Årets största gåva

Det är tid att summera det gångna året. Det har funnits både framgångar och bakslag. Självklart har det känts positivt att efter turbulensen kring konkursen efter bokens release i slutet av fjolåret ha kunnat ge ut en förbättrad andraupplaga, få uppmuntrande omdömen och vara ute och föreläsa på många platser till försvar och inspiration utifrån den kristna världsbilden. Och lika självklart rymmer ett år vissa bakslag, varav det nästan aldrig är lämpligt att dela alla offentligt. Åtminstone inte förrän efter att en längre tid förflutit.

Men årets största gåva och glädjeämne har ändå varit den som kom i slutet av förra året, och som har upptagit mycket av uppmärksamheten den gångna dagen. Vår älskade flickbebis firar ett år i livet, och tillsammans med de tre storebröderna ser vi med stor tacksamhet på den gåva vi fått att förvalta.

Året inleddes i ganska stor oro över vad det medfödda eldsmärket över hjärna och ansikte skulle innebära. Utvecklingen har varit osannolikt positiv. Det är inget vi tar för givet eller vill ta åt oss någon som helst ära för. Vi hade älskat henne lika mycket oavsett eventuellt handikapp. Men fruktan för eller genomlevande av svårigheter i livet leder i nästan alla fall till större ödmjukhet, tacksamhet och godhet. Det är något jag vill sträva efter under kommande år. Må det prägla oss alla i allt större och djupare utsträckning. Ett gott nytt år till alla bloggläsare!

Och Gud sade: Varde ljus!

Det internationella astronomiåret går mot sitt slut. Har skrivit några tidigare texter i ämnet, exempelvis här och här, och självfallet gjort den djupaste genomgången i boken. Jag tycker generellt att ämnet har fått ovänat liten uppmärksamhet i Sverige, kanske på grund av att det har hamnat lite i bakvattnet av Darwinåret som ju också infallit i år.

För att summera året och titta tillbaka på kunskapens utveckling sedan Galileis dagar är det förbluffande hur den kristna världsbilden har stärkts av den kosmologiska forskningen. Dagen har idag en längre artikel i ämnet, där Per Hammarström gör en läsvärd introduktion till frågan. För varje objektivt tänkande människa framstår Big Bang-teorin - som ju introducerades av prästen och fysikern George Lemaitre - som en enda stor bekräftelse på skapelseberättelsen i Första Mosebok. Den Stora Smällen kan ju i enkla ordalag beskrivas som den största explosion av ljus och energi som inträffat i universums historia. "Gud sade: varde ljus. Och det vart ljus"

Ju mer vi studerar universum och dess ursprung, desto större anledning till förundran och tillbedjan. Det är den främsta bilden vi har av Gud. Eller som fysikpristagaren George Smoot sammanfattade sin forskning om fördelningen av materia i det synliga universum: "fingeravtryck från Skaparen." Må fler människor våga välja den inställningen under året som kommer.

Kungen över alla kungar

Själva julhelgen har nu förflutit, med sitt fokus på mat- och godisgudomen, eller vem som nu varit målet för tillbedjan i de svenska hemmen. Nej, ursäkta den något bitska tonen, men av teves och radios utsändningar har man kunnat få intrycket att julen inte handlar om något djupare än vid vilken tidpunkt, vid vilken temperatur, i vilken form som doppet i grytan, sillen eller någon annan rätt i julmatsliturgin ska intas. Ibland ter sig dessa diskussioner verkligen helt otroliga i sin förmåga att gå runt själva huvudbudskapet, som något slags Freudianskt tvång att undvika berättelsen om Guds son som föddes i ett stall.

Så befriande då att även i år se den fantastiska barnfilmen "Den fjärde kungen" som gick i SVT i förrgår kväll på annandagen. Samma film gick på nyårsafton ifjol, när jag satt och såg den tillsammans med vår nyfödda på BB. En vacker och självklar berättelse om en tänkt fjärde kung som aldrig hann fram med de tre vise männen till den nyfödde konungarnas konung i Betlehem. Men som under sin resa mötte människor i nöd och hjälpte dem. Och som på slutet råkade rädda Josef, Maria och Jesusbarnet utan att veta vilka de var, och sedan komma fram till det nyligen övergivna stallet. För att på slutet höra Guds röst som sade att han under hela sin resa hade mött, och hjälpt kungen över alla kungar.

Det var en fantastisk film som utan omsvep vände barns och vuxnas hjärtan till det som julen handlar om. Gud som blev människa, för att vi ska kunna bli människor på riktigt och bli Guds barn. Här höjdes julteven till något stort, något som består. Mejla gärna SVT Barn och tacka för filmen och be dem visa den jularna framöver också.

Triss - obehagligt egofixerad julkampanj

Julen närmar sig, och i vart hem lägrar sig nu... stress och prylhysteri. Ja, åtminstone i ganska många hem. Det finns en underlig dubbelhet i juletiden med sitt budskap om avskalad enkelhet när Jesus föds i stallet och den hajpade konsumtionsstämning som bara tycks höjas för varje år. Finanskris eller ej, vi måste shoppa loss, annars dör vi. Dagen har en läsvärd artikel i ämnet idag.

Annars har jag gått och irriterat mig på Trisslotteriets annonskampanj som den senaste tiden synts på jag tror varenda busskur i Svea Rike. Även här spelar de på en dubbelhet som jag har väldigt svårt att förlika mig med. Här ska minsann köpas Trisslotter, men till vem? Vanligen tänker vi oss ju att det veckorna före jul ska handlas friskt, men inte till oss själva. I all konsumtion går det ändå en röd tråd av givmildhet. Icke så hos Triss.

Istället spelar de för full hals på den kungliga svenska avundsjukan. Det gäller att köpa lotter så att ingen annan minsshaglig person går och vinner istället för mig. Jag kan förstå om affischerna skulle sätta upp ett val "Snart händer det - tjyvgubben som trängde sig före i snabbköpskön eller dig? Din granne som aldrig gör sin del av häckklippningen, eller dig? Det hade manat till något slags rättvisepatos. Men nu ställer de istället upp underligare konkurrenssituationer. "Din fru, eller dig?" "Din pappa, eller dig?"

Är inte det ett extremt egofixerat budskap att spela på i juletid? Nej, det finns betydligt ädlare känslor som marknadsförare skulle kunna anknyta till. Det är vi och själva julen värd. Det är Han värd, som julen egentligen är tänkt att kretsa kring. I Honom finner vi en betydligt större generositet. Låt oss sprida den till varandra i jul.

Vad är då en människa...

I dagens GP har Maria Haldesten en ledarkrönika, där hon med kraft försvarar fosterdiagnostikens möjligheter att rensa ut foster med oönskade defekter. Därför att "långtifrån alla som föds med Downs kan bli leende reklamstjärnor."

Man häpnar. Precis som om det vore ett mått på ett värdigt liv att få sola sig i reklamteves glans. De som inte får det missar på något vis livets goda. Jag kan inte beskriva resonemanget på annat sätt än som djupt ovärdigt.

Vi vet alla att det finns så oändligt mycket som kan fylla livet med glädje, kärlek och lycka, även om man lever med ett handikapp. Eller som det faktiskt är i många fall - tack vare ens handikapp. För om du tänker på människor i din närhet som har handikappade barn, och jämför dem med samhälleligt lyckade personer i karriärsvängen, vilka skulle du beskriva som mest mogna och omtänksamma?

Haldesten beundrar den mamma som vågar säga att läkarna inte borde ha försökt rädda hennes barns liv, på grund av det lidande som det korta livet innebar. Inget sådant här fall är lätt, det är inte det jag säger. Men man kan naturligtvis också se det helt tvärtom. Den tid som föräldrar får tillbringa med ett sjukt barn kan fylla mångas liv med en så stark kärlek som annars aldrig skulle lockas fram ur stressade nutidshjärtan.

Låt oss bygga ett livets samhälle, inte en dödens kultur.

Försöker bidra med goda råd i Theofilos

Nya numret av tidskriften Theofilos kom i brevlådan härom dagen. Huvudtemat var det kanske inte helt oväntade temat för en kristen tidskrift: Jesus. Jag hade förmånen att bidra med en artikel med fokus på den nyklassiska devisen "Jesus är svaret". Lustigkurrar brukar gärna skicka tillbaka devisen på volley med repliken: "Och hur löd frågan?"

Men faktum är ju att nästan oavsett vilken stor fråga det gäller, så har vi all anledning i att förankra svaret hos mannen från Nasaret. För, som läsaren av denna blogg vet, så ser jag ett oerhört behov av att lyssna till människors stora frågor. Det var också den första av de fyra punkter jag ville lyfta fram för läsaren att ta fasta på i ambitionen att kommunicera det kristna budskapet till dagens västerlänning. Här kommer punkterna i ultrakort sammanfattning:

1. Lyssna aktivt på människors existentiella frågor. Alltså: Inte bara låtsas lyssna, utan verkligen lyssna.
2. Tala tydligt! Våga gå emot strömmen av postmodernistisks snömos. Det människor verkligen söker idag är verkliga svar, efter att alltför länge ha hört att vi har alla svar inom oss. Det har vi inte. Det är därför vi söker.
3. Våga utmana! Vi behöver undvika fällan att göra budskapet så harmlöst att det inte skrämmer en kotte. För då attraherar det heller ingen. Budskapet om Jesus var, och är, värt att både leva och dö för.
4. Sanning och ödmjukhet i salig förening. Som bloggens läsare vet är detta en käpphäst som jag tar fram om och om igen. Det går att förena glasklara sanningsanspråk med en lika hängiven ödmjukhet och kärlek.

Här tror jag vi har fyra helt centrala nycklar. Självklart finns det fler. Men jag tror inte vi kan undvara dessa. Eller vad tror ni?

Mot heretikerna!

I veckans utgåva av Kyrkans Tidning tummar jag lite grann på min princip att undvika att gå i svaromål med andra som menar sig vara kristna. Tillsammans med Olof Edsinger och Anders Månsson har jag där en debattartikel där vi diskuterar den förbluffande tystnaden kring Jonas Gardells bok "Om Jesus". Då den presenterar en Jesusbild som ligger så långt från den bibliska och klassiskt kristna tron är det anmärkningsvärt att stora kyrkliga kretsar lämnat den helt okritiserad.

Som vi skriver i artikeln är en av postmodernismens konsekvenser att det numera inte längre finns några irrlärare. Något som omöjligghör all seriös teologisk reflektion, då ingen längre kan avfärdas för att avvika från den kristna tron. Men den inställningen blir självfallet helt ogörlig i den verkliga världen, där vi dagligen och stundligen hamnar i situationer där vi behöver skilja korrekta uppgifter från felaktiga. När går tåget? Har vi köpt blöjor eller inte? Vad kommer blodprovet att visa?

Tydliga svar har en självklar plats även i teologins och filosofins värld, där frågorna ju är av långt viktigare natur. Och just därför blir det än viktigare att skilja sanningen från lögnen.

Artikel på Newsmill idag

Jag fick lite blodad tand sent igår kväll och skruvade ner den bloggiska tonen något på föregående inlägg om mediestormen runt Tiger Woods och skickade in artikeln till Newsmill, där den kom in idag.
Jag glömde dock i sena aftonstunden bort att lägga in en poäng som kanske är den allra mest centrala i ämnet. Nämligen avgörandet av vilka gärningar som borde betraktas som moraliskt föredömliga repektive förkastliga i en sekulär medievärld, där människan generellt inte är något mer än en rent evolutionär produkt.
En stilla fundering som då uppstår: I en darwinstisk värld är vinnaren samma sak som den individ som är mest framgångsrik i att para sig och därigenom förhoppningsvis kunna sprida sina gener vidare till kommande generationer. Att leva så borde i så fall vara det absolut främsta av livsstilsval. Så vad är då problemet med Tiger Woods liv och leverne? Varför döms den som tycks handla helt i enlighet med människans evolutionärt betingade natur? Där är en annan poäng som är värd att fundera över...

Tiger Woods - grabben hela dan!

Visst har det varit klent med riktiga karlakarlar sen Clintan gick i pension. Tack och lov att det finns killar som Tiger Woods som vet hur damerna ska tas!
OK, OK, jag har väldigt svårt att undvika att vara ironisk. Men nu känner jag att jag måste nämna något om den här mediesoppan. Tycker faktiskt det får vara någon hejd på pressens dubbelmoral.

Golfgeniet Tiger Woods har helt uppenbart rört ihop en ganska rejäl soppa. Karriären är slut för alltid på grund av "svikna löften och ideal", skriver SvD. Bland sponsorerna är han "ute i kylan efter skandalrubrikerna" rapporterar DN. Och det är vad som sägs den seriösa morgonpressen. I kvällspressen är det självfallet sju resor värre. Löpsedlarna avlöser varandra om avslöjanden om nya älskarinnor och snuskiga sms. Allt är "väldigt, väldigt ledsamt" snyftar Aftonbladet. Expressen vet senaste nattens status på vigselringar. (Samtliga sakuppgifter i kvällspressen kommer alltid "i natt"). Och över alltihopa lyser indignation och förakt över den förkastlige Casanovan med golfklubban.

Nu börjar nästa fas i mediedramaturgin i och för sig smyga igång. Några vågar försiktigt säga att det här nog ändå blåser över med tiden. Men hyckleriet är ändå ganska häpnadsväckande. "Hur kunde du, Tiger?" utropar alla med en mun. Men hur kommer det sig att samma munnar på löpsedlar hit och förstasidor dit bjuder på avslöjande reportage: "Så är vi otrogna", helt uppenbart som en glamorös lockelse i tillvaron. Samma munnar som alltid annars ropar om vikten att själv göra vad man vill med sin kropp. Om vikten av att prova sig fram utan skygglappar eller stoppljus. Om det kittlande i att ständigt testa nya varianter, nya partners. Och hela tiden med en känga åt de moralfascister som vågar tala om trohet, äkthet och kärlek som en grund för människans sexualitet. Det finns ingen synd.

Det är något som inte stämmer här. Endera av de skallande ropen stämmer inte med verkligheten, så som vi förstår den. Rätt svar är självfallet att indignationen över Tiger Woods eskapader med andra kvinnor än sin fru är moraliskt förkastliga. Men om det gäller honom, gäller det självfallet också medelsvensson. Jo, det finns synd. Alla löpsedlar har skrikit det i två veckor. Woods är stämplad och dömd. Men de som hetsat till gärningarna går fortfarande fria.

Kvällspressens och - för den delen - i stort sett hela det offentliga samtalets maningar till alltmer hejdlösa sexuella experiment är förnedrande för alla. För den som läser och känner sig pressad att följa efter. Men allra mest för dem som skriver sådant de egentligen inte tror är vare sig sant eller gott. Skandaler kan göra mycket elände. Men de kan också väcka reaktioner som faktist är sunda. Kanske kan de bevaras lite mer än en kvart. Men mitt hopp är dessvärre ganska litet.

Det finns (nästan) inga ord för hur bra Kent är

Nu har jag äntligen försökt komma till ett slutbetyg för Kents senaste skiva ”Röd”. Jag har följt bandet ända sedan första skivan för hundra år sedan, har varit på ett flertal konserter, förundrats över musik och texter och skrivit kulturartiklar om deras existentiella budskap. Och nu vet jag inte om jag vågar yttra min slutanalys utan att bli betraktad som historielös. Men okej, här kommer det. Röd kan vara Kents främsta album hittills. Och - musikhistoriskt att döma - förmodligen någonsin.

Såhär resonerar jag. Bandets främsta insats, såväl musikaliskt som existentiellt har tidigare varit ”Du och jag döden”. Fantastiska redogörelser för den postmoderna människans nakna ensamhet utan Gud i Klåparen och Rosor & palmblad. Musikaliska mästerverk i Max 500 och Mannen i den vita hatten. Albumet hade dock några bottennapp. På Röd finns inga egentliga lågvattenmärken – åtminstone om vi betraktar första spåret som mer konstnärligt än konstigt.

I övrigt har den musikaliska kreativitet som verkade ganska bortblåst på förra plattan ”Tillbaka till samtiden” återvänt. Inspelningarna i legendariska Meistersaal, Berlin gjorde rimligen sitt till. Så rent musikaliskt är lägstanivån helt obegripligt hög, speciellt när vi betänker att detta är Kents åttonde album, en period där de allra flesta band fallit in i bekvämlighetens lunk för länge sedan. Hur lyckas man uppbåda en sådan känsla och kreativitet efter så många år?

Textmässigt är skivan i långa stycken alldeles briljant. I Sjukhus ser vi skrämmande giftgula framtidsvisioner torna upp sig. ”Ser du hur inget växer, inget lever men ingen dör.” Speciellt intressant är att nutidsmänniskans ensamma utsatthet trots allt ändå flätas samman med ett flammande hopp. Skivan karakteriseras av en ”agnostisk gudslängtan”, skriver SvD, och någonstans kanske förnekelsen har nått vägs ände. ”Jag ber en bön när ingen ser mig” heter det i Idioter. I Svarta linjer ser Jocke Berg ”ett spikrakt spår mot Gud, om man tror på sånt”.
Alldeles fascinerande är även den utsatthet som känns in på bara kroppen i låten med den nästan freudianskt Kentdoftande titeln Ensamheten, samtidigt som kärleken ändå skymtar i diset:
I din värld av mörker syns dina brister, mina fel
Som sprickor där ljus kan tränga in
Och jag inser plötsligt, kärlek får man bara se
När tak och väggar rasar in igen i ensamheten

Avslutningen Det finns inga ord är så vacker (den extremt sluddrigt uttalade svordomen till trots) att det är i stort sett omöjligt att hålla tårarna borta. Bortom allt finns en kontakt, en kärlek som är starkare än alla svårigheter. Må vi få smaka och leva i den.

Det är bara att lyfta på hatten i djup beundran inför ordens, känslornas och de gråtande gitarrernas giganter, och framför allt den fantastiske poet som Jocke Berg är. Dags att lägga ner nu Kent, starkare än såhär blir det inte.

Fredspriset till Obama eller Bush?

Sedär, en liten politisk brandfackla i rubriken! Ville bara anknyta till en kulturartikel jag har i dagens Världen Idag (kulturartiklar läggs ej ut på nätet), utifrån idéhistorikern Svante Nordins nyutkomna bok "Fyra som förde krig". Den behandlar Andra världskrigets fyra huvudfigurer Hitler, Stalin, Churchill och Roosevelt och hur deras ideologier färgade krigets förspel och skeende.

Inget helt nytt i det greppet, men det verkligt intressanta är de implicita - och ibland även explicita - paralleller som Nordin drar till vår nutid. Det råder ingen tvekan om att Nordin framhåller Churchill som den store moraliske segraren i kriget. Men han gör det balanserat, utan att demonisera vare sig Hitler eller Stalin så till den grad att vi inte förmår göra några jämförelser till våra egna destruktiva drag. Han skildrar även på ett föredömligt sätt den ideologiska klyftan mellan Chamberlain och Churchill och vad som motiverade den brittiska befolkningen att under 30-talet helhjärtat stödja Chamberlain. Nordin skildrar även den kraftfulla amerikanska isolationismen som höll sin president gisslan ända fram till Pearl Harbor.

Det är omöjligt att i ljuset av händelserna för 70 år sedan inte fundera över världsopinionen idag. President Obama har gjort mycket beundransvärt, men att dela ut ett fredspris till en president som befinner sig i två krig är inte okontroversiellt. Och att Bushadministrationen var massivt impopulär i slutet av sin regeringstid är uppenbart. Men vilken av dem som valt den långsiktigt klokaste vägen är ännu alldeles för tidigt att säga. Som jag skriver i artikeln: "
(D)et är tydligt att den som västvärlden återigen vill se vid rodret är Chamberlain. Nordin gör inga uttalade jämförelser med nutiden, men mellan raderna låter han historiens sken belysa även dagens politiska ledare och deras vägval.

Historiens facit läser vi aldrig förrän efteråt. Ronald Reagan, som i både tal och handling sökte Sovjetimperiets undergång hyllades nu vid 20-årsminnet av murens fall. Hur eftervärlden kommer att betrakta George W Bush vet vi ännu inte. Om fredspristagare Obamas slutbetyg vet vi ännu mindre. Men dagens lättköpta kommentarer fastnar kanske något i halsen när samtiden tolkas med den förnöjt pappersviftande Chamberlain efter Münchenmötet som relief. Hotet från Hitler var nu avvärjt. Nu skulle han samarbeta med världen. Vi hade ”fred i vår tid”. Det skulle dock visa sig att Hitler hade en annan definition av begreppet ”fred” än de västliga demokratierna.

”Aldrig mer!” är den vanliga devisen när vi ser tillbaka på det fallna Tredje Riket. Aldrig mer? Som vanligt avgörs mycket av hur vi betraktar historien. Antingen ser vi den som en ständigt formande process, en levande påminnelse om hur lätt vi faller tillbaka i tidigare generationers fällor. Eller också sätter vi oss på betraktarens bänk, nöjt konstaterande hur vi idag har nått historiens högsta topp. Idag är vi mer upplysta. Numera inser vi hur världens oenigheter bäst möts med välvilliga förhandlingar, inte vapenmakt."

Att tolka sin samtidshistoria samtidigt som den skrivs har alltid varit svårt. Idag är det nästan helt ogörligt. Men den uråldriga principen att undvika alltför snabba slutsatser gäller idag också.

Edit: Några reflektioner från medierna, SvD, SVT och DN.

Om möss och människor i Dalarna

Det blev en intressant kväll med både tal och sång i Falun igår kväll, trots en jobbig hosta hos undertecknad. En vänlig man gick och hämtade en påse halstabletter vilket hjälpte upp situationen.

Vid ett tillfälle upplevde vi tillsammans det ögonblick jag brukar kalla det pedagogiska genombrottet. Åhörarnas uppmärksamhet fångades in, och allas sinnen blev plötsligt fullt ut koncentrerade på en enda springande punkt! Dessvärre handlade det den här gången inte om något fängslande inslag i min föreläsning, utan om en liten mus som sprang över scenen bakom mig...

Vid det tillfället befann vi dock oss i frågestunden efter föreläsningen och talade - återigen - om vilken roll som Darwin spelar för tron. En annan fråga som återkommer nästan varje gång handlar om Guds eventuella ursprung. "Om allting har en orsak, vem skapade då Gud?" Och svaret på den frågan är egentligen ganska enkelt. Om universum inte uppstod utan orsak ur ingenting finns det bara två kvarstående logiska möjligheter: Antingen är universum självt evigt, eller också är det skapad av någon som själv är evig och oskapad. Så i själva definitionen av Gud ligger alltså att han inte är skapad utan evig. Att fråga om orsaken till Gud blir därför en fråga utan egentligt innehåll.

Men det var som alltid roligt att möta tidigare och nya läsare och åhörare och få tillfälle att vända på frågorna tillsammans. Nu är föreläsandet över för året, så nu kan jag mer gå in för julgemenskap med familjen.

Också en avslutande trailer. Inom kort: Kent.

Undervisar i Falun på söndag

På söndag vankas det långresa. Har förmånen att hålla en Vem tänder stjärnorna-kväll i Elsborgskyrkan i Falun på söndag. Vi planerar att varva tal och musik på ett sätt som jag tror kan förmedla budskapet riktigt bra.

Tänkte eventuellt försöka hitta ett sent tåg hem, men gav upp när jag insåg att det sena kvällståget visserligen passerar Nässjö vid tvåtiden på natten, men då får man inte kliva av! Så det blir övernattning och hemfärd måndag.

Som trailers kan jag skicka med att bloggen snart kommer att bjuda på reflektioner efter Falun-kvällen, samt en omsorgsfullt genomtänkt utvärdering av Kents platta "Röd".

Sant eller falskt i SVT?

Oj, vad många intressanta program det var på teve idag. Värt minst ett blogginlägg, nästan en artikelserie vart och ett av dem. Första vällingflaskan (tideräkning à la fam Ewert!) var det Skolakuten om betygsinflation, andra flaskan Kobra med utvärdering av Big Brother-teve som dessvärre gick samtidigt med Existens om bilden av islam i tidningen Världen Idag (där jag medverkar som kulturskribent).

Det blev huvudsakligen programmen ett och tre, och här finns en intressant gemensam nämnare: inställningen till sanningen. Vid en gymnasieskola i Stockholm (tror jag) hade 48 (fyrtioåtta!) procent högre betyg i matte än de fått på nationella proven - något som läraren också vågade hävda var berättigat. Nu är det riktigt att nationella proven inte är ensamt avgörande för betygen. I mina kurser har jag genom åren snarast satt lägre snittbetygen än den nationella proven pekat på, eftersom elever inte allför sällan släpper moment som är centrala i kursen.

Men programmet pekade på hur elever och - ännu mer riskabelt - skolledningar faktiskt utövat påtryckning för att driva upp betygen. Något som blir förödande när elever kommer upp till högre studier utan att ha nödvändiga kunskaper. Uppdraget att sätta betyg enligt sanningen - elevernas verkliga kunskaper - har fallit offer för betydligt lägre, och i längden fördärvliga syften.

Vad gäller inslaget i Existens kan man självfallet föra en seriös diskussion kring Världen Idag, precis som andra tidningar. Men diskussionen hamnar fel om kritik per definition jämställs med osaklighet. Det som varje tidning bör föra fram är självfallet sanningen om världen. Världen Idag är konsekvent kritisk mot islamismen och deras uttalde avståndstagande från demokrati, mänskliga rättigheter etc. Detta förefaller som en rimlig inställning för en tidning i ett demokratiskt land. Sedan kan man alltid diskutera ordval, retorik, sambandet mellan sak och person etc. Men om det är sant att islamismen utgör ett hot mot demokratiska värden - vilket syns uppenbart - måste det också vara möjligt att uttrycka detta.

Sanningen bör vara vår ständiga ledstjärna. Och som jag brukar skriva - en sanning som alltid bör kombineras med ödmjukhet. Men det är fortfarande sanningen.

Kristen teve - välsignelse eller hot?

Jag ligger sjuk i feber här, och läste just igenom gårdagens Dagen. Där fanns ett reportage där Håkan Arenius försöker analysera den kristna tevestationen Kanal 10, (andra artikeln här) som nu kan nå mångdubbelt större tittarskara sedan de kommit med i Com Hems utbud. Reportaget illustrerades förresten av en arkivbild som undertecknad tog när jag var nere i Älmhult och gjorde ett reportage om stationen för Trons Värld på den tiden den tidningen fanns.

Arenius kommer ofta med genomtänkta analyser, och även här har han flera poänger som kanalen bör fundera över. Jag bekymrar mig dock över den något stickiga attityd som Arenius framför. Kontentan i hans två analyserande artiklar blir att kanalen snarast gör mer skada än nytta i kristenhetens uppdrag att sprida evangeliet i vår tid. Och det är ett ganska drastiskt omdöme som jag har svårt att ställa mig bakom.

Visst, kanalen har en budget som ligger långt under andra tevestationer, och visst har man flera saker man behöver jobba med, sätt att uttrycka sig som riskerar att skapa en mindre positiv bild av den kristna tron. Men vår grundläggande attityd bör väl ändå vara att uppskatta varje initiativ som tas för att sprida det kristna budskapet i vårt land och hjälpa dem att utvecklas. Det är åtminstone den princip som jag drivs av, både i arbetet kring boken och i andra situationer.

Det finns många sammanhang som inte uttrycker sig på det sätt som jag skulle göra. Men den mångfalden måste få finnas. Så istället för att avfärda en god vision som har en bra bit kvar att gå vill jag säga: Gud välsigne Kanal 10 - och alla andra som vill förkunna det glada budskapet om Jesus!

Sista domen från Förintelsen?

Återigen söker medierna högvilt i en rättegång om för länge sedan begångna brott mot mänskligheten. Det är den nu 89-årige John (f.d. Ivan) Demjanjuk, som åtalas för medhjälp till mord på 27.900 människor i förintelselägret Sobibor.

Rättegången väcker en del funderingar kring rättsprinciper, som exempelvis DN tar upp. Bland annat kan man funrea över att den gamle mannen verkade förhållandevis nära medvetslöshet när han rullades in i rättssalen. Är det rätt att åtala en man som tycks vara i mycket dålig kondition och av allt att döma kommer att avlida tämligen fort efter, eller kanske till och med före en eventuell fällande dom? Rättsläkaren hade dock garanterat att han förmådde genomföra en rättegång.

En annan fråga gäller preskriptionstiden; är det rimligt att åtala en person nästan en normal livslängd efter att brottet begåtts? Då Tyskland strukit preskriptionstiden för mord är det i deta här fallet möjligt.

Ytterligare funderingar kan man ha kring ansvarsfrågan. Ett antal av Demjanjuks överordnade har tidigare åtalats och då friats. Kan det innebära att den åldrade lägervakten inte hade så stort ansvar för sina handlingar som åklagaren vill göra gällande.

För att stämma överens med vår rättskänsla bör svaret på de tre frågorna bli: ja, ja och ja. Den som begått brott av så svår art bör alltid dömas och bestraffas, vårt samvete kräver inget mindre än det. Men vi bör inte heller låta hämndmotiv driva oss i sådana här fall. Rättsprinciper bör aldrig ledas av en strävan att via ett hårt straff försöka reglera en moralisk skuld som är för stor för att någonsin kunna betalas tillbaka.

Det tycks stå utom rimligt tvivel att Demjanjuk har varit med om att utföra horribla gärningar. För detta bör han dömas. Vilken hans personliga skuld är, och vilket straff han förtjänar är upp till rätten att avgöra. Och just så måste det få vara.

Idag är jag handikappad

Ja, mitt handikapp är förhoppningsvis av högst tillfällig natur. Vi åkte till badhuset med familjen igår (ihop med ett oräkneligt antal Dreamhackande tonårsgrabbar höga på Jolt Cola), och kanske har jag fått vatten örat. Det är iallafall totalt lock för högerörat idag.

Detta tillfälliga lilla handikapp påminner om svårigheten att klara av livet för dem som lever med en konstant syn- eller hörselnedsättning. Jag hör visserligen bra med det andra örat, men det är svårare att uppfatta vad som sägs, och jag kan framförallt inte orientera varifrån ljuden kommer.

Att för en stund leva som ettöring väcker också en annan, existentiell jämförelse. Nämligen hur verkligheten ter sig för den som vill försöka tolka och förstå den utan Gud. Vetenskap och förnuft kan visserligen ge oss en ganska god förståelse av vår tillvaro. Men utan Gud blir vår kunskap fragmenterad och desorienterad. Vi kan se livets olika pusselbitar var för sig, men vi lyckas intefoga ihop dem till en sammanhängande bild som överensstämmer med den inre idé vi har om verkligheten, för att tala med Platons begrepp.

Först när vi tar in Gud som vishetens begynnelse blir det som att det andra örat kopplas på igen. Då får vi den fulla bilden av sammanhanget, vi kan ta till oss information och vi förstår vår egen plats i förhållande till omvärlden, både den synliga och den osynliga. Här kan vi även anknyta till Augustinus välkända analogi: Gud är som solen. Vi kan inte se direkt på honom, men utan hans ljus kan vi inte se någonting alls.

Diskuterar med humanister

Humanistbloggen är en bitvis hätsk, men alltid intressant blogg att följa för att ta tempen på gudsfientligheten i samhället. Jag för i skrivande stund lite diskussioner med några av bloggarna när det gäller Darwin och livets mening. Båda fallen lyfter situationer när gudsförnekaren tvingas in i en självmotsägande härva som han eller hon aldrig kan ta sig ur så länge man befinner sig i den ateistiska bubblan.

Nyckeln till att ta sig ut ur härvan går genom att våga ta steget ut i en kristen världsbild, en sammanhängande syn på livet som kan accepteras av både hjärta och hjärna. Men för vissa är motståndet tyvärr ibland alltför stort. Vi får fortsätta göra som jag skrev härom dagen, arbeta konsekvent för den saliga föreningen av sanning och ödmjukhet.

Kristna skolor behövs

Ikväll har vi haft öppet hus på Kungsgymnasiet där jag undervisar tre dagar i veckan. Vi hade flera bra samtal som väcker hoppfulla tankar inför kommande läsår, då vi flyttar över på andra sidan Vättern till traditionstyngd mark. Vi blir då nya hyresgäster på Korteboskolan med sin gedigna historia av utbildning på kristen grund, vilket känns som en hedrande och inspirerande bas att stå på för vår skola som nu är inne på sitt första år med tre årskurser, och i vår släpper vi alltså våra allra första studenter.

Från de hängivna sekularisterna i Humanisterna hörs tyvärr gång efter annan mer eller mindre aggressiva utfall mot kristna skolor, som om vi vore en samhällsomstörtande verksamhet som måste bekämpas med alla medel. Det vi gör är att vi lägger en objektiv grund för de värden som den svenska skolan enligt läroplanen ska värna och sträva mot: människolivets okränkbarhet, rättskänsla, alla människors lika värde och så vidare. Den ”neutrala” kommunala skola som Humanisterna förordar är ju ofta allt annat än neutral, utan utsätter kristna elever för negativ särbehandling. Tråkiga historier som dessa har berättats för mig alltför många gånger av såväl ungdomar som vuxna.

Vår skola har flera detaljer där vi behöver vässa oss ytterligare. Det har alla skolor. Men huvudfrågan är: varför driver sekularisterna detta principiella motstånd mot väl fungerande kristna skolor? Är det väldigt problematiskt att vi betraktar varje elev som en objektivt unik och värdefull varelse, inte bara en evolutionär slutprodukt? Eller är det vår grundsyn där det finns en verklig grund för läroplanens värdemässiga hörnpelare? Eller är det bara helt enkelt en känslomässig aversion mot allt i samhället som vågar hävda att Gud faktiskt existerar?

Life on Mars?

Kvällsmatning av välling är utmärkta tillfällen att titta på tevedokumentärer. Det blir dock ganska korta klipp i nuvarande skede av livet...

Men jag hann iallafall komma tillbaka en liten stund senare till aftonens dokumentär om Mars i Vetenskapens Värld. Jag hann inte få hela bilden, men en del av fokus var att försöka klarlägga huruvida Mars har kunnat hysa liv eller ej. Programmet pekade på att vatten har funnits på den röda planeten, och att åtminstone vissa områden inte är så ohyggligt salta eller försurade som man tidigare trott. Och hoppet om att finna numera utdöda men likväl primitiva livsformer väcks återigen.

Visst är sökandet efter liv i rymden ett oerhört spännande forskningsfält. Men de existentiella förhoppningarna tycks ibland fösa förnuftet lite för långt åt sidan i hoppet om att finna en modell som skulle kunna avfärda behovet av en aktiv Skapare. För vissa leder sökandet efter nuvarande eller tidigare vattenreserver så långt att varje vattendroppe leder till ett jubelrop om liv. Som en pulversoppa ungefär. Tillsätt bara vatten så ordnar det hela sig av sig själv.

Men vid närmare påseende är det oändligt många andra faktorer som måste överensstämma för att liv ska kunna skapas, och framför allt - kunna fortleva så länge att en eventuell darwinistisk evolution skulle kunna göra sitt jobb. När vi jämför Jorden med Mars ser vi exempelvis att det magnetfältet som är nödvändigt för att planeten ska kunna behålla en livsbevarande atmosfär försvann från Mars för länge sedan. På jorden har alla dessa livsnödvändiga betingelser däremot varit närvarande i fyra miljarder år, om vi accepterar de gängse dateringsmodellerna.

Så mycket kunde ha gått fel. Så mycket har gått precis rätt. "Vilken oerhörd tur vi har haft här på jorden!" som en av forskarna uttryckte det i programmet. Ja, tänk. Vilken tur va? Fast, det är klart - när allt för många vinstlotter ramlar in i oavbruten följd kanske man bör börja fundera över en annan förklaring...

Sanning och ödmjukhet

Har haft en verkligt givande dag i Missionskyrkan i Nässjö. Det är fascinerande hur mycket tid som tycks behövas för att man ska kunna dyka riktigt djupt i de stora frågorna. Sex lektionstimmar räckte inte alls till för det jag hade planerat, det kom så många intressanta frågor och synpunkter från deltagarna att det gott och väl fyllde upp den tillgängliga tiden. Roligt!

Gång på gång återkom vi dock på olika sätt till att förkunnelsen av evangeliet inte består enbart i argument och debatt, vilket är en risk när man arbetar med de frågor jag gör. Det är lätt att vinna en debatt men förlora en människa. Och för att budskapet ska nå fram utan att skymmas av förkunnaren är det av avgörande vikt att hjärnan alltid behöver kompletteras med ett gott hjärta. Sanning utan ödmjukhet blir hård, ödmjuhet utan sanning blir meningslös. Men det finns alla möjligheter för den kristne förkunnaren att kombinera båda .

Undervisar i Nässjö imorgon

Jag sitter och förbereder mig inför morgondagens föreläsningspass. Missionskyrkan i Nässjö har en bibelskola, där de en gång i månaden anordnar en heldag som är öppen för alla med någon inbjuden föreläsare, och imorgon blir det undertecknad som står på programmet.

Känns speciellt roligt att ha förmånen att medverka här i den egna hemkommunen, kul också att ha så gott om tid till vårt förfogande så att vi hinner brottas rejält med de stora frågorna och få tid för frågor och fördjupningar. Den som bor i närheten är välkommen mellan 10 och 16, alternativt en del av dagen.

Gratis eller inte gratis?

När alla barnen somnat bläddrar jag igenom Dagen och ser att min artikel om antologin Gratis var inne idag. Egentligen var tanken att artikeln skulle kompletteras av en intervju med en kristen musikförläggare som var oroad över gratissamhället. Den artikeln fick dock utgå pga en kommunikationsmiss. Men mer material i ämnet kommer senare.

För ämnet är av stor vikt. Inte minst, som jag nämner i texten, på grund av det som gratisätandet gör med oss. Vi befinner oss i ett av kommunikationshistoriens mest genomgripande paradigmskiften, och i ett sådant skede är det alltid komplicerat att försöka analysera vad som händer. Men det är långt ifrån självklart att fildelningen och det nya synsättet på ägande, tillgänglighet och värde enbart nyttigt för oss. Eller ens att fördelarna överväger de andliga nackdelarna.

När hjulen snurrar fort är det desto viktigare med en rejäl dos eftertänksamhet.

Jag skäms

Det är bra att göra det ibland. Skämmas. Åtminstone i de fall vi har anledning till det. Och det är betydligt oftare än vi får intrycket av nutidens "lätt och lagom-budskap" som återfinns i så gott som all marknadsföring idag. Och i alldeles för mycket kristen förkunnelse.

Vi började läsa en ny andaktsbok av den kinesiske broder Yun nu ikväll. Hans livsberättelse slår i stort sett alla andra. Det stora med Yun utgörs inte av häftiga händelser. Snarare av förföljelse, fängelse och tortyr, och det resultat hans uthållighet lett till.

Bokens första kapitel handlar om omvändelsen. När vi vågar titta på oss själva från utsidan och konstatera att vi långtifrån alltid lever som vi lär reduceras den självtillräcklighet som så många i västvärlden idag är så bra på. Och vad har jag att säga till mitt försvar när jag speglar mitt eget liv i Yun, om trots sin egen fantastiska liv ändå ser behovet av en ständig personlig omvändelse? Ingenting.

Omvändelsen är ett alltför ovanligt tema i den nutida västerländska förkunnelsen som så ofta fått karaktären av "må-bra-budskap". Francis Schaeffer, som jag gärna inspireras av och citerar menade att han behövde ägna 90% av tiden åt att förkunna synd och omvändelse. Just på grund av de självbekräftande budskapen är i så översvallande dominans i övrigt i samhället.

Detta förkunnade Schaeffer på 70-talet. Och vi kan knappast hävda att självbekräftelsen som livssyn har minskat sedan dess. Omvändelsen är helt nödvändig för verklig frihet. Andra må tycka att det inte gäller dem. Men det gäller i högsta grad för mig.

Kent - magnifika skildrare av ensamheten

Jag sitter och lyssnar igenom Kents nya platta Röd. Jag vet inte hur många ställen jag besökte för att försöka köpa skivan, men det tycks omöjligt att hitta en fysisk skivaffär nuförtiden, så jag fick till slut beställa den på nätet istället.

Kent är en av nutidens allra främsta skildrare av den postmoderna människan och hennes hemlöshet och ensamhet utan Gud. Och som läsarna av boken sett, så låter jag med förkärlek Jocke Bergs texter illustrera människans frågeställningar och längtan. Jag får återkomma med fler kommentarer kring nya plattan senare (är dock klart positivt överraskad såhär långt). Bjuder på ett liten aptitretare så länge, ett utdrag från en arikel jag skrev i tidskriften NOD härom året:

"... Det är just detta tema, det existentiella, som uppfyller mig mer än något annat när sommarens konsert går mot sin avslutning. Jag har besökt fyra Kentkonserter på olika turnéer, men ingen gång tidigare har detta tema varit så tydligt. Och det är klart, efter en skiva som Du och jag Döden är ribban lagd. Mycket mörkare kan det knappast bli än att, liksom Emil förtröstade på Alfred, famna Liemannen som den ende anförvant som man säkert kan lita på kommer att finnas vid ens sida till slut. På förra skivan försökte Kent visa ett föraktfullt ”långfinger åt döden”, men bandet har nu accepterat det oundvikliga i vårt öde.

Budskapet i avslutningen av konserten erbjuder en närmast bisarr blandning av känslor. Under allsången ”Vi ska alla en gång dö, vi ska alla en gång dö” tänds strålkastarna över publiken, och konfetti sprutar ner över oss. Och när jag tittar mig omkring ser jag en syn jag aldrig tidigare upplevt på en popkonsert: runt omkring mig står en stor mängd vuxna människor och gråter. Normalsvensken idag lyckas normalt skjuta tankarna kring de eviga frågorna på så stort avstånd att hon så gott som aldrig behöver möta dem. Men när budskapet om att döden utan undantag väntar på oss alla sköljer över konsertpubliken som en tsunamivåg, blir det för mycket, för svårt att relatera till. Och som innehåll i livet återstår då bara konfetti och hedonism – ”Ät och drick, ty i morgon ska vi dö”..."

Skyldig! (Del II)

Idag dök det upp ett nytt tillfälle att återigen fundera över begreppet skuld som jag tog upp i förrgårdagens inlägg. Fast den här gången från mer eller mindre motsatt politisk horisont.

De ivrigaste kritikerna mot tal om skuld, dom och straff brukar oftast befinna sig på den politiska vänsterkanten. Detta hänger i flera fall samman med en marxistisk syn på människan som innerst inne god, och där samhällets problem är inbyggda i själva systemet. Själva är vi mer eller mindre oskyldiga varelser i sammanhanget.

Å andra sidan är man från vänsterkanten ofta ganska ivriga att använda just den retorik som man annars skyr, när den kan riktas mot politiska antagonister. En sådan är Silvio Berlusconi, vars stab just nu tycks vara i full färd med att använda politikens samtliga bakvägar och tjuvknep för att skaffa den italienske premiärministern åtalsfrihet.

Proteststormen och de förlöjligande tillmälena om Berlusconi i svensk opinionsbildning kan å ena sidan betraktas som ett politiskt uttryck; det är svårt att tänka sig att samma retorik om samma typ av skandaler skulle gälla en vänsterpolitiker som exvs Hugo Chavez. Men alldeles oavsett detta är det självfallet djupt skamligt att systematiskt utnyttja rättsapparaten, media och sin politiska plattform för att undkomma sitt ansvar på det sätt som Berlusconi gjort och gör.
Den som gjort sig skyldig till brott bör ställas till svars och ges en rättvis rättegång och en rättfärdig dom. Detta oavsett namn, rikedom eller status i samhället. Kanske skulle en opartisk domstol ändå landa i att Berlusconi frikändes från brottsmisstankar. Men det vår rättskänsla kräver är ändå först av allt en obändig strävan efter att den skyldige ska fällas och den oskyldige frikännas. All annan grund för ett samhälle leder väldigt fel.

Skyldig!

Medierna tar idag upp fallet med den elvaårige pojke i Stockholmsområdet som dömts att betala skadestånd på den svindlande summan 1,9 miljoner. Domen är självfallet ett dråpslag för pojken och säkert även hans familj. Men fallet är ändå på något sätt en indikation på något gott.

I Sverige idag råder en kompakt motvilja mot skuldbegreppet. Det betraktas som en obehaglig relik från medeltiden och en kyrka som fann behag i att trycka ner folk. Principen att barn inte ska dömas för brott är ganska självklar. Men det ligger något positivt i att barn kan åläggas att betala skadestånd. Det pekar på att skuld är något verkligt, något som bör regleras.

Nu är det fullt möjligt, kanske önskvärt att hovrätten visar nåd (ett ord som i så fall verkligen skulle användas rätt) och sänker skadeståndsbeloppet. Men själva principen går emot den outtalade norm som säger att skulden inte är verklig, att det alltid är "någon annans" fel när något går snett. Men pojken i fråga hade verkligen tänt på i en annan familjs hus. Reparationerna kostade väldigt mycket pengar, och någon måste betala. I sista änden är det då rimligt att den som orsakade skadan faktiskt betalar själv. Det bör gälla för vanlig skadegörelse, och i så fall bör det även gälla i ett sådant här fall.

Historien väcker också en annan, existentiell poäng. Vi människor har en fri vilja. Just denna egenskap hos oss gör också att vi kan ställas till svars, något som myndigförklarar människan. Något som ger henne den unikt höga status hon äger här på jorden. Men vår reaktion inför det väldiga skadeståndet pekar också på en annan tanke. Nämligen den att en människas skuld ibland kan vara så stor att han eller hon inte rimligen kan förväntas klara av att betala tillbaka den. Och det är just då vi behöver nåden. Någon som river det skadeståndskrav som vi aldrig själva kan betala. Och då avser jag inget beslut hos vare sig hovrätten eller Högsta Domstolen. Utan hos en mycket högre instans än så.

Religionsfrihet eller religionsfrihet?

Diskussionen om religionsfrihet tar sig ibland ytterligt konstiga proportioner, där religionsfrihet för vissa enbart tycks betyda "frihet från religion". Ungefär som om åsiktsfrihet skulle betyda "frihet från att utsättas för andras åsikter". Men då har man missförstått begreppet ganska grovt.

Ateisten Camilla Grepe och Dagen referererar hur hon har fått ett brev med hotfull mening efter att hon anmält en skola till Skolinspektionen för att en elev läst en bit ur den apostoliska trosbekännelsen i ett drama i skolan.

För det första: Brevet till Camilla Grepe var ett bedrövligt dumt tilltag, jag tar helt och hållet avstånd från sådana sätt att agera.

Och för det andra: Det måste betraktas som alldeles i hästväg överdrivet att anmäla en skola för att en elev läst trosbekännelsen i ett historiskt drama. Kan vi tänka oss parallellen att anmäla en skola för att någon elev skulle ha läst en rad ur Adam Smiths verk i ett drama om 1800-talets ideologier? Eller - ve och fasa - den revolutionära slutklämmen i Det Kommunistiska Manifestet? Självfallet inte. Både för att dessa skrifter(av någon svårbestämbar anledning) tycks vara mer politiskt korrekta än frasen "Jag tror på Gud Fader Allsmäktig". Och för att jag som historielärare ser det som självklart att eleverna använder sig av relevanta citat i dramer eller historiska simuleringar. Allergin mot religiösa och filosofiska påståenden som är helt grundläggande för det mesta av västerländsk kultur och historia har helt uppenbart gått alldeles överstyr.

Så sammanfattningsvis: Hot är fel. Men Grepes anmälan är självfallet att betrakta som rena dumheter. Problemet är att den inte av alla tycks betraktas som sådan. Det är också noterbart att många väljer att förfasas av det första, men inte av det andra. Och det är ett annat, och kanske mer grundläggande problem i samhället.

Något som inte stämmer i vetenskapsstudie

Jag noterar att Dagen refererar en rapport från Föreningen Vetenskap och allmänhet som skulle ge vid handen att starkt gudstroende skulle värdera vetenskap lägre än andra. Slutsatsen tycks mig märklig, inte minst eftersom föreningen såvitt jag har förstått det inte har någon ateistisk agenda, uan helt enkelt vill verka för ett gott samtal mellan forskning och allmänhet. Vilket också torde peka på att undersökningen inte är riggad, vilket ju var fallet med det så kallade "webbtest" som Humanisterna genomförde för en tid sedan.

Kanske beror tidningens slutsats på att (vilket ganska ofta sker) undersökningen har försökt sätta personers värdering av vetenskap relation till andra företeelser. Och då är det förstås självklart att en gudstroende menar att vetenskapen inte självständigt kan beskriva tillvaron. Det finns fler sfärer som är väl så relevanta som verklighetsbeskrivningar, i synnerhet då den andliga sfären, som ju inte låter sig undersökas med vetenskapliga medel.

Även gudsförnekaren inser nog att vetenskapen inte är sig själv nog. Men behovet av att avvisa Gud kan i vissa fall vara så starkt att man tvingar in sig själv i något slags vetenskapsfundamentalism som få vetenskapsfilosofer skulle acceptera.

Själv skulle jag förstås betrakta mig som väldigt starkt gudstroende. Men samtidigt värderar jag vetenskap väldigt högt som vårt viktigaste verktyg för att förstå hur världen fungerar, och även ganska mycket om hur den har kommit till. Här finns ingen motsättning, något som också berördes i föregående blogginlägg. Och just därför känns studiens slutsatser något underliga.

Det samlade resultatet ska presenteras på torsdag i ett seminarium som i sig verkar intressant - om huruvida vetenskapen är vårt nya credo. Då kanske vi kan se studien i dess rätta - eller kanske (men förhoppningsvis inte) något förvridna sammanhang.

Så gammalt är människosläktet

Här kommer då ett slutgiltigt facit: Universum, livet och människan skapades av Gud. Och det var (trumvirvel)... rätt länge sedan.

Men den som förväntar sig tydliga avhandlingar kring åldersbestämningar får vänta förgäves, åtminstone från min sida. Min erfarenhet är nämligen att dylika diskussioner leder bort från huvudfrågan och skapar en helt onödig polarisering.

Jag var tidigare idag i Vaggeryd och höll en Vem tänder stjärnorna-afton, och flera av frågorna under den efterföljande frågestunden rörde sig kring just dessa tidsbestämningar. Frågorna var säkerligen ärligt ställda, men jag valde, precis som vanligt att fokusera på argumenten för att världen är resultatet av en synnerligen intelligent Designer. För om jag skulle svara att allting är mycket gammalt finns risken att vissa kristna lyssnare skulle sluta lyssna. Medan ett svar som gav allting en mycket ung ålder skulle riskera att flera på den andra kanten skulle stänga av. Och båda responserna vore väldigt olyckliga.

Just därför har jag gjort ett aktivt val både i boken och under föreläsningar att peka på vetenskapligt baserade argument för Guds existens, men att jag undviker att ta ställning i mer sekundära frågor om exakt NÄR och HUR Gud skapade allting. Mitt råd är istället: Låt forskare forska med full frihet. För om Gud existerar och har skapat världen kan varje ärlig forskning bara resultera i att vi lär oss mer om skapelsen, hur den fungerar och hur den troligen har kommit till. Och åtminstone för min del leder sådana nya kunskaper inte till osäkerhet, utan klart hellre till en än större förundran inför Skaparen.

Vad är oförlåtligt?

Så har hon då tagit bladet från munnen, dagens ofrivilliga superkändis, Caroline Hofberg. Hon har plankat texter från Hagström. Och nu ber hon miljoner gånger om ursäkt och säger att det hon gjort är "oförlåtligt". Men varför ber hon då om ursäkt, frågar man sig. Och är hennes förseelse verkligen så allvarlig att den är oförlåtlig?

Den sekulariserade svensken har väldigt svårt att förhålla sig till begrepp som synd, ånger och förlåtelse. Processen i det här fallet tycks ha följt standardformulär 1A. Steg 1: förneka allt. Steg 2: Inse att du är fast och bevisningen är överväldigande. 3: Gör "en pudel" och be tusen gånger om ursäkt.

Men att be om ursäkt är ju långt ifrån samma sak som att erkänna att man gjort fel. Hofberg var stressad, fick en blackout etc. Men hon gjorde inget egentligt fel. Hon är inte skyldig. Hon behöver inte be om förlåtelse. För det är något helt annat. Det är att bekänna att man medvetet gjort det man vet är fel. Det betyder att man ångrar den skada man har åsamkat andra.

Och här blottläggs den brist som sekulariseringen har skapat. Där syndabekännelse/bikt och den därpå följande förlåtelsen/avlösningen är naturliga delar i livet vet man att det är OK att säga att man faktiskt gjort fel. Det är till och med något mer -en befrielse. Den som bara "gör en pudel" utan att egentligen erkänna sin skuld är ju fortfarande fångad i den, utan möjlighet till verklig frihet.

Och - för den som undrar: jag vill nog minnas att de alster som bär min signatur faktiskt också är mina egna, oavsett om de publicerats i bokform eller artikelform. Men den som är osäker får gärna kontrollera... :-)

Fortsättning följer?

Jag har haft några intressanta konversationer efter söndagens debatt som refererades i föregående blogginlägg. Får se vad de leder till, återkommer med mer information framöver när sådan finns.

M en visst är det roligt att gudstroende och gudsförnekare ändå möts i seriös debatt i nådens år 2009! Vem hade kunnat tro det för något decennium sedan när samtalet beskrevs som avslutat, dess objekt död och begraven. Det är tydligt att sekularismen inte var riktigt den befriare som dess förespråkare hoppades. Man måste ändå ge Christer Sturmark och Humanisterna en eloge för att de väckt debatten på det sätt de har gjort.

Nu ska jag strax gå och försöka få en stunds sömn, vår bebis är lika gnällig som hon är älskad och är inte stilla många minuter i taget på natten. Vem tänder det som gör ont i hennes tänder, undrar jag? :-)

Ingen egentlig segrare i Sturmarkdebatt

Hemma igen efter kvällens debatt i Pingstkyrkan Huskvarna. Det samlade intrycket lyder: pendling mellan ganska glad och ganska bekymrad. Glad över att debatten faktiskt hölls, och under lämplig rubrik, samt för att Christer Sturmark äntligen svarade på en fråga jag ställt upprepade gånger. Bekymrad över den ofta alltför svaga argumentationen. Och då menar jag inte bara från den ateistiska sidan.

Som jag skrev igår var jag alltså något osäker på om predikanten Tommy Dahlman behärskade ämnet tillräckligt väl för att klara en debatt med en så driven retoriker som Sturmark. Visst visade han sig vara en engagerad och på flera sätt skicklig talare. Men, som jag befarade, fanns det svagheter i argumentationen. Dahlmans argument för Guds existens löd, som jag uppfattade dem:
1. Att denna debatt hålls, att vi faktiskt samtalar om Gud idag i ett civiliserat och utbildat samhälle.
2. Huvuddelen av mänskligheten är religiös.
3. Sekularismen misslyckades till och med när den drevs som allra längst, exempelvis i Sovjet.
4. Även i ett sekulärt samhälle finns andligheten kvar.
5. Godhet existerar, vilket tycks minimera ondskans problem.
6. Skapelsen är ett slags axiomatisk sanning som visar att Gud existerar oberoende av våra åsikter. (Här kopplade Dahlman i avslutningen till ett kraftfullt avståndstagande från evolutinsteorin, samt tog upp vetenskapliga fakta som stärker tron på en skapare.)

Såvitt jag ser det missade Dahlman tillfället att lyfta fram flera av de starkaste argumenten för Guds existens. De fyra första argumenten är i sig inga bärande argument för Gudstron, vilket meningsmotståndaren Sturmark också påpekade. I första hand är de goda skäl för ateisten att åtminstone börja fundera över saken, men som argument behöver de stödjas av andra sådana. I det femte argumentet kunde Dahlman tydligare ha lyft fram det moraliska argumentet, och i det sjätte fanns det stora möjligheter redan från början i debatten att lyfta fram exempelvis orsaksargumentet och designargumentet på ett mycket frimodigare sätt.

Låt mig göra klart att jag inte anser att Tommy Dahlman gjorde bort sig i debatten. Han fick fram flera bra poänger som inte direkt hamnade under några av argumentet ovan. Men han hamnade tyvärr på defensiven ett flertal tillfällen, vilket han inte hade behövt göra. Exempelvis valde han att inte lyfta fram erfarenheten som ett bärande argument, vilket exempelvis jag använder som ett av de fem bärande argumenten för gudstron. Denna Dahlmanska taktik skapade dock svårigheter under frågestunden när några i publiken med bistånd av Sturmark pressade Dahlman på om vi kan säga att Gud någonsin har gjort mirakulösa ingripanden över huvud taget och exempelvis helat människor. Nu hör det ju till saken att det finns mängder av sådana fall, men detta kom inte riktigt fram på önskvärt sätt, och Dahlman såg sig nödgad att avsluta diskussionen med en påminnelse om att hans motståndare nog snart behövde åka till tåget...

Låt det också sägas att Christer Sturmark presenterade sammanlagt noll (0) argument för sin tes att Gud inte finns. Istället ägnade han sig åt att försöka omintetgöra sin motståndares argument. Ibland gavs han för enkla smashlägen och kunde få skrattarna på sin sida, men faktum kvarstår: inga argument för ateismen presenterades under kvällen. Och det är naturligtvis ett talande tecken i sig...

Jag kunde dock glädja mig över att Sturmark under frågestunden faktiskt gav svar på frågan jag tagit upp dels i "Vem tänder stjärnorna?", dels i debattartikel och i bloggdiskussion - nämligen hur han ställer sig till Eva Dahlgrens ståndpunkt att hon valde att bli ateist för att hon "vill inte tro på Gud". Och här lyckades Christer Sturmark hålla den intellektuella hedern att han menade att vad vi vill inte har någon egentlig relevans för vårt ställningstagande. Det avgörande är förstås om det är sant eller inte. Ett glädjande ställningstagande som jag hoppas att han också står fast vid i sitt fortsatta sökande efter sanning. För då finns all sannolikhet att han också hittar hem till Gud.

Så sammataget var det en debatt utan egentlig segrare, Sturmark presenterade inga argument för sin sak, och Dahlman lade inte heller fram så starka argument som han skulle ha kunnat göra, och han hamnade också helt i onödan på defensiven vid några tillfällen. Någon annan som var med på debatten får gärna bekräfta eller kritisera min upplevelse av debatten. Jag tror dock att det finns många goda apologeter i Sverige som hade kunnat göra en starkare och mer påläst insats i en debatt av detta slag.

Jag vill ändå hoppas att Tommy Dahlman kunde så några korn i människors hjärtan och hjärnor som förhoppningsvis kan växa och hjälpa människor att sätta sin tro till Gud. För det har vi alla skäl att göra.

Sturmark till Huskvarna

Imorgon hoppas jag på en intressant kväll här i Vätterbygden. Då kommer Humanisternas ordförande Christer Sturmark till Pingstkyrkan i Huskvarna för debatt. Dock inte med någon av de kända apologetiska företrädarna, utan med pingstpredikanten Tommy Dahlman.

Förra gången Sturmark var här bevakade jag arrangemanget för Dagen. Då debatterade Sturmark mot den utomordentligt skicklige Stefan Gustavsson, och de kristna argumenten kom fram på ett bra sätt. Enda bristen var avsaknaden av en bra rubrik, vilket gjorde att de båda ofta pratade förbi varandra. Christer Sturmark har sedan dess även debatterat mot andra, mest uppmärksammat kanske debatten mot pastor Ulf Ekman - en debatt som dessvärre fördärvades av en fullständigt osynlig moderator, som lät Sturmark låta debatten gå över till provokationer och spetsfundigheter, vilka gjorde att den predikantvane men debattovane Ekman inte riktigt kunde komma till sin rätt.

Denna gång har de två debattörerna enats under den synnerligen lämpliga rubriken "Existerar Gud?" Jag vet dock inte vem som är moderator eller hur upplägget är. Min enda farhåga är huruvida Dahlman behärskar ämnet tillräckligt väl. Såvitt jag känner honom fungerar han mer som evangelist eller "må-bra-coach". Absolut inget fel i det, vi har alla olika gåvor. Det viktiga är att rätt person får verka på rätt plats. Så frågan är i vilken mån Dahlman behärskar de klassiska argumenten för Guds existens, och - framför allt - om han han hantera de kritiska argument som Sturmark troligen kommer att lägga fram, samt de oplanerade vägar som debatten kan ta. Det är inte minst detta som skiljer en god debattör från en svagt påläst eller ovan sådan.

Jag vill ändå hoppas att Tommy Dahlman kan hjälpa såväl besökare och antagonist att se de goda skälen för att Gud faktiskt existerar - på riktigt. Hur debatten till slut avlöper kan du läsa här på Vem tänder stjärnorna-bloggen.

Bloggen firar ett år

Då har jag varit bloggare i tolv månader! Bloggandet är sannerligen ett speciellt sätt att kommunicera. Det har dagbokens charm, men saknar förstås dess unika drag - det privata. En blogg är tillgänglig för alla, vilket gör att jag inte bjuder på livets alla sorger eller glädjeämnen. Och det tror jag är klokt. Jag gjorde ett test med mina elever och läste ett exempel från Stefan Swärds blogg, vilken jag uppskattar mycket. Men just det exemplet när han beskrev sina känslor inför att hustrun skulle komma hem efter ett antal dagars bortavaro blev klart över gränsen för vad åtminstone jag skulle bjuda på offentligt. Elverna höll med...

Kruxet är att hitta en balans mellan att bjuda så mycket på sig själv att läsaren ser en person bakom raderna, samtidigt som innehållet inte blir trivialt. Här har jag och andra fortfarande mycket att lära. Den här kulturformen är ännu i sin linda.

Drygt 6000 besökare på ett år på den här bloggen kanske inte är speciellt mycket att yvas över, men som min förläggare har sagt: En framgångsrik blogg kräver två saker - konsekvens och uthållighet. Det förra tror jag att jag har lyckats hålla rätt hyggligt, i det andra har jag ökat takten lite sen bokmässan, hoppas att ni läsare tycker takten och innehållet gör bloggen värd att följa.

Vi har haft en del ganska animerade ordväxlingar kring vissa poster, till min glädje då oftast kring ämnen som rör Guds existens och närbesläktade frågor. Jag noterar dock att när jag ökat inläggsfrekvensen så har samtidigt antalet kommentarer på inläggen sjunkit. Vet inte hur jag ska tolka det - antingen betyder det att nivån sjunkit, eller också att läsaren avstår från att kommentera ett inlägg som ändå avlöses av ett annat inom någon dag.Kanske är retoriska frågor ett medel för att öka en saklig diskussion kring inläggen? Eller också kanske eventuella kommentarer spelar en mindre roll i läsandet? Här behöver jag nog mer tid för att hitta den kommunikationsform som vi alla tycker funkar bäst.

Nåväl, framför allt hoppas jag att bloggen och boken har - och kommer att - betyda något värdefullt för många människor, vare sig de är gudstroende, förnekare eller sökare, och leda dem närmare Jesus.

Det kan tyckas som ett klyschigt syfte. Men jag önskar inget annat än det.

Om Skaparen, vetenskapen och exegetiken

Dagen har idag en intervju med professor Allan Emrén om skapelsen och Skaparen, i första hand i formen av en diskussion kring skapelseberättelsen i 1 Mosebok. Artikeln ska nog i första hand ses som en uppföljning av gårdagens artikel där Emrén uttalar sig om en av alla de tokstolle-idéer som dyker upp gång efter annan. Den här gången om att Bibelns skapelseberättelse skulle mena att Gud inte skapat universum, bara människor och djur.

Hypotesen är egentligen för fånig att kommentera överhuvud taget. Den pekar snarast på behovet av att hitta på en teori - graden av tokstollighet har här ingen som helst gräns - som skulle kunna eliminera eller åtminstone begränsa behovet av en Skapare. Sådana tillskruvade resonemang har dock föga att göra med sund vetenskap.

Emréns diskussion i dagens artikel är intressant, men en aldrig så god bibeltolkning kan aldrig nå ända fram till en fullgod beskrivning av förloppet när universum, livet och människan skapades. Det är till detta vi behöver vetenskapen. Artikelns rubrik (som jag gissar är något tillspetsad av redigeraren, det blir ofta så) hävdar att gudstron är den enda vetenskapliga, och det finns definitivt fog för att säga att teismen är den världsbild som vilar på den tryggaste vetenskapliga grunden.

Själv gör jag inget djupare exegetiskt studium för att försvara Skaparens existens. Det har sin plats, men det starkaste apologetiska verktyget i frågan är tveklöst de senaste decenniernas vetenskapliga forskning. För en djupare genomgång av detta, se första kapitlet i Vem tänder stjärnorna?

Stor uppmärksamhet kring Claphaminstitutets svar till Tännsjö

Vi var många som samlades kring repliken på Tännsjös djupt obehagliga utspel i Aftonbladet, många fler än vi som faktiskt kom med som undertecknare. Samtliga undertecknare syns på Claphaminstitutets hemsida. Jag trodde inte det skulle gå riktigt så fort, men AB tog in artikeln redan igår måndag i webbversionen. Vet inte om den även varit med i papperstidningen. Många blogginlägg har tagit upp artikeln, och även Dagen planerar att följa upp debatten senare i veckan - länk dit kommer senare.

Hoppas att inlägget leder till mer än impulsiva reaktioner för eller emot, utan än viktigare: till ett steg mot ett förändrat samhällsklimat och en uppvärdering av människan och hennes värde.

Rättvisa - skipas eller skippas?

Upprördheten är stor i världen. Radovan Karadzic, en av de värsta krigsförbrytarna under senare delen av 1900-talet, skulle idag äntligen ställas inför rätta i Haag. Skaror av sörjande efterlevande hade samlats när åtalet skulle läsas upp. Men Karadzics egen stol gapade tom. Lika tom som den stol som den tidigare åtalade expresidenten Slobodan Milosevic lämnade efter sig när han avled innan hans rättegång hann komma till sitt slut.

Hans agerande, att med olika medel försöka få rättegången uppskjuten är inget annat än skamligt. Men det är samtidigt intressant att iakkta de reaktioner som den domstolsskolkande Kradzic väcker. Offrens anhöriga kräver ett rättvist och hårt straff. Massmedierna väntar sig en rättvis rättegång och väntar med intresse på vem som nu i slutänden ska föra den förre bosnienserbiske ledarens försvar, och hur åklagaren ska kunna bevisa att han gjort sig skyldig till folkmord. Samtidigt minns vi irritationen när Mislosevis gick och dog på ett synnerligen opassande sätt innan han han få sitt rättmätiga straff.

I varje rättegång vill vi se den skyldige fälld och den oskyldige friad, det är grunden för varje rättssamhälle. Ju större brott, desto större vikt att den skyldige också får sitt straff. O, vilket avstånd mellan denna instikt och den gudlösa världsbildens avsaknad av evigt gällande moraliska värden. I en amoralisk värld var Karadzic en vinnare så länge han lyckades undkomma den så kallade rättvisan bakom det yviga skägget i rollen av New Age-doktor. Men ingen är vinnare om han fälls om ingen objektiv rätt eller rättvisa finns.

Haagrättegångarna och de reaktioner de väcker visar tydligare än mycket annat i världen på existensen av objektiva moraliska värden.

Edit: jag ser för övrigt att samma retorik förs i Sturebymålet. Närmare oss, men samma grundprincip även här.

Fasansfull retorik från Tännsjö

1920 gav juristen Karl Binding och psykiatern Alfred Hoche ut sin bok Die Freigabe der Vernichtung Lebensunwerten Lebens (Om att tillåta förgörande av livsodugliga liv). Bokens tankar och terminologi slog rot i det rashygieniskt besatta Europa, och kom att bli bärande inslag i Tredje Rikets massmord av "livsodugliga" personer. I fredagens Aftonbladet fick dessa tankar nytt liv av filosofiprofessor Torbjörn Tännsjö. Vi tar avstånd från den mardrömslika människosyn som Tännsjö förkunnar. Aftonbladet bör besinna sitt ansvar när tidningen gör sig till megafon för en ideologi som ger rum bara för starka och friska individer.

Andra världskrigets plågor förpassade nazismens djupt människofientliga idéer till historiens avskrädeshög. De tankar som Tännsjö presenterade i fredagens Aftonbladet har inte förts fram offentligt i Sverige på 70 år, men sänder nu vågor av fasa in i det offentliga rummet.
I Binding/Hoches och nazisternas värld ansågs psykiskt sjuka och handikappade representera "livsodugliga liv". Rashygienens omänskliga drag ekar alltför bekant i professor Tännsjös resonemang kring vilka foster som bör få överleva och inte. Hans retorik förstärks dessutom av att han går ytterligare ett steg i den "utjämning" som han eftersträvar. För honom är det inte bara handikappade i största allmänhet som bör "väljas bort". Även färgblindhet, dyslexi och andra svagheter bör på samma sätt kunna vara föremål för utrensning. Den enda signifikanta skillnaden mellan nazisterna och Tännsjö är att den senare vill genomföra sin utrensning före födseln, de förra förlägger den därefter. I Peter Singers efterföljd vill han minimera svaghet och lidande genom att eliminera de svaga och lidande.

Tännsjö gör ett stort nummer av att han vill ge föräldrar frihet att välja bort sjuka barn. Vi ser det som en gradskillnad mellan ett samhälle som uppmuntrar, respektive tvingar, till rashygienska initiativ. "Individen får mer handlingsutrymme" med en mer utvecklad fosterdiagnostik betonar Tännsjö. Ett utökat handlingsutrymme är visserligen något gott i sig, men det goda blir till sin motsats i samma ögonblick detta handlingsutrymme visar sig vara liktydigt med "utrymme att döda en annan människa".

Dessutom tror vi inte på Tännsjös tes att människan skulle bli lyckligare om bara A-barn föds. Det blir svårt för alla dem som senare i livet får ett funktionshinder eller drabbas av svår sjukdom. Även friska förlorar på ett samhälle som enbart välkomnar perfekta individer.
Vi betraktar Sverige som ett civiliserat samhälle som värnar varje människas okränkbara och lika värde. Därför vill vi uppmana opinionsbildare i alla läger att göra gemensam sak med oss och visa sitt avståndstagande från målsättningen att skapa en värld av "perfekta människor", där personer med olika former av handikapp inte längre får rum.

Inlägget publicerat i Aftonbladet den 26/10 tillsammans med ytterligare 17 undertecknare.

Dagen sammanfattar konferensen

Dagen har idag en artikel om helgens Apologia-konferens. jag har nämnt det tidigare, och upprepar det gärna igen, att ungdomarna i Apologias styrelse har gjort ett fantastiskt jobb. De har startat nätverket, anordnat vårens konferens med 70 deltagare, i helgen var det 200, och vårens konferens lovar att bli ännu mer spännande, i synnerhet vad gäller huvudtalare även om namnet inte släppts officiellt ännu. Så visst var det ett priviliegium att få vara med och både lyssna och undervisa i ett så inspirerande sammanhang! Hoppas på ännu fler deltagare nästa gång i Stockholm.

Ett mål med konferensen var "att stärka kristnas självförtroende i att tro på den klassiskt kristna synen av Jesus, och att ge dem verktyg för att prata med andra om det", förklarar Johanna Gustavsson i styrelsen. En utmärkt sammanfattning av målet, inte bara för Apologia, utan för hela kristenheten. Jajamen, än finns det hopp!

Alla ska dö!

Kunde inte motstå lockelsen att klicka på den svarta reklambannern med texten: "Alla som klickar på den här bannern kommer att dö." För det vet jag. Och det vet vi alla. Men den upptrissade 2009-rytmen ger ändå vid handen att vi inte alls kommer att dö. Därför blir vi också attraherade när vi möter riktigt allvarliga budskap, sådant som går i en annan riktning än den ständigt flackande ytlighet vi möter på nästan alla andra ställen i medievärlden.

Runar Eldebo berättar i sin bok "Kristen i landet lagom" att hans lokala församling bad honom om en bra rubrik för en kampanj de skulle ha. Han föreslog "Kom till Jesus så får du dö." De valde dock bort det förslaget till förmån för någon mer gladlynt slogan. Såvitt Eldebo kunde minnas blev det ingen större succé för den där kampanjen. Men jag tror han har en poäng där, det ligger ett oerhört attraktionsvärde i ett budskap som går på tvärs mot det vi möter dagligdags, ett budskap som ger oss möjligheten att dö bort från sådant i livet som vi inser är omänskligt, inautentiskt och få det uppväckt som vi innerst inne söker.

Så jag tror nog att rätt många klickar på den där bannern. Den leder till Peacepower, en sajt om en bok som vill stoppa våldet i världen. Vi har fått ett ex i skolan och jag har bläddrat igenom den, men kan ännu inte säga om de har lyckats undvika en allför tendentiös inställning i vissa konflikter. Men själva marknadsföringsmetoden var onekligen bra.

Det fullkomliga argumentet

Det har varit en stimulerande dag i skolan idag, djupdykning i buddhistiska texter med en klass, samtal kring Steinbecks "Of mice and men" med sin kortfattade men briljanta skildring av ett antal ensamma människor vars tragiska öden flätas samman.
Men med tanke på den gångna helgen var nog diskussionen kring det ontologiska gudsbeviset mest intressant. Jag lyfter ju, i likhet med andra nutida apologeter, hellre fram mer handfasta argument för Guds existens. Men det ontologiska argumentet är och förblir tankeväckande, det accepterades under en period av en så framträdande ateist som Bertrand Russell, och inte minst Alvin Plantinga har fört upp argumentet i ljuset igen.
Men den tusenåriga frågan kvarstår - behöver vi förutsätta att Gud existerar, eftersom han som det mest fullkomliga väsen vi kan tänka oss, måste existera även i verkligheten, eftersom det vore mindre fullkomligt om Gud enbart skulle existera i tanken?
Klurigt, och helt riktigt i sig. Men håller det verkligen som deduktivt argument?

Slut på konferens - dags att se framåt!

Åter i hemmet efter en härlig Apologia-helg som avrundades med väldigt fascinerande bibelstudium av Jesaja 53 (Jo, det kan faktiskt vara alldeles fantastiskt spännande.)
Men det var så uppmuntrande att träffa och umgås med andra som delar samma längtan efter att försvara och förklara den kristna tron på den offentliga arenan. Och fler kan vi bli! Vårens i stort sett oannonserade konferens drog 70 anmälda, i höst var det 200. Och mer kan det bli.
Vi hade även en planeringssession inför vårens konferens idag, och utan att läcka nyheter innan de ska släppas kan jag nog utlova några särdeles spännande dagar i Stockholm i vår. Sitter just och följer en debatt på nätet där den inbjudne huvudtalaren i stort sett sopade banan med en av världens mest namnkunniga ateister. Borde även kunna bli medialt intressant tror jag.
Så det vi bör sannerligen inte befinna oss i början av slutet när det gäller den kristna tron i Sverige. Men det skulle mycket väl kunna vara... (lägg själv till lämplig avslutning...)
Nu ska jag till sist på kvällen även få ordning på morgondagens lektioner. Thomas av Aquino ska det bli. Kul kul!

Inspirerad på konferens!

Nätverket Apologias konferens i Göteborg pågår för fullt, och jag summerar tankarna på lördagskvällen. Jag är väldigt imponerad av nätverkets styrelse som på bara ett halvår har byggt upp en fungerande organisation och förberett den här konferensen med 200 anmälda deltagare och kanske ytterligare ett antal på de öppna samlingarna.
Lyssnade på förmiddagen på britten Pete Williams och förundrades återigen över trovärdigheten i de nytestamentliga skrifterna, när de jämförs med innehållet i andra antika källor, skriftliga som kvarlevor. Nästan lika förundrad är jag över Pete Williams minne, fantastiskt med människor som är så pålästa och dessutom har ett hjärta med i det man gör.
På eftermiddagan föreläste jag själv två pass, om hur vi kan bedriva en sund apologetik utifrån de stora frågor jag tar upp i "Vem tänder stjärnorna?", samt om den sista av frågorna, om livets mening. Roligt och stimulerande att möta människor, dela det som jag fått på mitt hjärta och få respons och goda frågestunder. Jag länkar till föreläsningarna här på bloggen när de lagts ut på hemsidan.
Ser nu fram emot en lika stimulerande morgondag, då undervisar jag inget själv utan kan fokusera på att bara lyssna och ta in allt gott som andra har att ge. Inspirerande!

Darwin inget hot mot gudstron

Jag sitter egentligen och lägger sista handen vid de seminarier jag ska hålla på konferensen "Vilken Jesus ska jag tro på?" i Göteborg på lördag. De ansvariga har gjort ett strålande förberedelsearbete och det kommer säkerligen att bli intressanta dagar med många givande samtal. Varmt välkomna att lyssna till undetecknad där!

Några korta reflektioner efter gårdagens "Fokus på: Darwin": I det avslutande panelsamtalet framgick det att några av oss medverkande hade en mer kreationistisk syn på skapelsen, andra en mer evolutionistisk. Själv väljer jag både i boken och i mina föredrag att inte ta ställning till frågan om hur Gud rent praktiskt gick tillväga när han skapade. Det är en - visserligen intressant - men i det stora perspektivet sekundär fråga. Den stora frågan gäller: Är världen orsakade av slump, nödvändighet eller design. Och här nådde vi en rörande enhet i att vetenskapens pilar pekar mot en intelligent designer.

I mina anföranden slog jag fast hur universum, livet och människan bär så tydliga drag av design att vilken kombination som helst av slump och nödvändighet är så oändligt osannolika att vi måste avfärda dem som realistiska alternativ. Jag uppmuntrade också alla att se hur kristna har all anledning att ta till sig vetenskapens rön. För om Gud har skapat världen, vill han också att vi använder vårt förnuft till att undersöka den och på så sätt förstå mer om Skaparens vidunderliga makt och vishet. Jag pekade också på hur Darwin enligt hans egna utsagor inte alls kan betraktas som Guds dödgrävare. Istället kan vi nå den något oväntade slutsatsen att om något är Darwin snarare ett argument FÖR Gud!

För den som vill ta del av föredragen är de tänkta att läggas ut på församlingens hemsida; jag lägger ut en länk dit så fort jag har möjlighet.

Bilder av dig - och mig

Jag ser att Dagen idag publicerar min artikel om fotoutställningen "Besökstid" som jag skrivit om tidigare. För ovanlighetens skull har artikeln lagts ut på Dagen.se, vilket kulturartiklarna annars inte brukar göra. Läs gärna och se vad budskapet kan säga om de fotograferade människorna. Och även om oss som betraktare.
(Vi har just avslutat aftonens samling Fokus på: Darwin, för sent för att sammanfatta den nu. Väntar tills imorgon när ljudfilerna förhoppningsvis är utlagda också.)

På gott och ont

Är inne på Kungsgymnasiet och kopplar upp mig, lever fortfarande i radioskugga därhemma. Men det kan ju vara gott för karaktären.

Apropå gott och ont hade vi en intressant diskussion på Bibelskola Grow i Jönköping där jag hade förmånen att undervisa i förmiddags. Temat var "Vem tänder stjärnorna - apologetiken och de stora frågorna som kontaktpunkter för evangeliet." Vi kom att föra ett samtal kring det moraliska argumentet för Guds existens och skillnaden mellan vetskapen ATT det finns en objektiv moral och HUR vi kan veta vad som är det objektivt rätta i samtliga fall.

Men det är en väldigt viktig distinktion att göra. Insikten att olika folkgrupper ibland utövar en praxis som går rakt emot det vi betraktar som moraliskt gott är inte samma sak som att objektiv moral inte existerar. För den diskussionen i sig visar ju att vi vill försöka treva oss fram till det sätt att leva som överensstämmer med det som är objektivt gott.

Vi slog in på samma diskussion på gymnasiet efter lunch, och eleverna kom fram till följande gruppering om vad som är gott respektive ont i sig:
Objektivt gott: Kärlek, fred samt att hjälpa andra
Objektivt ont: Hat, krig samt att skada andra

Jag tycker de gjorde en ganska vettig sammanfattning här. Håller ni med?

Tillfälligt avbrott

Idag prövade sonen att själv skriva in koden till modemet. Tre gånger. Så nu står jag utan internet ett tag... Men det kan ju vara bra för karaktären. Så tills vidare säger jag: På återhörande!

Darwin och Jesus i veckan som kommer

Pustar ut på väg in i helgen före en rätt späckad - men intressant vecka. Har förmånen att undervisa utifrån "Vem tänder stjärnorna?" på Bibelskola Grow i Jönköping på måndag, ska bli roligt att möta gruppen 20-25-åringar som jag inte träffar jätteofta men som jag förmodar är ganska högt representerad där.

Sedan på onsdag startar vi en ny satsning, där den första kvällen har ett för året högaktuellt tema. "Fokus på: Darwin - En kväll om alltings ursprung" i Kungsporten, Huskvarna. Jag föreläser tillsammans med docent Lennart Ljungberg om hur man som kristen kan ställa sig till Darwin år 2009. Intresserade bloggläsare i Jönköpingstrakten hälsas hjärtligt välkomna! Märk väl att det inte är en debattkväll utan en samtalskväll. Debattera kan vi göra vid andra tillfällen, exempelvis i detta forum. Kvällen hålls bland annat för att alltför få kyrkor har ordnat samlingar på temat detta speciella Darwinår. Många kristna känner sig förvirrade inför ämnet och kan behöva få mer kött på benen. Eller vad tycker ni?

Till helgen slutligen undervisar jag på det nybildade nätverket Apologias konferens "Vilken Jesus ska jag tro på?" i Göteborg. De ansvariga har gjort ett väldigt gott förarbete och jag hoppas så många som möjligt från Västsverige vill komma med.

Det känns väldigt roligt att kunna dela det jag velat förmedla i boken med fler. Hoppas även att familjen orkar med härhemma när pappa är borta. Jag ska också försöka återkomma här på bloggen med upplevelser och tankar efter dessa händelser under den kommande veckan.

Obegripliga reaktioner i abortfrågan

Dagens Jakob Zetterman har idag skrivit en läsvärd fördjupning om de två uppmärksammade dödsskjutningarna av en abortläkare respektive en demonstrant som kritiserade aborter. Illldåden fick sina förutsägbara, men likafullt moraliskt obegripliga reaktioner. Total avsky för det första fallet, tystnad eller bortförklaringar i det andra.

Reaktionerna syntes ganska väl i USA, men var än mer tydliga i vårt land. I Sverige tycks vi ha någon slags ryggmärgsreaktion som säger att vi bara kan ta fasta på en moralisk princip i taget. Och friheten tycks här vara det allt överskuggande moraliska påbudet. Så snart något tycks utgöra ett hot mot friheten att utplåna det spirande livet i en kvinnas livmoder måste detta hot tystas, oavsett hur viktig den "hotande" faktorn än tycks vara. Därför blir den enda möjliga reaktionen inför ett mord på en moraliskt och juridiskt oskyldig person att helt enkelt tiga ihjäl händelsen. Åtminstone i det fall personen uttryckt en åsikt som hotar denna oåterkalleliga men självpåtagna rätt att fritt förfoga över varje individ som lever i sin mammas livmoder.

En sådan reaktion är naturligtvis fullständigt orimlig, oavsett vilken värdefilosofisk modell vi utgår ifrån. Abortförespråkare brukar generellt vara någon form av utilitarister, men inte heller utilitarismen ger rätt att mörda den som uttrycker kritik inför en viss handling. Reaktionerna framstår som orimliga, känslobaserade och framför allt - hjärtlösa.

Människovärdet är sannerligen på glid i svensk debatt. Det är hög tid att återge människan det evigt givna värde som är hennes.

Kosta gratis?

Jag har ägnat dagen åt att komma ikapp med en del skrivjobb och göra ett antal telefonintervjuer som jag tänkte hinna renskriva senare i veckan. Två av dem ledde till lite eftertanke.

Jag jobbar just nu med ett reportage för Dagen om fildelning och den nutida känslan av att allt ska vara gratis, kopplat till boken som heter just Gratis. Här gjorde jag en intervju med Lasse Petersson på det kristna skivbolaget David Media. Han var bekymrad. Både över inställningen hos många, troende som icke-troende att allt ska vara gratis, och över den sjunkande omsättningen på CD-fronten, där försäljningen av musik på nätet inte alls motsvarar tappet. Antingen har svenskarna tappat intresset för musik, eller också är det något annat som har hänt, menade han.
Gratistänkandet har helt uppenbart vunnit långt större insteg i samtidskulturen än vi tänkt oss. Jag tror mig få anledning att återkomma till ämnet mer framöver.

Som kontrast till den bilden gav en annan av dagens samtal en mer inspirerande bild. Jag intervjuade fd Fp-politikern och radiochefen Peter Örn om hans roll som ordförande i delegationen Hållbara städer. Och här framträdde en delvis annan bild. Om vi håller på att tappa hoppet om nutidsmänniskan som en ständigt konsumerande och gratissökande individ, finns ett betydligt större engagemang när det gäller miljön. Det finns flera anledningar till detta, men att människor ändå är beredda, såväl individuellt som gruppvis, att förändra sin livsstil och gå en eller kanske två extra mil för att förbättra vår gemensamma miljö ger ändå ett visst framtidshopp.

Om vi kan engagera oss så för naturen vi lever i, skulle vi mycket väl kunna engagera oss mycket mer även för större ämnen som människan, gemenskapen och moralen. Ibland sviktar hoppet, men än flämtar det.

Sekulär eller sekulär?

Svenska Evangeliska Alliansens generalsekreterare Stefan Gustavsson har skrivit ett såväl välformulerat som välkommet inlägg om det sekulära samhället på hemsidan och i SEA:s mejlutskick. Stefan lyfter fram den till synes lilla men ändå genomgripande betydelseförskjutning som Humanisterna försöker genomföra när det gäller begreppet "sekulär". För det finns en klar distinktion mellan ett sekulärt samhälle i betydelsen "att vara neutral i trosfrågor och inte förorda eller ge privilegier till en viss religion eller livsåskådning" och ett samhälle som tar aktiv ställning för en ateistisk/humanistisk trosuppfattning.

Humanisterna ger generellt sken av att mena det första, som varje trosuppfattning borde vara beredd att acceptera. Men deras agenda tycks alltför ofta sträva mot det andra. Och med historiens facit för ögonen bör vi vara på vår vakt mot sådana strävanden.

Omtagning!

Såhär inför den nya veckan ögnar jag igenom floden av lappar från barnens skola, och ser att rektor inte är nöjd med gruppbilderna på klasserna. Fotografen sägs ha varit för dålig och alla gruppbilder ska därför tas om. Även hos oss på Kungsgymnasiet kom fotografen tillbaka i veckan och tog om bilden på treorna. I vårt fall var eleverna lite för roliga på bild, så det dög inte.

Besluten var säkert motiverade på båda håll. Men de väcker en intressant tanke. Om vi människor bara är farkoster för våra gener är det fullständigt avgörande vilket intryck vårt yttre kan förmedla. Tillräckligt attraktivt - så klarar vi oss i kampen för överlevnad och fortplantning. Men om vårt yttre inte räcker till i konkurrensen löper vår genpool allvarlig risk för utplåning.

Denna grundsyn är diametralt annorlunda än Bibelns, som ger människan ett oändligt högt värde som Skaparens avbild. Då slipper vi försöka slå knut på oss själva för att försöka uppnå en så attraktiv bild som möjligt för att kunna slå oss fram i konkurrensen. Det gör inget om vi inte är snyggast i fotokatalogen. Vi är vackra och älskade ändå.

Att bygga sitt hus på stadig grund

Under inmundigandet av kvällens välling (för bebisen alltså, inte mig) råkade jag av en slump få se en trekvart lång dokumentär om Kölnerdomen. Fantastiskt intressant! Vi besökte Köln med familjen förrförra vintern, och domen är ju ett alldeles fantastiskt exempel på mänsklig byggnadskonst.

Jag passade då även på att göra ett reportage om ungdomsarrangemanget Nightfever som jag nu till min glädje ser att det sprids till allt fler städer. Det var inte alldeles lätt att få intervjuer med rätt personer, de var strikta i överkant får jag väl tycka. men jag fick en bra bild på människorna kring högaltaret i ljusens sken. Även om jag fick smussla en del, eftersom jag inte fick fota där. Hoppas den bedriften inte skickar mig i skärselden...

Det är inte bara den rent ariketektoniska skapelsen som gör Kölnerdomen så fantastisk. Som i stort sett alla andra helgedomar är det vetskapen att byggmästarna har velat peka på Guds majestät och ära. Valv, kapell, pelare, bågar,vars antal ger ett ordlöst budskap. De undersköna statyerna som satts upp på höjder som inte nås av det mänskliga ögat, men som sitter där som representanter för den himmelska och likaleders för oss osynliga lovsången. Så många stora och små detaljer som går den vanlige besökarens ögon förbi. Men som om vi verkligen tar oss tid att sätta oss in i dem ger oss en hel serie predikningar om skapelsen, Skaparen och oss själva.

Den inblicken får vi inte av Empire State Building, Eiffeltornet eller Burj Dubai. När Gud lämnas utanför i beräkningen blir även de väldigaste byggnadsverk i första hand konstruktioner i stål, trä och andra material. Men de saknar på något sätt själ och hjärta. Vi tappar en dimension utan vilken vi inte fullt ut kan uppleva livet och dess djupaste värden.

Lektyr i lådan

Ingen ände på det myckna bokskrivandet, inte ens efter bokmässan. Det har ramlat ner lite intressanta skrifter i brevlådan senaste dagarna. Först vill jag lyfta fram den nya kristna tidskriften Theofilos. (Letade förgäves efter en precisering i redaktörens förord om den ska betraktas som kulturtidskrift eller religionsfilosofisk sådan).
Ett fantastist roligt initiativ som jag rekommenderar alla att titta närmare på, även om mina känslor är något kluvna med det första numret i hand. Jag blev ju ombedd att skriva en artikel till premiärnumret, men den färdiga artikeln fick dessvärre stryka på foten i sista redigeringen. Så här står jag med en något förlängd näsa. Artikeln ska dock istället kunna komma i något av de närmaste numren.

Annars har det kommit några böcker som jag planerar att skriva om; den ganska mediehajpade boken Gratis, en antologi omkring den nya gratisekonomin på Internet. Tänkte försöka göra en resonerande artikel kring fenomenet och vad det kan göra med oss. Problemet är att jag har somnat på stört båda kvällarna när jag börjat titta i den. Vad kan detta betyda månne...? Sen har jag fått den produktive idéhistorikern Svante Nordins bok Fyra som förde krig. Av innehållsförteckningen att döma verkar den dessvärre inte gå så djupt i Churchill/Roosevelt/Hitler/Stalin och deras bakomliggande ideologier som förlagsinformationen gav vid handen. Sedan väntar jag också på en nyutkommen granskning av Dawkins och den nya ateismen.

Så det blir mycket läsning närmaste tiden. Och - apropå den första boktiteln - jag har inte betalt en spänn för någon av böckerna. En företeelse som i och för sig kanske är nödvändig för en kulturskribent. Men den kan samtidigt ha sina risker för hur jag värderar den goda litteratur jag får mig till livs. Gratis kanske inte alltid är gott... Jag ska läsa klart boken först så får jag återkomma med fler tankar i ämnet.

Inspektion!

Idag är det allvar här på Kungsgymnasiet. Skolinspektionen är på anmält besök hela dagen för att kontrollera hur skolan fungerar, som man alltid gör tredje året vi har skolan. Eller allvar förresten... Känns faktiskt bra att ha människor här som har som uppdrag att kontrollera när vi gör ett bra jobb och när vi inte gör det. Så vi kommer att få kritik för vissa saker, medan jag hoppas och tror att det mesta fungerar riktigt bra, åtminstone för att vara en såpass ny skola.

Jag tycker vi har en hederlig inställning att visa upp det vi har utan att försöka förställa verkligheten. Jobbade för ett antal år sedan på en annan friskola, privat driven. Där fick vi order att ta alla fackböcker i våra bokhyllor och ställa ner i elevbiblioteket medan inspektionen varade. Och så funkade skolan som den gjorde också... Sanningen ska göra er fria, sade Jesus. Så är det nog.

Vi är en konfessionell skola, vissa tycker det är hemskt. Jag tycker det är fantastiskt fint att kunna inleda dagen med ett bibelord, lite utläggning och en morgonbön. Så jag såg till att vara minst lika tydlig som vanligt med detta i morse med eleverna. Skulle ändå bli överraskad om vi får kritik för detta inslag, ska bli intressant att se när deras rapport kommer. Riktigt så långt har sekulariseringen ännu inte gått. Hoppas jag.

Ökad takt på bloggen?

Min förläggare uppmuntrade mig på bokmässan att skriva lite mer frekvent på bloggen, även när jag inte har långa analyser att dela med mig av. Det skulle skapa en bättre kontinuitet och större engagemang för bloggen. Och han har säkert rätt.

Själv känner jag mig lite ambivalent, i vilken mån är det klokt att dela med sig av mer eller mindre banala vardagsföreteelser? Är det något bra för mig och för er som bloggläsare att släppa ut tankar som kanske är något mer oreflekterade än vanligt?

Jag kan direkt utlova att jag inte kommer att prioritera att skriva inlägg varenda dag. Det skulle skapa för stor stress både hos mig och familjen. Men kanske kan jag sikta på att skicka ut ett kortare eller något längre inlägg i snitt varannan dag.

Men eftersom detta medium är uppbyggt som det är kan jag förstår rådfråga även er läsare. Vad tycker ni - vad är bra på bloggen idag och vad skulle ni vilja läsa mer om på Vem tänder stjärnorna-bloggen?

Darwinismens nattsvarta människosyn

Nu när vardagen är igång igen noterar jag att två medfellows i Claphaminstitutet hade en läsvärd debattartikel i fredagens Världen Idag om Darwin och den människosyn som både ingick och följde på hans grundsyn och dess implikationer. Vissa kommentatorer och andra tyckare tycks dock göra allt de kan för att välja sig mot socialdarwinistiska och rasistiska anklagelser. Men det Darwin har skrivit, det har han ju skrivit. Och då talar vi alltså inte i första hand om Origin of species, utan om uppföljaren "Descent of man" Darwin avslöjade i ett privat brev att bokens moraliska innebörd beredde honom stora bekymmer. En problematik som varje modern läsare omedelbart inser. Boken är fylld av så grova rasistiska utfall att det är något av en gåta att Natur och Kultur härom året valde att åter ge ut denna bok, nyöversatt av den välkände ateisten Nils Uddenberg.

Darwin för i boken en lång diskussion kring frågan om jordens olika folkslag bara skiljer sig åt rasmässigt, eller om de faktiskt utgör helt olika arter, och han lutar starkt åt det senare. Han jämställer på flera sätt ”vildarna”, det vill säga avlägsna folkslag i Afrika, Sydamerika eller Oceanien, med apor. Även Darwins kvinnosyn får oss att rysa; han är helt övertygad om att ”mannen i allt han företar sig når längre än kvinnan”. Speciellt överlägsen är han tydligen i fråga om intelligens. Knappast en ståndpunkt som applåderas av ateistiska feminister!

Moderna biologer har idag förkastat dessa teorier. Exempelvis står det klart att rasläran är död - DNA-studier visar att alla nu levande människor härstammar från en enda man och en enda kvinna. Men vissa konsekvenser av Darwins grundsyn kvarstår ändå. De värsta moraliska implikationerna av ”Människans härkomst” torde komma från Darwins oförblommerade rashygieniska ideal. Han ser exempelvis med förfäran på hur kelterna – denna ”lägre och minst välutrustade ras” förökar sig snabbare och snart kan få övertaget över de intelligenta anglosaxarna – vilket av en ren slump råkar vara det folk som Darwin själv tillhörde… Han gläder sig dock över att ”mindervärdiga samhällsmedlemmar” förökar sig mindre och begår självmord i högre utsträckning än andra, vilket ändå torde kunna lösa problemet på sikt. Darwin riktar också skarp kritik mot metoden att hindra denna naturliga utgallring med hjälp av läkare och vacciner, något som skulle vara helt otänkbart inom djuraveln. Det bästa vore förstås att dessa varelser förhindrades att fortplanta sig och därmed dog ut.

Det finns egentligen ingen logisk motsättning i Darwins rashygiensiska tänkande. Om människan bara är ett djur bland andra, existerar inget absolut människovärde. En rimlig följd blir då att de starkaste försöker besegra de svagare, får att på så vis bevara den egna artens styrka. Med denna inställning trädde människan in på en enkelriktad väg som inte slutade förrän den nått brännugnarna i Auschwitz-Birkenau.

Så om ateistiska debattörer ondgör sig över rasistiska budskap, vore det då inte bättre att angripa själva grundsynen istället för att begå det klassiska men alltid lika felaktiga motdraget - att skjuta budbäraren?