köpa hela resonemanget tycker jag ändå att det ligger ett tankeväckande engagemang för den kristna idétraditionen.
Och mer praktiskt: Under dagen tågade vi Ströget fram mellan nästan uteslutande stängda
butiker. Skärtorsdagen är inte en dag som andra, och Danmark tycks ha tagit helg (i ordets rätta bemärkelse) betydligt mer än vad vi i vårt land gör ens imorgon på årets mest ödesmättade dag, långfredagen då köpcentren är lika öppna som alla andra dagar. I Sverige där alla dagar är lika – utslätade.
Men i den stora världen utanför Sundbyberg eller andra utmarker där vi bor, där finns det vardag och fest, där finns det dagar av sorg och dagar av glädje. Långfredagen utan påskdagen vore tragedi. Påskdagen utan långfredagen vore andliga konster som inte angick oss människor. Men långfredag som följs av påskdag är den största segern av alla som kan tänkas.
måndag 2 april 2012
Barn till en kung
Vi har ikväll på palmsöndagen tittat på Lejonkungen med de stora barnen. Det var nog nästan tjugo år sedan både jag och min fru såg den, men minnet av ett starkt budskap stämde ganska väl överens med filmens innehåll. Visst, det är en del buddhistiska anstrykningar här och var, men ändå pekar budskapet någonstans på att buddhismen med sitt "hakuna matata" - inga bekymmer, ligg och slumra och låt dig inte beröras av världens ondska och lidande - är en falsk ideologi. För om så hade varit kunde Simba rimligen hellre ha legat kvar och fortsatt sin drönartillvaro med sina nya polare.
Men precis som den förlorade sonen, precis som Mose i sin tillvaro på andra sidan öknen, drivs den uppvuxne lejonkungen att återta den roll han var skapad att ha. Svårt, skrämmande, allmänt obekvämt - absolut. Men värt sitt pris, eftersom ingen av oss lever för sig själv. En bra film för både barn och vuxna som behöver fundera över sin uppgift i livet.
Men precis som den förlorade sonen, precis som Mose i sin tillvaro på andra sidan öknen, drivs den uppvuxne lejonkungen att återta den roll han var skapad att ha. Svårt, skrämmande, allmänt obekvämt - absolut. Men värt sitt pris, eftersom ingen av oss lever för sig själv. En bra film för både barn och vuxna som behöver fundera över sin uppgift i livet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)