Är jag en "debattör"?

Jag ser i Dagen idag att jag har begåvats med en ny titel. "Debattören Per Ewert" Själva artikeln var belysande och rättvisande åtminstone ur mitt perspektiv. Sedan gav väl inledningen sedan mig mer credit än jag förtjänar för "Gud och hans kritiker" (just så var boktiteln). Det är Mats Selander som den mesta ära ska ha för boken, och jag har heller inte gjort mer än någon annan medförfattare. Däremot har jag väl varit lite mer på i debatten, och det är till viss del en annan sak.

Men det var just det, jag känner mig inte alldeles bekväm med titeln "debattör". Osäker på om jag har haft det epitetet tidigare, åtminstone inte i så framträdande sammanhang som underrubrik. Som jag skrivit tidigare så ser jag en uppgift i att finnas med i debattsammanhang och försvara det jag tror är sant och gott, och argumentera mot det jag tror går i motsatt riktning. Men i begreppet "debattör" ligger något provocerande, lite gåpåigt. Med "debattör" tänker jag mig någon som gärna vill slänga käft bara för sakens skull. Och det är det minsta jag vill.

Det känns ändå som en lite trevlig puff att Sturmark i intervjusvaret i samma artikel respekterar mig och Mats Selander som "goda samtalspartners, pedagogiska och tydliga". Jag bollar gärna tillbaka med att Christer Sturmark normalt har ett sympatiskt bemötande både på och utanför diskussionsarenan. (Att han förföll till osakliga personangrepp i just den här debattväxlingen kan kanske välvilligt betraktas som olycksfall i arbetet) Jag uppskattar också hans till synes ärliga sökande efter sanning. Så borde det också vara möjligt att vi i slutänden kommer fram till samma sak. För - som vår hockeyspelande skolföreläsare Noah Welch (stavas visst just så) påpekade idag apropå sin egen väg till Jesus - så spelar det ingen roll hur vi ser på sanningen - den står där stadigt ändå.

Så att vara debattör för dess egen skull är inget jag söker. Att sträva efter det till synes simplare men samtidigt otroligt mycket svårare målet att bara vandra nära Jesus är något jag mycket hellre vill. Om en vecka är det påsk. En god Stilla Vecka tillönskas alla.

Framgång för kristna skolor!

Det har varit en alldeles väldigt hektisk vecka på mitt vardagliga jobb hos oss på Kungsgymnasiet. Hektisk, men positiv. Igår onsdag hade vi påsksamling där jag fick förmånen att hålla en kortare påskpredikan. Jag tycker om att undervisa och föreläsa, men nästan alltid känner jag en ännu större glädje över de tillfällen där jag får dela och lägga ut något ur Guds ord. Det kommer mer från det som berör hjärtat. Förhoppningsvis även hos några av dem som lyssnade.

Idag hade musiklärarna också audition för besökande niondeklassare till vårt musikprogram. Roligt att se eventuellt kommande elever. Vi har också precis i dagarna fått ett glädjande besked om att dörren öppnats lite till för vår önskan att utöka vår skola med ytterligare teoretiska program. Skolinspektionen/förvaltningsrätten kom nu med ett beslut som bland annat gav ett tydligt godkännande för vår profilering och praxis som konfessionell skola. Det har funnits en stor osäkerhet om vad den nya skollagen kommer att innebära i praktiken, och vi valde därför att hålla en tydlig linje och låta den prövas rättsligt. Beslutet kommer såvitt jag begriper det att bli prejudicerande för samtliga kristna skolor i landet, och förtydligar våra möjligheter till andakt, bön och gudstjänstliknande samlingar.

Vi behöver dock diskutera beslutets innebörd med övriga friskolerörelsen innan vi går ut med närmare info om innehållet. Men det var glädjande! Nu återstår ytterligare en runda hos Skolinspektionen med en helt annan punkt som ska granskas innan ett tillstånd ligger klart - de byråkratiska kvarnarna mal långsamt...

Och imorgon ska vi ha besök med föreläsning av Noah Welsh, hockeyspelare från HV71 och en frimodigt bekännande kristen. Jag tittar ju hellre på fotboll och är hopplöst oengagerad i den jönköpingska nationalsporten hockey, men jag tror besöket kan bli väldigt givande.

Så sammantaget alltså: hektiskt, men positivt!

Artikel om den fantastiske Wilberforce publicerad idag

Tänkte inte på det när jag skrev gårdagens inlägg om den brittiske juristen som lade sin framgångsrika och ekonomisk lukrativa karriär i malpåse för att satsa sitt liv på dem som ingen annan ville hjälpa. Men idag publicerar Världen Idag en artikel jag skrivit om den otroligt beundransvärde William Wilberforce, som - inte helt på egen hand, men nära nog - lyckades avskaffa första slavhandeln och därefter också själva slaveriet i det brittiska imperiet. Också han valde bort ytlig karriärism för att göra allt han förmådde för att upprätta de människor som av andra förklarats sakna människovärde och rättigheter. Tänk, det är nästan så att man känner vissa vibbar som känns igen även i vår tid...

Nå, inte heller Wilberforces inledande karriär var mycket att skryta med. Men efter att ha mött Gud på ett genomgripande sätt gick han in i en alldeles fantastisk uthållighet i parlamentet, genom nederlag efter nederlag till slutlig seger. Hans arbete imponerar så otroligt på mig (och många andra), och skänker inspiration till att fortsätta arbetet i exempelvis Claphaminstutet, som tagit sitt namn just från Wilberforce och hans medarbetares engagemang utifrån just londonförorten Clapham.

Artikeln finns enbart för prenumeranter på tidningens hemsida, vi har dock lagt den på www.claphaminstitutet.se Avslutningen följer här:

"En månad efter Wilberforces död föll klubbslaget i parlamentet som innebar slutlig befrielse för slavarna i det brittiska samväldet. En man hade sett sitt förslag röstas ner gång på gång, sett sina entusiastiska tal falla till marken utan resultat. Men för varje gång hade rättfärdighetens och människovärdets flamma fått ytterligare lite näring. Och till slut hade den tillräcklig kraft att bränna av slaveriets kedjor. Till slut hade den uthållige politikern lyckats.William Wilberforces arbete för människovärde och befrielse för de fångna behöver fortsätta även bland oss idag.

Många av oss behöver ta upp hans mantel och fortsätta arbetet, ända fram till den dag profeten Amos profetiska vision fullbordas, när vi får se 'rätten flöda fram som vatten, och rättfärdigheten som en ständigt rinnande ström'."

Sälj allt du äger och ge åt de fattiga

Jag har haft förmånen att lyssna till den i Rumänien boende engelsmannen Lee Saville (länk till hans hjälporganisation här) som besökte lilla Forserum idag. Har hört lite om hans berättelse tidigare, har förstått det som att han besöker Sverige då och då. Han har ett djupt omskakande vittnesbörd om hur han själv som framgångsrik advokat drabbades av en - som han upplever det - gudomlig maning att göra sig av med sina tillgångar i England och resa ut och starta en hjälpverksamhet bland de fattigaste bland fattiga i Rumänien. Omskakande, obekvämt och synnerligen imponerande för mig och nästan varje ekonomiskt välmående svensk.

Jag kan samtidigt inte komma ifrån tanken - hur kommer det sig att den här typen av självutgivande verksamheter nästan alltid tycks startas av överlåtna kristna (eller möjligen andra religiöst troende), inte av förment upplysta och samhällsräddande religionsmotståndare? Vad är det som väcker den här osjälviska attityden till sin omvärld, istället för att sätta fokus på sin egen lycka och välgång? Vad är det som gör att Jesu lärjungar väljer en sådan här väg, där andras behov blir så långt viktigare än den egna bekvämligheten?

Svaren på frågor av den här typen kanske säger en hel del om vilken världsbild som presenterar den hållbaraste att bygga våra liv och vår värld på.

Varvar ner efter debattstormen

Att vara med och begrava hustruns farfar idag var en välkommen återgång till det stilla, det heliga, och det eviga - allt efter att ha ingått i den diskussion som i alldeles för många fall farit ut osaklighet och itill hånfullhet gränsande hårdhet. Att bara vistas på forum där debatt förs utarmar själen. Jag känner visserligen att det är en arena där jag behöver finnas med och efter bästa förmåga försöka förkunna Guds sanning. Men jag skulle aldrig orka vistas i det klimatet utan avbrott. Som människor behöver vi en ständigt återkommande kontakt med lugnet och evigheten. Jag tror dessutom att det kan skapa en hel del ödmjukhet åt samtalet.

Elisabeth Sandlund har en bra ledare i Dagen idag med anledning av debatten i SvD, där hon gläds åt att debatten förs, men manar till en ödmjuk ton i den. Det gapiga och överlägsna slår undan benen på de bästa argument. Varför inte låta Elisabeths råd gälla även på denna blogg, självfallet då från båda sidor.

Det bibelord som jag upplevt ligger tydligast över mitt eget liv är Ps 45:5 med devisen "Dra ut till försvar för sanning, ödmjukhet och rättfärdighet." Jag tycker den utgör ett oerhört klokt fokus för varje människa, speciellt dem som drivs av ett patos att med pennans eller munnens hjälp förändra sin omgivning. Sanning utan ödmjukhet blir hård och oattraktiv; ödmjukhet utan sanning blir innehållslös och meningslös. Båda delarna är omistliga i varje form av förkunnelse.

Nu i helgen fördjupas fastan och går in i sina sista två veckor. Det är en tid för ödmjukhet - för jude och grek, för lärjunge och tvivlare. Jesus kom nämligen för att ge liv åt alla. Låt oss försöka fästa blicken åt rätt håll under den sista tiden fram till korset och uppståndelsen. Båda är verkliga, båda livsförvandlande.

Slutreplik i rekorddebatt

Som ni kanske sett har vi idag vår slutreplik i nyateismdebatten inne i på SvD Brännpunkt. Som synes vänder vi oss ganska kraftfullt emot Christer Sturmarks sätt att försöka undvika frågan om nyateismens retorik och sanningsansptåk och istället försöka börja avfärda oss pga våra politiska, etiska eller vetenskapliga inställningar, där han dessutom skarvar rätt rejält för att försöka framställa mig och Mats Selander i ofördelaktigt ljus. Ingen vidare snygg debattmetod, tyvärr. Den som vill diskutera själva innehållet på ett sakligt sätt är välkommen att försöka hitta ett sådant samtal i kommentarfältet här.

Jag har fortfarande inte gjort mig besväret att följa kommentarströmmen på SvD mer än brottstycken. Fick av debattredaktören höra tidigare idag att de visserligen inte för exakt statistik, men hon kände sig ganska säkert på att vår artikel nu blivit den enskilt mest kommenterade i tidningens historia.

Jag känner att det är lite svårt att förhålla mig till uppgifter av det slaget. Inte går jag här och känner mig som någon hyperdebattör som ska ut och jaga polemik i rekordmängd. Jag vill ändå se det som positivt att vår artikel helt uppenbart rört om i grytan och kanske väckt några goda nya tankar hos en och annan läsare. Om inte annat så kanske hos Sturmark själv.

Men den här eftermiddagen har jag ägnat mycket mer uppmärksamhet åt att plocka tvätt, laga kvällsmat och hjälpa barnen att snickra, fixa med elektriska apparater, greja med tågresa till orkestern och planera inför begravning imorgon (fruns farfar) än att fundera över alla omdömen som svischar hit och dit genom cyberrymden. Ganska bra balans så, kanske.

Replik från Sturmark vid sidan av målet

Ser att Christer Sturmark skrivit en replik på gårdagens artikel (passerar i skrivande stund 2000 kommentarer - otroligt vilket engagemang den väckt, om än i många stycken osakligt).

Sturmarks replik skjuter förvånande långt vid sidan av målet. Hoppas få möjlighet att komma med en slutreplik tillsammans med Mats Selander, inväntar besked från debattredaktören.

Rena snurren med ateisterna

Ska strax gå och knyta mig efter halvannat riktigt späckat dygn. Jag har nu idag fått hem de färdigtryckta exemplaren av Gud och hans kritiker (de är verkligt snygga!) och har ägnat aftonen åt att packa paket med förhandsbeställda böcker. Så ni som har väntar, hav tröst, böckerna kommer inom några dagar; först ut som fick en signerad bok blev skånemannen Peter S, grattis! Och ni som ännu inte beställt ert ex, gör gärna det här. Boken engagerar, det är alldeles tydligt.

För hjälp, vilken snurr det tog med min och den duglige filosofen Mats Selanders debattartikel i Svenska Dagbladet idag. Artikeln publicerades vid lunchtid och hade efter nio timmar gett upphov till en rent otrolig respons. Drygt 1300 kommentarer och över 700 rekommendationer på Facebook. Jag har ju Facebook avstängt under fastan, och följer inga diskussioner där. Jag kan inte heller tidningshistoriken klar för mig, men någon initierad bloggläsare kanske kan hjälpa till med att ge perspektiv på responsen. Jag fattar att 1300 kommentarer är mycket, men hur mycket är det egentligen i sammanhanget?

Det kan ingen människa hänga med i den kommentarströmmen, av de brottstycken jag sett tycks det mest vara olika varianter på att jag och Selander är idioter (i varierande utsträckning), och den retoriken kanske inte leder sådär jättelångt om man vill föra ett seriöst samtal. Och framför allt påvisar det ju riktigheten i den tes vi lyfter fram - att det finns ett moraliskt problem i det osakliga och nedsättande sätt som nyateisterna alltför ofta för diskussionen på. Men den som vill diskutera den faktiska argumentationen i artikeln är välkommen att göra det här.

Nu ska jag titta till de små katt- och människoungarna, sen sova en stund!

Edit onsdag: Även Dagen http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=302773 (fortfarande strul med länkning) kommenterar läsarstormen som i skrivande stund utgörs av över 1800 kommentarer. Som jag fortfarande inte tagit tid att följa mer än fläckvis.

Santorums livsöde mjukar upp det hårdaste hjärta

Idag har vi haft ett inspirerande rådsmöte i Claphaminstitutet med besök av Lars Adaktusson, får kanske anledning att återkomma till det senare. Vill bara puffa för veckans edition av nättidningen Liv och Rätt, och jag har en artikel med som ger en lite djupare bakgrundsteckning av presidentkandidaten Rick Santorum. Med sin bakgrund av att ha fått ett dödfött och ett gravt handikappat barn har han en trovärdighet i sitt försvar för människovärdet. Jag speglar dessutom detta mot bakgrund av en rätt intressant opinionssvängning bland amerikanska väljare:

"I amerikanska valrörelser brukar republikanska kandidater normalt ligga förhållandevis lågt med abortkritik, väl medvetna om att Högsta Domstolens Roe vs Wade-avgörande om fri abort inte rubbas så lätt. Dessutom vet de att mittenväljare länge varit positiva till abort, och deras röster är avgörande för att kunna besegra en demokratisk motkandidat. Men på senare tid tycks en omsvängning i opinionen ha skett. Vid mitten av 90-talet betraktade sig en tydlig majoritet av amerikanerna som pro-choice, men opinionsundersökningar visar att från 2009 är det numera fler amerikanska väljare som betraktar sig som pro-life än pro-choice. Detta har gjort att abortkritiska politiker vågat vara mer frispråkiga i talet om ofödda barns rätt till liv. Det intressanta är att Santorum genom sina tydliga uttalanden visserligen har skaffat sig ett antal fiender - men han har samtidigt vunnit stor respekt i oväntade läger."

Det tycks faktiskt som om samvetets droppar urholkar stenen även här i Sverige. Och på andra sidan Atlanten; jag citerar bland annat den annars vänsterprofilerade Joe Klein i TIME: "Jag är tacksam till Santorum för att han tvingat på mig obehaget att behöva fundera över de moraliska konsekvenserna av hans dotters leende."

För den som vill läsa hela artikeln samt ta del av övriga läsvärda texter rekommenteras en prenumeration här http://www.livochratt.se/wishlist-member/?reg=1326759834. (Länkningen strular fortfarande)

Om en pojke i ett gathörn

Idag var vi med om en surrealistisk liten händelse på väg till kyrkan.

I ett gathörn där i princip inga fotgängare passerar men rätt många bilar, stod en liten pojke på kanske sex år alldeles ensam i det strilande regnet, nästan uttryckslös i minspelet och spelade på ett leksaksdragspel. Framför honom stod det vanliga tillbehöret i form av en liten korg att lägga pengar i. Hela synen kändes jättemalplacerad. Vi tog ett snabbt kollektivt beslut att vända runt för att lägga en peng i hans lilla korg. Så medelst två U-svängar lyckades vi stanna till i hans gathörn. Mellanpojken öppnade dörren och steg ut med en peng, och jodå, det ljöd en liten tvåtoners konsert från leksaksdragspelet. Före oss var korgen alldeles tom, nu hade han iallfall fått en tia och en applåd från oss sex i bilen. När vi stängt dörren och farit vidare tyckte vi oss se att hans ögonbryn höjdes lite, lite grann.

När vi åkte hem igen några timmar senare var gatghörnet lika tomt som vanligt. Surrealistisk känsla. Vem var han? Något slags ängel från en annan värld? Eller var det kanske vi som fick vara änglar för en liten stund?

Imorgon: Stockholmstur och rådsmöte med Claphaminstitutet. Ska få lyssna till Lars Adaktusson för första gången in persona, blir intressant bara det.

Kvällen när jag såg djävulen

Jo, jag vet, det låter väl drastiskt. Men SVT:s Korrespondenternas senaste avsnitt om barnslaveri visade upp människor med en syn på andra människor som knappast kan betraktas som annat än hämtad direkt från helvetet. Och så skapar de just ett sådant helvete för kidnappade/inköpta barn.

Bordellmamman i Bangladesh med sin inställning till sina underlydande, gång på gång på gång skändade slavinnor kan inte heller hon betraktas som mycket annat än rent djävulsk. Framför allt är det reporterns moraliskt utmanande fråga "Hur skulle du tänka om din egen dotter jobbade här?" och hennes kallhamrade svar "Det gör hon!" som biter sig fast. Precis som den Onde endast kommer för att stjäla, slakta och förgöra är det precis det bordellmamman gör med de unga flickor som inte ser någon annan räddning ur avgrunden än döden.

Det finns förstås en risk med sådana här program, att man ser det hemska som så hemskt att man skjuter det ifrån sig, det onda som så omöjligt att rubba att man faller över i cynism och handlingsförlamning. Gör inte det. Det finns mängder av sätt att faktiskt göra något. Programmet visade hur USA-korrespondenten Stefan Åsberg köpte en flicka (halvtomhalvt) fri från en tillvaro som ändå inte var så illa som den intervjuade flickan i Bangladesh som jag förmodar fick förbli i djävulens rike.

En grupp jag osökt kom att tänka på är den kristna organisationen International Justice Mission (länkningen funkar inte ikväll, www.ijm.org) som arbetar med att befria de slavar som står allra längst ner i mänsklig förnedring. Om varje människa är skapad till Guds avbild, önskad och älskad har vi också en moralisk plikt att göra det vi kan för att rädda den som ingen räddning ser. Som det heter i evangelium enligt Bamse: "Ingen kan göra allt - men alla kan göra något." Låt oss följa det budet.

Samvetsbloggar om rätten att bära kors

Jag skriver idag på Samvetsbloggen om religionsfriheten och kristnas rätt att bära kors i det offentliga rummet. Den brittiska regeringen driver en mycket grumlig linje i frågan. Trist.

Hallucinerar på prov

Usch, det var en alldeles ryslig flunsa den här varianten, först nu börjar jag orka plocka fram ett paket mjölk ur frysen utan att känna mig som att jag sprungit en mil i skogen. Imorgon måndag räknar jag dock med att alla i familjen ska kunna vara åter på dagis, skola och jobb. Om än något svajiga i kroppen.

En av de jobbiga bieffekterna av hög feber är den här irriterande ovanan att ligga i nåt slags mellantillstånd hela natten och halvt drömma, halvt vaket hallucinera erbarmligt dumma saker som upprepas hela tiden.

Det positiva i sammanhanget är förstås att man när man vaknar på riktigt eller febern sjunkit undan är helt säker på att inget av det där man halvhallucinerade faktiskt hände i verkligheten. jukdom och vimsighet är sin sak, nyktert resonerande något helt annat.

Osökt kommer jag förstås att tänka på lärjungarnas mycket handfasta upplevelser av möten med den uppståndne Jesus. Visst, man kan tro sig uppleva de mest konstiga saker när man är exvs febersjuk. Men alla människor, då som nu, är väldigt klara över skillnaden mellan detta och verkliga händelser. Lärjungarna, men också skeptiker som Jakob och fiender som Paulus fick uppleva mycket påtagliga möten med Jesus efter korsfästelsen. De fick tillfälle att dubbelkolla sina intryck, pröva så att det inte fanns några möjligheter till hallucination eller liknande. De fick röra vid Jesus, se honom äta, känna på hålen i hans händer, fötter och sida. De gjorde helt enkelt en så grundlig koll som någon människa kunde tänkas göra för att säkerställa att de inte sett något slags vålnad eller liknande. Hade några ändå känt något slags tvekan fanns det gyllene tillfällen till omvändelser under galgen för att bekänna en eventuell bluff eller tveksamhet. Några sådana avståndstaganden finns dock inte.

Trons kritiker försöker återkommande presentera något skiftande varianter på hallucinationsscenariot. Men de faller ständigt på psykologins hinder. Jesus var - och är - sannerligen uppstånden!

Från influensasängen

Från influensasängen kan rapporteras att:
... Rick Santorum är en spännande politiker, nu när det står klart att han överlevde Super Tuesday. Han är intressant inte minst mot bakgrund av hans personliga upplevelser av allvarligt sjuka resp. avlidna barn. Jobbar med en artikel om detta mellan febertopparna.
... den som är nyfiken på vad jag gör av mina 30 sekunder i rampljudet kan kika på Postkodmiljonären imorgon kväll (telefonsamtalet dröjer ev till lördagskvällen)!
... det har kommit in ett gäng förhandsbeställningar av Gud och hans kritiker. Av den livliga förhandsdiskussionen känns det som att boken kan bli ett värdefullt bidrag i debatten. Själva boksläppet blir om exakt en vecka, gå gärna in och beställ boken du också.

Det är sjukt...

...i familjen Ewert. Så med en fru, fyra barn, två (vilka inom mycket kort torde förmeras till typ åtta) katter och alltdetdärandrasommåstefixashelatiden att ta hand om blir det inte speciellt mycket tid över till bloggande. Återkommer sålunda på andra sidan sjuksängarna.

Barn i klippskrevor bör räddas, inte dödas

För att anknyta till föregående inlägg: utan ett objektivt fastslaget människovärde som vi aldrig har rätt att vifta bort för något fritt valt nyttoändamål finns det ingen given gräns för vilka människor vi får döda och inte. Dagen rapporterar idag om två oxfordetiker som förordar spädbarnsmord.

På filosofilektionen i veckan visade jag eleverna ett litet klipp ur min debatt med Torbjörn Tännsjö som exempel på olika retoriska grepp i en debatt. I just den passagen tog jag upp svårigheten - för att inte säga: omöjligheten - i att slå fast en tydlig gräns för när liv får tas och inte när dörren väl har öppnats för samhället att döda oskyldiga människor. Tännsjö bejakar å sin sida vissa mord, men förkastar just spädbarnsmord, medan exempelvis Singer och de aktuella etikerna tycker det är helt i sin ordning att döda små nyfödda barn som föräldrarna inte vill ha. Jag kan tänka mig en mängd adjektiv för att beskriva deras hållning, men alla blir liksom för torftiga. Vi kanske för tillfället får nöja oss med: ociviliserat. Skräckinjagande ociviliserat.

Det var nog inte bara vår familj som oroligt följde dramat med den lille pojken som ramlade ner i en klippskreva idag. Och vilken lättnad när vi fick höra att han kommit upp igen välbehållen. So what, tänker jag mig att de två etikerna menar. Om han inte hade en intellektuell kapacitet att uppskatta sin egen existens tillräckligt kunde han lika gärna ligga där och ruttna. Mer rimligt reagerade brandmannen som på tevebilderna syntes brista i lättad gråt när pojken kommit upp i pappas trygga famn.

Det är lätt att tryggt för vuxna oxfordtänkare att lägga armarna i kors över att själva äga tillräcklig intelligens för att sitta säkert i båten och förtjäna ett fortsatt liv. Får vi kanske försiktigt påminna om FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 6:

Envar har rätt att allestädes erkännas som person i lagens mening.

Den som inte önskar ställa upp på denna deklaration om alla människors rättigheter kan väl lämpligen flytta till någon annan värld där dessa rättigheter inte tillämpas. Så försöker vi i vår värld fortsätta värna livet. Och glädja oss till tårar varje gång ett barn räddas undan döden.